Rekommenderad parterapi eller slöseri med tid, energi? Skiljas?

Tack för ditt svar. Jag ska ge han förslaget att gå i terapi, vete 17 hur det här ska gå. En gång i tiden var jag imponerad och stolt över han när han stöttade mina kompisar när de var sårbara. Jag tänkte han skulle vara så mot mig också om jag behövde han. Jag trodde han var en man han inte var baserat på hur han behandlade andra. Han har det i sig, men han har det inte för mig. 

Tack så hjärtligt till er, jag ska kolla upp det och se hur vi ska gå framåt. Tänker det är det man måste göra i livet oavsett, man måste framåt vad nu framåt är.

Han har sagt till mig att han vet själv vad han måste förändra med sig själv. Han blir snabbt defensiv om jag ger minsta lilla kritik och i det läget bryr han sig inte om att jag är sårad utan då går han på och sårar mig ännu mer än han redan gjort. Det är det jag tror är nyckeln i att ursprungsproblemet vuxit och förblivit olösligt. Det är som att han uppfostrar mig till att där ska vara ett avstånd mellan oss. Jag måste ha det avståndet till honom för att skydda mig själv, men när jag har det avståndet till honom då dör allt det vackra. Jag vill inte vara i en relation med det mentala avståndet. 

Han tycker jag är duktig på att inte reagera som han gör, men säger han har sett det som en ovanlighet hur jag bemöter någon som är ledsen eller arg på mig. Min empati tar alltid instinktivt över och det syns väl och hörs väl. Jag vill höra vad personen har att säga. Jag vill försöka förstå det ur deras perspektiv. Det är inte samma som att jag sett det så eller gjort det så medvetet det de känner. Jag säger också förlåt och menar det när jag tycker jag har gjort något fel. Jag känner det kan gå åt vilken håll som helst i en konflikt. För mig är det inte det. Jag är rädd om den jag älskar. Han säger han tycker jag kan ta emot mycket utan att jag blir som han. Han tycker nästan det är konstigt hur lugn jag kan vara i de situationerna. Jag blir inte som han. Jag får också vänta på han då han stormar upp så inom sig och stormar ut och har alltid så starka reaktioner. Jag känner empati för honom hela vägen (fast jag är den som kritiserat då jag är sårad över något), men jag själv får stå ensam. Det är först efteråt som han blir empatisk mot mig och livrädd, som han säger, att han ska förlora mig. Han blir till motsatsen av någon som älskar mig, men jag vet den mannen han blir efter allt det där, den mannen älskar mig, men den mannen finns inte där när jag behöver han, då är det den andre jag tampas med. Jag orkar inte det när jag är sårad. Jag vill inte se den mannen igen. 

I hans familj är de inte nära varandra, har inte vuxit upp på det sättet jag har gjort, säger han själv. Min familj är inte perfekt på något vis, det är inte det, vi har haft våra problem, våra dåliga kapitel i vår historia, men vi har mött varandra på ett annat sätt båda i vår familj och också speciellt i släkten på min mammas sida kan jag se att de hade den konsten i sig och det skapade en trygghet för mig som liten som suttit i. Jag bemöter också våra barn på det sättet.

Han kan på ett logiskt plan hålla med mig, men känslomässigt reagerar han mycket defensivt.

Han ser mig som sin allra bästa vän som han kan komma till om allt. Jag känner det inte så med honom. Han säger han kommer aldrig hitta någon som mig igen, hans liv är förstört om jag går. Han kommer aldrig klara av att lämna mig. 

Han har också sagt att i bråk när vi inte haft det bra att han velat i bråken komma mig närmare, men förstått att som han blir så "kommer du bara längre ifrån". Han har sagt om sig själv att han tappar det, han agerar på ett sätt där han förstår varför jag kommer längre ifrån, men att han vill, han vill ha mig närmare, inte så här. 

Jag känner inte att jag kan lita på att han står vid min sida när det blir tufft utan att han kan vika av i olika situationer för det har hänt. Han blir kall och steppar inte in i situationen, om jag till exempel hamnat i en plötslig konflikt med någon i hans familj (som är konfliktsökande). Jag är själv inte konfliktsökande (inte för jag är perfekt), men den här personen är känd för att vara det.

