Hur är det att ha barn? Hur kan folk uppleva så olika?

Saken för mig är att jag har så oerhört mycket fritid och för lite meningsfullhet i mitt liv, då jag jobbar haltiv pga delvis depression och hjärntrötthet.

Jag har så oerhört svårt för att komma fram till ett beslut som tar knäcken på mig. :(

Hade jag jobbat heltid eller 80-90% hade jag inte skaffat barn för då hade jag nog känt att mitt liv är tillräckligt meningsfullt och rikt.

(Stora barn)

Tack för ditt inlägg. Precis vad jag behöver tänka kring.

Jag mår dåligt av stress. Ännu sämre av sömnbrist. Jag tar citalopram som jag också tror bidrar till att jag behöver sova. Sömnbristen är en av de saker jag är mest rädd för. Jag vet inte vad man normalt kan förvänta sig att man får för sömn när det är som värst, 4-5 h ?

Mitt sociala skyddsnät är sådär. Jag är långtidssjukskriven på halvtid, kanske livet ut. Jag har inte gått till en psykolog på flera år, men har nu för några månader börjat träffa en ett par gånger. Dock kan hon inte erbjuda mig mer tider eftersom de har en väntetid på 1-2 år vilket känns hemskt. Jag har varit i kontakt med en del privata, men de jag pratat med verkar inte heller kunna ta emot mig. Jag ska försöka att söka vidare. Jag har lite psykiska problem, på så sätt att jag känner mig lite deprimerad cirka 4-5 h per dag, men det är också den tiden då jag inte är på mitt jobb eller på min träning. Träningen är en så viktig faktor för att jag ska må bra. Men denna deppigheter uppkommer också när jag inte gör någonting.

Jag mår bra på jobbet oftast och likaså på träningen. Mår helt okej när jag fixar i hemmet. Matlagningen står min pojkvän för eftersom han älskar att laga mat.

Jag har en del oro och osäkerhet, jag oroar mig mycket för folk i min omgivning, och det är också något som varit påfrestande för mig att också oroa mig över ett litet barn. Så fort min systers bebis hostar när hon äter blir jag orolig att hon satt i halsen.

Jag har en pappa som lägger sig i mitt liv ganska mycket, ringer minst 1-2 ibland ännu fler om dagen vilket bidrar till min ångest. Detta drar helt klart ned mitt mående.

Jag har inte så mycket socialt liv i övrigt, har lite social ångest men inget jätteproblem, är mest i grupper. Har två vänner men de träffar jag bara 2 gånger i månaden pga de har upptagna liv. Hade någon av dem varit öppna för promenader, aktiviteter liknande hade det varit guld men det är inte heller lätt, då vi också har 45 min resväg till varandra och de har späckade scheman.

Jag vet inte vilka sociala aktiviteter man skulle kunna vara med i eller göra i övrigt, något för folk som inte jobbar full tid. Promenader vet jag kan hjälpa men det är inte alltid jag orkar eftersom jag oftast tränar.

Jag känner att jag behöver en förändring i mitt liv, men det är svårt.

(Mamma)
Möjligen. Men man ska också komma ihåg att det är som min terapeut säger, "understimuleringen som till stor del beror på att jag mår dåligt"

(Mamma)
Jag förstår det såklart. Men hon har också sagt att barn kan livet mer mening. Nu har jag bara träffat henne 2 ggr så hon känner mig inte tillräckligt men ändå. 

Jag är 38 år i januari så fler chanser kanske det inte kommer. 

(Mamma) 
Kan ju bli jättedeprimerad av en abort Men jag tänker också i liknande banor som du.

Ja, jag trodde jag skrivit det. Men det var nog i förra tråden. Jag troligen i vecka 6 eller 7.

Min pojkvän säger der är 50/50 med barn eller ej. Jag får bestämma .

(Stora barn).
Tack! Tack för tipsen. Som du märker är jag världens mest veliga människa men det tror jag många ät i ett sånt här stort beslut som förändrar hela ens liv.

Veckorna går och jag bör komma fram till ett beslut snart.

Jemp
Jag har verkligen försökt ringa om att få en tid med min samtalskontakt eller någon annan på mottagningen. Men då det är semestertider verkar det svårt. De skulle ringa tillbaka till mig men har fortfarande inte gjort det .