Jag är helt slut,vad gör man?

Jo, jag försöker väl bara hitta ett sätt att göra det på.

Mina föräldrar är i den åldern att om jag helt prioriterar bort dem så är det en risk att jag faktiskt inte har mer tid med dem heller sen. Det är en sorg jag bär, att jag skulle vilja skapa positiva minnen men det mkt bara blir problem nu. 

Mitt syskon tror jag har en förståelse, där har jag bara en oro i magen eftersom hen haft det väldigt motigt några år med väldigt mkt som gått fel (dumpad, boendet fick skador, en extremt osund arbetsmiljö som brutit ned personen, och djur som var personens enda nära familj förutom mig och föräldrarna som fick avlivas oväntat). Så även om jag inte har ett ansvar känner jag ju såklart starkt för hen. Att se sitt syskon må dåligt är kämpigt.

Men givetvis är min prioritet mina barn, jag lägger all kärlek och tis jag bara kan ge på dem, vilket också sliter lite då de också är intensiva som individer och det är mkt mkt trots och utbrott, som jag tar, varje dag.

Så ja, hur sjutton prioriterar jag mig själv, hur hittar jag ork själv? Utan närhet av någon vuxen. Utan någon som frågar hur det är, hur jag har det när jag är rödgråten av överbelastning.

Tusen tack. Just nu går jag runt med en total känsla av att inte räcka till för någon alls i min omgivning samtidigt som jag bortprioriterar mig själv totalt för att kunna finnas där. Köpte lite nya kläder andra hand efter graviditeterna som helt förändrat kroppen, för att få känna mig lite fin när jag ser mig själv i en spegel, och skämdes för att jag la pengarna på mig själv. (Min man förstod inte varför jag skulle köpa nytt, jag har ju kläder, sen att absolut inget passar efter två barn förstod han inte, heller inte känslan av det).

Jag tror det mycket är att jag känner mig så brutalt ensam. Vill inte bli en förälder som lägger sina sorger på barnen att hantera så för dem försöker jag alltid vara den förälder som är där och leker, lagar mat, stöttar och kramar. Som finns där när de har alla känslor utan att döma dem och kramar dem när det skrikits och slagits klart. 

Men jag är så, så trött. Och så utan någon som frågar hur jag mår och som bryr sig om svaret.

Jag har pratat med min man. Flera gånger. Jag orkar inte det igen, det känns som jag bara gnäller och ber om omtanke, och det känns så förnedrande ärligt talat efter att ha gjort det flera gånger.

Jag ger honom kramar, säger hur fin jag tycker han är, att jag tycker han är snygg. Fixar frukost när jag gör åt barnen. Skickar sms med små kärleksord. Ger honom en smekning över ryggen när jag passerar. Tar fina foton på honom med barnen. Fick be honom att ta på mig, resultatet var några snabbt tagna bilder där jag ser trött ut, tagna i en vinkel som var otroligt osmickrande och där man inte såg barnets ansikte. Sa att det inte blev så kul att spara som minnen från semestern och fick en suck till svar att han ju tog när jag bad honom.

Det här är så annorlunda från innan barnen kom, när han berättade att jag var fin, att han var stolt över mig, att han gillade att se på mig, att han kunde hålla om mig när vi gick ute.

Men säger jag det så låter jag som en kravmaskin som bara vill prioriteras till slut. Och det är jag inte. Så nu har jag slutat orka och gråter på toaletten, typ. Jag vet inte vad mer jag kan göra just nu där.

Att jobba utanför hemmet har jag tänkt på, saken är mest att vi inte har några bra såna platser som inte kostar så mkt. Vi har ett kontor jag åker till ibland men det är ingen annan där, så då får jag lägga tid åt att åka kollektivtrafik 1,5-2 h per dag för att sitta ensam i princip. Har tänkt på att byta jobb men härdat ut just då jobbet jag har är tryggt och pengar är viktiga att få in 

Jag känner ju att jag bara låter som jag klagar och det är nog mycket för att jag är så vansinnigt, vansinnigt trött. Är resignerad att livet är såhär nu har det börjat kännas som. 