Jag är själv när jag är med honom och jag känner mig speciellt själv i situationer med andra till exempel när vi är med hans familj som själv. Vårt sociala liv fungerar inte då det är en svaghet hur han kan få för sig att vara. Jag ser andra par som fungerar normalt i de situationerna. Jag känner en sorg att jag inte fick det med honom. Jag är då hellre själv någonstans än att jag ska vara någonstans med honom. 

Jag har också sett hur han förändras mer till sitt sämre jag efter han eller vi spenderat en bra tid med hans familj i hans föräldrahem. Han blir mer som en man jag vet inte passar mig.

Det känns fel också för vi är i en situation där vi båda vet han har mer kärlek till mig än jag till honom. Han tycker jag är lättare att leva med, än jag honom. 

Om vi skulle skilja oss kan jag inte se oss ha problem med konflikter på det sättet, gällande barnen, eller uppdelning, där är jag övertygad om att vi båda vill barnens bästa. Vi kan mötas på det sättet när vi talar med varandra. Vi kan också långt efteråt ett problem uppstått för oss tala om det på ett sådant sätt, men där och då, när känslorna är i rörelse (x 10 för hans del då) går det inte att tala så. Jag måste vänta in han. När det väl är där så är all den känslomässiga skadan ingrodd. Också passé på ett sätt. Fakta. Realitet. Jag känner ingenting då längre.  

 Han borde ha någon som är som han, och jag någon som är som jag, men han vill inte ha någon som är som han, säger han. Han hade med andra ord inte trivts med sig själv? Nej, nu ska jag sluta klaga, förlåt.
Jag vet han är en bra människa egentligen och jag vet han har fina sidor i sig.

Vill be om  ursäkt att jag svamlade på här sist när jag skrev.

Det jag ville få sagt är att jag har en insikt, en förståelse i varför han blivit den han blivit när han blir sådär svår med mig, som jag upplever det som, defensiv. Jag känner hans familj. Vet hans bakgrund. Han har behövt vara mer tuff av sig.  Jag tycker synd om honom för det och för dem. Vi har alla har vår historia varför vi blivit dem vi är. På gott och ont. Han är mer tuff än jag är på det där speciella sättet. Jag blir inte som han blir tillbaka. Jag passar inte med honom på det sättet. Vi är olika typer när sådana här situationer närmar sig. Vi kommer inte reagera likadant. Vi matchar inte varandra. Hade vi varit mer lika i det hade vi passat. Han har tröttat ut mig med sitt sätt att vara.  

Vi har olika syn att se på ett oss, vi som par, och på familj. Olika värderingar. Det jag inte trodde vi var olika i före vi fick barn. Med allt fler tråkiga erfarenheter fick jag svälja att vi var olika där, på sätt som sårade mig, men som inte sårade honom. 

Han är mer åt individ-tänket än jag är, jag är mer vi-tänket. Lika instinktivt som hans är, lika instinktivt är mitt vi. Det här gäller allt, från hur man introducerar den andre till hur man behandlar den andre i sällskap. Andra har vid tidpunkter fått intrycket att jag inte är någon speciell för han och det sårar. Han har inte tänkt på det. Han säger han försöker tänka som jag tänker nu. Jag hade önskat det kommit naturligt. 

Han är van vid att man ska kunna bråka helt öppet, till exempel inför hans familj,  medan jag avskyr allt med det. Jag tycker man ska vara lojala mot varandra och inte blanda in andra. Jag tycker inte om att börja småbråka eller ha ett storbråk inför publik. Tänker på de andra. Nu sist han försökte bråka med mig inför hans familj började mitt hjärta öka i tempot och jag fick inte fram ett ord. Jag vill inte. Jag tycker också att blandar man in andra blir det då mer en ju fler kockar desto sämre soppa koncept. Han tänker inte på att han har ett övertag, han är på hemmaplan, jag är borta, jag vill uppföra mig rätt och som jag blivit uppfostrad när jag är med hans familj. 

