Varför ska vissa jämt skylla på ADHD, ADD, osv så...

Du menar det här med att man måste uppnå en viss nivå i alla olika betygskriterier om man vill ha det betyget? Galet, visst, men det har ju nu ändrats igen. 

Det är bara en liten del av problemet. Forskning visar att man lär sig sämre av att läsa på en skärm och föra anteckningar på datorn ändå slänger många skolor ut fysiska böcker och anteckningsblock. Katederundervisning ersätts av grupparbeten och fritt arbete. Barnen förväntas jobba mer självständigt från en tidig ålder och klasserna är för stora. Istället för bänkar där man har allt är det lådor eller skåp vilket skapar en massa spring. 

Det är mer katederundervisning nu mot för 15 år sedan och det finns mycket bättre anpassningar för de med NPF.

Så dagens skola är enklare för de med NPF än vad vi hade för 15 år sedan.

Hur anser du då att man skall tolka detta då?

Jag citera dina egna ord från inlägg #49:

"I verkliga världen handlar det om att barnet med ADHD glömmer att räcka upp handen, tuggar på pennan på lektionen, gungar på stolen mm något de får massa skit för. "

(slut på citatet)

Du skriver ju själv att barn med ADHD "tuggar på pennan" och "gungar på stolen".
Något som barn gör, med eller utan ADHD.

Tillägga att även barn utan ADHD också glömmer att räcka upp handen.

Jag skyller inte på mina diagnoser (ADD och autism). De är mer ett sätt att förklara för omgivningen hur jag fungerar. 

Alla är olika. Jag fungerar inte riktigt som andra, men har hittat sätt att hantera livet. Jag har både utbildning, jobb, vänner och partner. Men träffar inte mina vänner jätteofta, samt är särbo, eftersom jag behöver mycket egentid. Mitt jobb är inte så socialt och jag har svårt för större sociala sammanhang. Men min vardag funkar. Jag har svårt att planera och organisera, men det har blivit bättre. 

Man kan inte förvänta sig att personer med NPF fungerar som andra. Men man kan förvänta sig att de hittar verktyg och strategier för att hantera vardagen, om de inte har stora svårigheter. Då kanske de behöver stödinsatser hela livet.

Sen är NPF (som någon skrev tidigare) aldrig en ursäkt för att bete sig illa. Jag har anpassat mitt liv efter vad som funkar för mig, men jag låter inte mina svårigheter gå ut över andra.

Jag vet. Allt det där digitala har sina nackdelar. Men det har också fördelar. Jag tror på att man ska blanda, både digitalt och böcker. 

Jag har jobbat som lärare i 30 år och jag tycker inte att det har blivit  mer grupparbeten sedan dess. Eget arbete - nåja, det beror på. Man måste ju också träna. Ta matte t.ex. Genomgång okej - men sedan måsta man ju träna också. Samma sak med språk. Eleverna måste ju skriva och prata språket. Det hjälper inte om bara läraren pratar. 

Samtidigt måste jag säga: Det har blivit så mycket oro i klassrummen - kanske inte överallt, men framför allt i de "sämre" områden, att det knappt går att ha katederundervisning. Om man måste använda den mesta tiden till att försöka få eleverna att vara tysta och lyssna, och de ändå aldrig gör det längre än 3, 4 minuter - då ställer man sig inte och håller föreläsningar i en halv timma. Utan då gör man en kort genomgång och låter eleverna omsätta det sedan. 

Ja, jag tycker också det. Mina barn gick i skolan då, två med NPF-diagnos. 

Det är inte min erfarenhet från varken lärarutbildningen jag går nu, från det jag läser i tidningar riktade till lärare eller från vänner jag känner som har barn i skolåldern. Förr behövdes inte specialanpassningar för de med NPF för skolan var naturligt anpassad det är det vi pratar om.

Vilka fördelar har det? En annan grej jag glömde ta upp är att det handlar mer om att kunna argumentera än att ha faktakunskaper idag vad man kan är inte lika viktigt som att kunna diskutera. 

Min erfarenhet är att det är mer grupparbeten och eget arbete det är också vad vad sägs i tidningar som Vi lärare. 

Ja, tyvärr. Elever klarar inte av att behålla uppmärksamheten på samma sätt längre pga för mycket mobilanvändande elever har också helt andra problem än de hade för några årtionden sen. Många kommer direkt från krigsdrabbade områden och har sett saker vi inte ens kan föreställa oss. 

Förr i tiden fanns knappt NPF i vanliga klasser över huvud taget. De var på specialskolor eller alternativt i mindre grupp. 

Att det skulle ha blivit svårare för barn med NPF i skolklasser de senaste 15 åren är rent nonsens. Det finns en mycket bättre kunskap idag bland lärarkollegiet om NPF och man gör mycket mer anpassningar. Till exempel får eleverna hjälp med att minska olika sinnesintryck i skolsituationen men de förbereda även i betydligt större utsträckning idag. Man har inte det stela tänket att alla ska passa in i mallen vilket fanns förr.

Nu är du ute och cyklar!!
Det heter så i teorin att alla inte ska passa in i mallen men i verkligheten är det precis så det är!
Det kostar pengar att anpassa och det är pengar som skolorna sällan har. Tyvärr är det också så att många lärare har dålig förståelse för NPF diagnoser och behovet av att anpassa. Utöver det är många lärare sönderstressade av arbetsbelastningen så hur ska de mäkta med att göra anpassningar också?