Vaknat igen med ren ångest nu . Vet inte vad man gör.

Tack så mycket som svarat så fint och omsorgsfullt, du vet inte hur tacksam jag är till dig, Anonym(Styrkekram). 

Jag älskar min man och vill kämpa på, men det känns bara just nu något så enastående ensammet. Den känslan har jag inte haft i livet innan och det är lite skrämmande. Jag inser ju också att mkt förstärks av den totala trötthet jag är i, men att se vänner få kramar av sina män, att höra och se hur andra kvinnor får något stöd av sina män, och känna att jag är så solo. Det är tufft. Och att då ur det läget gräva ännu djupare för att stötta föräldrar och syskon har tagit de resurser jag hade.

Men jag uppskattar verkligen dina ord så mkt, de ger mig g något att hålla i.

Att jag vaknar är då minsta barnet sover dåligt och jag alltid sovit extremt lätt, hela livet.

Ska ta till mig att ta fler små pauser. Kanske gå längre med vagnen när barnet somnat ist för att gå hem och fixa något inne. Tränade mer innan barnen kom och saknar det.

Anonym s: ja, jag tror nog min man är trött med. Jag saknar bara det vi hade innan barnen med. Det låter så hemskt i text, och det är ju inte att jag på något vis skulle vilja byta bort barnen. Men jag saknar att kunna sitta en kväll och bara vara i soffan vi två, prata om hur dagen varit, se en film.  Båda barnen har sovit rätt oroligt, och nr två sover extremt oroligt, vaknar ofta och rör sig och försöker klättra ur sängen. Det blir inte så avslappnat att gå från rummet då. Vi har aldrig kunnat få avlastning från familj så vi har inte haft en enda sån kväll sen barnen kom.

På semestern blir det ju ännu mer intensivt av allt. Barn som är mammiga, inget barn på förskola någon h alls. 

Till Tow2mater, om du läst tråden hade du sett att jag avstått jobbresor då det varit helt ödsligt att sitta på kontoret och det förlängt mina arbetsdagar för liksom inget mer jobb. Blir ju inte mkt raster eller fika på ett kontor där jag saknar kollegor, utan sitter själv vid en dator i ett bås liksom.

Det är jobbigt hemma men jag är inte kär nog i just jobbet att tycka att det är kul heller att sitta där och stirra in i en skärm ensam. Det är inget som höjt mina dagar om vi säger så. (Att jag borde byta jobb är det inget tvivel om, men jag är rädd om att ha en inkomst)

Aflak, om du läst tråden skulle du sett vad jag gör för mannen.

Sunflower, vårt yngsta barn är för litet för förskolan.

Att bli sjukskriven skulle för mig blir en väldigt stress, dels för att vår inkomst då skulle gå ned rejält, dels för att jag redan varit borta från jobb länge iom FL. Men att känna att vi måste ta av sparpengar skulle ge mig en jättestress.

Familjesus, alltså vi FÅR INTE ha barnet där än för regelverket. Så släpp den.

Nej, hemtjänst är inte aktuellt. Och de har det knapert så att köpa in hjälp är en utopi. Det är en sak som är kämpig, de pratar ofta om hur jobbigt det är med pengar. De har jobbat hela sina liv men mamma hade ingen hög utbildning och har kämpat i låglöneyrke och pappa med utbildning jobbade i om ett yrke som inte ger hög lön. Så pensionerna blir inte så höga. De är dock duktiga att vända på pengar och hitta lösningar, och kämpar med att odla hemma för att sätta lite guldkant på maten. (De har hus, men att flytta till mindre skulle bli en förlust för dem pga priser på den typen av boende idag, galet nog). 

Men det de behöver hjälp med är dels det sociala, att ha någon att prata med, sen försöker jag hjälpa dem med lite tyngre saker i trädgården och sticka åt dem lite extra ibland det jag kan utan att det blir för mkt så de vägrar ta emot det.