Jag uppfattar inte honom som så lojal mot mig som jag mot honom i frågor där jag tycker vi ska agera lika utåt. Det har funnits situationer där han känt starkast för något om våra barn och jag har gått med på det. Då har jag aldrig lämnat ut till någon hur våra diskussioner sett ut när de var eller vem som tyckt mest, vare sig det ena eller det andra. Jag har presenterat det som att det är vi som står bakom det beslutet. Jag tycker att är jag så missnöjd med något beslut om våra barn får jag istället ta upp det med honom, igen, privat. Ingenting behöver vara ristat i sten, men ta upp det med den det gäller först och främst. Det för mig är att visa respekt. Han har inte tänkt så. 

Han är ett jag, en individ, när han känner för det, och ett vi när det passar han. För min del är det därför nu lättare att alltid se mig som ett jag, inte ett vi. Jag är alltid ett vi med barnen, men med honom har jag blivit mer ett jag, men jag förstår att det är inte jag som är så i min själ. Jag behöver känna det där vi-et i en relation för det är mest naturligt för mig, då trivs jag som bäst. Jag är inte hemma så här. Det är inte jag. Det är på ett sätt han, men ändå inte han för han protesterar i nästa stund för han känner han håller på att förlora mig. Jag har förändrats. Han har inte fattat det. Det är så här det blir till slut. Varför annars trötta ut mig? Det måste vara detta han varit ute efter hela tiden? Omedvetet? Det blir så här, medvetet eller omedvetet. Detta är en naturlig konsekvens av det, av oss. 

Han tänker inte i förväg som jag gör på min situation, utan han tänker enbart på sin egen. Jag tar hänsyn före och tänker mig in i hans situation (eller vems situation det än är) före vi hamnar där och när vi är i den. Han fungerar inte så. Jag klarar mig själv, är hans attityd, det gör alla. Alla får klara sig själv. 

Vi har olika bakgrund också kärleksmässigt. Jag förstår det är som han säger, ingen har kommit honom så nära som han uppfattar jag kommit, det är sant för honom, men för mig är det för långt ifrån. Vi går inte ihop där. 

Jag tror jag har ett svar på det efter han eller vi gått igenom terapin för nu är vi i läget där han tycker att nu har han förstått och nästa gång ska han steppa upp och inte göra som han gjort alla andra år ihop. Jag känner jag behöver mer försäkran än så och att terapi är ett måste för jag vågar inte släppa min gard. 

Jag förstår varför han blivit så här. Med den ena föräldern han vuxit upp med som gör att ingen annan i familjen vågar visa sig sårbar någonsin för gör man det kan och används det emot dem vid ett annat tillfälle. Den normala spärren som jag ser det som finns inte. Jag tycker inte man gör så som medmänniska och särskilt inte som förälder. Resultatet blir ju då att barnet kommer inte i fortsättningen våga vara sårbar med dig. Jag har aldrig haft en vuxen i mitt liv när jag växte upp som gjorde så mot mig. Vi höll oss till det konflikten handlade om. Där var inga personangrepp. Det var inte på det sättet. 

Det jag sett är gemensamt i förälderns sätt och min mans är att när exempelvis vårt barn kommer till någon av dem för att säga vad hen i den stunden känner, tänker, så nonchaleras det med att de direkt ger avslag, de direkt säger vad tramsig du är, fast med andra ord, säger Äsch! Det är inget farligt! (översättning: Sluta larva dig!) och man märker i kroppsspråket de är besvärade, irriterade över det. Det första steget missas. För mig är det första steget att jag vill lyssna och förstå, tar det på allvar. Nästa är att vi pratar ut om det tillsammans hur vi ska göra med det här problemet och jag säger också mitt, som den vuxne, hur jag tänker. Många gånger har det här fungerat, barnet vågar göra det som innan var kändes som en omöjlighet. Blir mer och mer våglig, vågigare än jag trott var på kartan. Rusar sedan för att berätta för mig, i glädjeyra. Är stolt över sig själv "Jag gjorde det!": Vill berätta allt. Vill visa. Jag blir nästan lika glad (rörd) jag. 

