Vill inte ha en pojke

Jag hade två pojkar och kände förtvivlan när jag fick reda på att  att barn nummer tre också var en pojke. inte så att jag inte trodde jag skulle älska honom lika mycket som de äldre bröderna, men det var en stor besvikelse. Senare fick jag även döttrar och idag är de alla vuxna. Kärleken är lika oändligt stark för dem alla. Med facit i hand så har jag nu svårt att förstå min heta längtan efter just flickor. Faktum är att om jag skulle börja om idag hade jag nog hellre fått pojkar, Det är hursomhelst väldigt roligt att ha båda könen i syskonskaran. En pojke blir något nytt och spännande för dig. Det är värdefullt för barnen att lära känna det andra könet och leka tillsammans. Det är lika fantastiskt kul med pojkar som med flickor. Du kommer älska din lilla son lika mycket som du älskar dina döttrar, tro  mig! Söner är också bra att ha när de blir större! Mina hjälper glatt till med lite tyngre saker som snöskottning mm, fixar med bilarna, löser tekniska problem med datorer osv. Och så uppskattar de all mat jag lagar, de äter som hästar! Varje barn är en gåva, värd att älskas obehindrat för den individ den är, pojke såväl som flicka! Bra att du vet om könet redan nu så du hinner landa i det i före förlossningen och då kan ta emot din lille pojk med öppna armar!

Det låter hemskt det du skriver om ditt ex mamma. Jag kan verkligen relatera till att man starkt längtar efter det ena eller det andra könet, men har väldigt svårt att greppa att man inte älskar sitt barn ohämmat för att det blev "fel" kön. Om man är oförmögen att älska sitt eget barn för att man hellre fått det andra könet så bör man nog utreda sina issues innan man blir gravid, det är ju liksom 50/50 vad det blir och att växa upp med känslan att vara oälskad är  ju livslångt trauma. Liksom även skamkänslan att inte älska som man enligt normerna borde. Men du har nog rätt, alla är vi olika och det som är naturligt för den ena kan vara väldigt svårt för den andra.