Hur är det att ha barn? Hur kan folk uppleva så olika?

Att ha barn är underbart och samtidigt en stor oro.

Mina är tonåringar, 3 år mellan dem.

1an var svår med maten, sömnen men en fröjd att ha med på stan, satt snällt i vagnen/ höll handen, ganska försiktig.
2an, som hela nätter från 5 v, åt allt , älskade alla, kunde aldrig sitta still, full fart hela dagarna.

Under åren med barn/och nu tonåringar får man en chans att upptäcka världen tillsammans, kultur, sport, djur, resor och nya relationer.

Pappan och jag har i perioder jobbet deltid/gått skift
för att få ihop vardagen.

Det jag lärt mig är styrde är små saker som sandslott och skogsutflykt som fastnar i minnet.

(Stora barn)

Tack för ditt inlägg. Precis vad jag behöver tänka kring.

Jag mår dåligt av stress. Ännu sämre av sömnbrist. Jag tar citalopram som jag också tror bidrar till att jag behöver sova. Sömnbristen är en av de saker jag är mest rädd för. Jag vet inte vad man normalt kan förvänta sig att man får för sömn när det är som värst, 4-5 h ?

Mitt sociala skyddsnät är sådär. Jag är långtidssjukskriven på halvtid, kanske livet ut. Jag har inte gått till en psykolog på flera år, men har nu för några månader börjat träffa en ett par gånger. Dock kan hon inte erbjuda mig mer tider eftersom de har en väntetid på 1-2 år vilket känns hemskt. Jag har varit i kontakt med en del privata, men de jag pratat med verkar inte heller kunna ta emot mig. Jag ska försöka att söka vidare. Jag har lite psykiska problem, på så sätt att jag känner mig lite deprimerad cirka 4-5 h per dag, men det är också den tiden då jag inte är på mitt jobb eller på min träning. Träningen är en så viktig faktor för att jag ska må bra. Men denna deppigheter uppkommer också när jag inte gör någonting.

Jag mår bra på jobbet oftast och likaså på träningen. Mår helt okej när jag fixar i hemmet. Matlagningen står min pojkvän för eftersom han älskar att laga mat.

Jag har en del oro och osäkerhet, jag oroar mig mycket för folk i min omgivning, och det är också något som varit påfrestande för mig att också oroa mig över ett litet barn. Så fort min systers bebis hostar när hon äter blir jag orolig att hon satt i halsen.

Jag har en pappa som lägger sig i mitt liv ganska mycket, ringer minst 1-2 ibland ännu fler om dagen vilket bidrar till min ångest. Detta drar helt klart ned mitt mående.

Jag har inte så mycket socialt liv i övrigt, har lite social ångest men inget jätteproblem, är mest i grupper. Har två vänner men de träffar jag bara 2 gånger i månaden pga de har upptagna liv. Hade någon av dem varit öppna för promenader, aktiviteter liknande hade det varit guld men det är inte heller lätt, då vi också har 45 min resväg till varandra och de har späckade scheman.

Jag vet inte vilka sociala aktiviteter man skulle kunna vara med i eller göra i övrigt, något för folk som inte jobbar full tid. Promenader vet jag kan hjälpa men det är inte alltid jag orkar eftersom jag oftast tränar.

Jag känner att jag behöver en förändring i mitt liv, men det är svårt.

1.Hur är det att ha barn?
2. Ålder på ditt/dina barn?
3. Hur har ditt liv förändrats till det bättre/sämre?
4. Hur många procent jobbar du?

1. Skitjobbigt, stressigt, roligt och mysigt
2. 10 och 12 
3. Bättre: roligt, spännande, utvecklande, träffat nya människor, upplevt kultur mm
Sämre: stress, oro, sorg, sömnbrist, strul mm
4. Just nu inget, annars 75%. 

Har barn med särskilda behov. 

En sak är iaf säker och det är att du behöver styra upp ditt liv innan du funderar på barn. Måste inte vara perfekt men här och nu verkar det inte så någon vidare bra idé.