Jag har frågat honom varför han gör så där, vad vill han uppnå med det. Han säger att om han uttrycker att det är ingenting att vara rädd för tycker han barnet borde då känna trygghet. Jag har sagt att jag tycker du ignorerar, du nonchalerar när du gör så, jag ser i barnets ansiktsuttryck att det blir som att den möter en vägg, en vägg som också pushar barnet bakåt. Ser du inte att barnet är sårbart, att barnet vill och har ett behov att tala om någonting för dig? Du gör ju så att barnet bara känner sig ensamt, att den trycker ner de känslorna istället? Den får inte känna så. Det är fel. Du blir ju nästan arg för att barnet berättar. Jag är mer tack för du berättar det här för mig. Det är ju ändå ett förtroende jag får. Jag vill vårda det. Jag behåller det för mig själv. 

På ett sätt förstår jag varför föräldrarna när han vuxit upp behövt ta beslut "klungvis" om barnaskaran oavsett någon barns tankar eller känslor om det. Jag har ändå haft ett privilegium att mina tankar och känslor som barn kom fram och togs väl emot. Det jag också sett och protesterat var när hans förälder skulle tala om för vårt barn att hur den tänkte och kände var fel och det som då gynnade farförälderns perspektiv var det rätta. Det var då jag inte kunde ta mer av den skiten och ingrep i den konversationen, sa åt föräldern att det finns fler perspektiv än ditt och ni två har inte varit i samma båt, mitt barn har rätt till sina egna känslor, tankar, perspektiv om det här. Jag förstod där och då hur själviskt den här föräldern uppfört sig mot min man. Det har varit att det är bara vad den föräldern känner, tycker som är det enda som får komma fram. Det enda tillåtna. Det ska gynna föräldern. Det är det viktigaste. Ett barn får inte känna eller uttrycka något annat som inte gynnar. Jag har sagt åt min man att har den största rätten att känna vad han känner, och det finns inget rätt eller fel i det. Ingen har rätten att säga till dig hur du ska känna. Det är ditt. Han håller med mig om att föräldern gjort så här alltid. Han säger han har inte tänkt på det innan, men att jag har fått honom att se på det med andra ögon. 

Vad min man själv sett är att i kritiska stunder rusar barnen till mig, inte till honom. Det är han själv som sagt det då han fann det förvånande när det är han som är den store och starke av oss och kan skydda dem på det sättet. När speciellt en sådan situation uppstod, i paniken, och den sedan var över stod vi där - han utan någon - och jag med barnen. Jag hade inte rusat till honom jag heller. 

Vet inte hur många gånger barnen sagt något till mig som varit sårbart för dem och de säger före och efter att jag får inte säga det till pappa. Stunder då de själva sagt att de vill jag ska berätta det för pappa, men att de inte vill vara i rummet då. Stunder när de vill sitta med och jag då berättar för pappa (så kan de sitta och nicka med). Stunder när jag fått dem att berätta för pappa själv vad som hänt och att det är okej. Jag har sagt åt han att hans sätt inte bara påverkar hans relation till mig, att han måste bli medveten om hur han är påverkar också relationen till hans barn. Jag vet om att han älskar våra barn precis lika mycket som jag gör och är precis lika engagerad på andra sätt i dem, men han möter dem inte i de sårbara stunderna, precis som han inte möter mig. Det blir att han inte är deras förstaval. I början blev han arg på mig när jag hade fått ett förtroende från en av barnen och inte berättat det för honom, "Hur länge har du vetat detta? Varför sa du inget till mig för?!". jag sa då att det kändes inte helt rätt för mig att vara tyst om det, men alternativet var att om barnet vetat om att jag skulle berätta det för dig så hade barnet aldrig berättat det för mig från första början. Nu fick jag barnet att gå med på att berätta det för honom också, att det var okej. Jag sa att om barnet inte ger någon av oss förtroendet, vem ger den det då till? Det kan vara en kompis som inte är bra, har vi riktig otur kan det sluta i katastrof. 

Jag ska följa ditt råd. 
Jag tycker det är oberäknig sida i honom när han ser sig själv som ett jag och när han ser oss som ett par och som familj, det är inte bara i kritiska stunder. Det är lite hur som, när det infallet är, men speciellt kan jag se det i det sociala där han inte behandlar, tar hand om mig, som jag honom är det tvärtom. Generellt sätt ser de honom som annorlunda än jag. Han ser mig som jordnära och varm och då märks det nog mer i sociala sammanhang att jag bryr mig om han. Jag glömmer inte bort han bara för vi ska vara sociala och jag vill att han ska veta han är mannen för mig och att jag är stolt över han. Jag vill signalera det till honom och då blir det att jag också signalerar det till andra. Det är mitt sätt att skydda oss på. Han bara ser det som att vi är två människor iväg på något och att det är hans jobb att vara social med alla andra den tiden. Jag sköter mig bra själv, tycker han. Jag har märkt att han får andras blickar och intresse på sig när han är så för de tar för givet att han är där själv eller att jag inte är viktig för han, vi blir inte sedda som ett par som de andra. När vi sedan lämnar eller de andra går blir han ett "vi". De andra får inte se det. Jag får inte känna av vårt "vi" när vi är med andra. Han säger han försöker tänka på det nu, men så i nästa stund känner jag det som att han är illojal mot mig som vill starta något, ett bråk av något slag, för han tycker något om någonting. Då ser han mig också som en fiende. Jag blir inte behandlad som andra kvinnor då blir i deras förhållande, vad jag kan se. Han bara ser det som att han tycker det, han tycker något. Det blir kallt. Han refererar till mig på ett kallt sätt. Jag är inte så mot honom och jag är aldrig så mot honom i sällskap av andra. Där känner jag mig avstängd när vi är bland andra. Jag är sårad över hans sätt. Det har hänt om och om igen i alla möjliga situationer. Han kan gå med i en klunga, eller gå och ta någon annan tjej i försvar. Han ser inte "vi" som "vi". Jag kan mycket väl bli hans fiende över något jag inte vet. Det känns inte bra. Jag vet aldrig. Jag vill ha en man som vet att behandla mig rätt i sällskap med andra. Hans sätt är ett turn-off för mig. 

Det har alltid varit så att han varit fullt upptagen med sina känslor och dragit sig ifrån oss den tiden. Jag har alltid fått vara den som är kvar med barnen och måste gå på autopilot. Aldrig han erbjudit sig ta barnen så jag också kan få lov att ta hänsyn till mina känslor, hur jag mår, få lov att känna, få lov att krascha som han alltid gör. Fast det är mig han sårat så är det han som får allt utrymme och all medkänsla. Han har lovat nu att han ska erbjuda mig det med och ta barnen, vara kvar i hemmet, men jag vet också att han blir så förändrad så han har själv bett mig någon gång att jag måste vara den som tar barnen för han vill inte de ska se honom så där, han är rädd för att de ska bli oroliga, han ser mig som mer sammanhållen. 

Han säger det här har varit hans sätt att försvara sig när han fått kritik, alltid, men så är det inte. Jag märker när hans förälder gett honom kritik att han inte reagerar defensivt på det sättet, på den skalan, med mig är det 100 gånger värre. 

Ja, han försöker alltid lappa ihop det efteråt, ofta att han gör saker för mig, för oss. Fyller på, som du säger. Jag bara önskar hans tid varit kortare. När jag gjort fel mot honom tänker, känner jag det intensivt och söker upp honom kort tid efteråt, jag behöver inte många timmar eller dagar eller veckor. Jag har alltid haft tur där för han förlåter mig. Jag kan se han är arg, ledsen, uppe i det, och tycker han haft rätt när jag kommer till han, men han vill bli sams då, när jag sagt förlåt, så där är han bra, när jag kommer till han. Har aldrig varit att han då dragit ut på det, eller sagt nej, jag förlåter inte dig.

Terapi nästa.