(Mamma)
Möjligen. Men man ska också komma ihåg att det är som min terapeut säger, "understimuleringen som till stor del beror på att jag mår dåligt"

Du beskriver att du mår dåligt av stress och sömnbrist. Även om du är understimulerad så är barn verkligen inte lösningen! Du måste bli stabilare först för barn innebär både stress och sömnbrist, och det kan pågå rätt länge. Om du vill slippa krascha så behöver vissa saker förändras först.

Din terapeut menar så klart att du ska se till att aktivera dig på olika sätt, uppleva saker, själv eller med andra, skaffa hobbies, gå med i föreningsliv, börja sporta, vad som helst, men skulle knappast tro att hen skulle skriva under på att barn skulle vara en sådan aktivitet.

(Mamma)
Jag förstår det såklart. Men hon har också sagt att barn kan livet mer mening. Nu har jag bara träffat henne 2 ggr så hon känner mig inte tillräckligt men ändå. 

Jag är 38 år i januari så fler chanser kanske det inte kommer. 

(Mamma) 
Kan ju bli jättedeprimerad av en abort Men jag tänker också i liknande banor som du.

Ja, jag trodde jag skrivit det. Men det var nog i förra tråden. Jag troligen i vecka 6 eller 7.

Min pojkvän säger der är 50/50 med barn eller ej. Jag får bestämma .

TS är du gravid nu, grattis!
Då kommer ni fixa det.
Då kommer istället tips hur du ska överleva vardagen.
Gör det som funkar för er, försök inte följa andras ideal och duktighetsidioti.
Ta micropaus,
Sov när ungen sover, disk och städ kan du vänta med, dessutom går det lika bra att städa en annan dag.
När du och babyn inte vill samarbeta tex båda är övertrötta, stoppa ner ungen i vagnen och bara gå ut, gå av dig stress och ilska och även den lille kommer slappna av.

(Stora barn).
Tack! Tack för tipsen. Som du märker är jag världens mest veliga människa men det tror jag många ät i ett sånt här stort beslut som förändrar hela ens liv.

Veckorna går och jag bör komma fram till ett beslut snart.

Det är underbart och hemskt jobbigt att ha barn. 

Mina barn är 3 och 1 år gamla. 

Jag Är föräldraledig nu men ska jobba 100 då pappan studerar och kan lämna senare och hämta tidigare. 

Mitt liv har ändrats mycket. Det som är sämre är stressen, ekonomin, sömnbristen och det ständiga görandet. 

Det som är bättre (för mig) är anledningen att jobba med sig själv. Min sociala ångest har blivit bättre eftersom jag inte har tiden att tänka på sådana saker längre. Jag är mindre i mitt huvud och det är så skönt. Mina pojkar ger ger mig mycket glädje och en ny mening med livet. Jag ser fram emot alla äventyr och en vanlig vandring i skogen blir just det, ett äventyr. 

Jag kände mig aldrig redo för barn men tror att även om man är det så kan man inte förstå omställningen. Det är jobbigare än vad man tror men absolut också bättre. 

Människor tycker ju olika om allt så det är väl inte konstigt. Dessutom är det både underbart och skitjobbigt samtidigt, eller i alla fall samma dag.

Mina är 6 och 8, hittills har det väl varit både det bästa, jobbigaste och svåraste jag gjort. Känner mig väl om en okej mamma, men trodde jag skulle varit bättre och mer tålamod. Mina barn är väl normallätta, inga diagnoser, hyfsat skötsamma. 

Jobbar heltid. 

Kan du prata om detta med din samtalskontakt, antingen befintliga eller en ny?

I tillägg till mitt inlägg ovan kan jag säga att livet på många sätt är bättre nu med barn, även Det orelaterade. Men barn har alltid ingått i min målbild och är väl också ett tydligt ?kvitto? på att jag kan bestämma själv hur livet ska se ut. Men jag hsr också behövt offra (/pausa) en del fritidsintressen, att vara borta innebär ofta dåligt samvete osv.

Jemp
Jag har verkligen försökt ringa om att få en tid med min samtalskontakt eller någon annan på mottagningen. Men då det är semestertider verkar det svårt. De skulle ringa tillbaka till mig men har fortfarande inte gjort det .