Jag är helt slut,vad gör man?

Förstår verkligen att det är tufft för dig!

Hur man än vänder och vrider på detta så är det ju dig själv och era små barn som måste prioriteras. Du måste ta hand om dig själv så att du orkar med era barn.

Om du håller på att gå under så måste du förklara detta för dina föräldrar och för ditt syskon och då förklara att du måste fokusera på era små barn. För barnen är ju de enda i denna situation som inte kan klara sig själva alls. Och som sagt, du måste ta hand om dig själv så att du orkar ta hand om barnen.

Det är ju jättetråkigt att det blivit en distans mellan dig och sambon/maken, men det är tyvärr inget ovanligt under de krävande småbarnsåren.

Men självklart förstår jag att du känner dig väldigt ensam när din sambo inte förmår att trösta och stötta dig känslomässigt. Kanske går detta att jobba på när barnen har blivit lite större och ni inte är lika pressade..?

Men kom ihåg, prioritera din egna hälsa och barnen.

Kram

Åhh, som sagt.. jag förstår verkligen! Jag har varit i en liknande sits (och än är vi inte i mål eftersom våra barn inte är vuxna och självgående än).

Jag känner igen det här med kronisk överbelastning, en par-relation som läggs på is under flera år eftersom orken helt enkelt inte finns, att det inte finns några lediga dagar när man är förälder till två små huliganer, att man missar viktig tid med åldrade föräldrar som är skröpliga och behöver hjälp..

Dessvärre har jag ingen lösning på problemet.. Det låter klyschigt, men det enda sättet att ta sig igenom det är att ta det dag för dag och vecka för vecka. Prioritera det som behöver prioriteras under just den dagen. Du kommer inte att känna dig tillfreds med hur allt blir och utvecklas, men du behöver kunna överleva och era barn behöver få sina behov tillgodosedda varje dag.

Kramar

Jag får bara sån igenkänning när jag läser allt du skriver. Att man är en "giver" som bryr sig om andra, vill att de ska få det bästa och att de ska må bra, men att man inte räcker till för någon. Allra minst för en själv eftersom en själv är lättast att bortprioritera. I feel U!

Angående det här med relationen så får jag också stor igenkänning. Under de tuffaste åren hade jag mååånga samtal med min sambo för att försöka få honom att kommunicera mer, att inte sluta sig, för att få honom att se de egna beteendemönstrena. För att han i slutändan skulle gå framåt i utvecklingen och få bättre självkännedom.

Det tog flera år, men det blev mycket bättre! Men som du skriver, alla de där problemen fanns inte innan barnen. Visst finns det individuella skillnader, men om jag ska generalisera så upplever jag det som att män och kvinnor hanterar de stressiga småbarnsåren på olika sätt. Vid en långvarig och pressad situation så behöver kvinnan känslomässigt stöd och emotionell närvaro, kontakt. Men mannen hanterar en långvarig och pressad situation genom att stänga ner, genom att sluta sig känslomässigt och genom att avskärma sig.

För oss så var det alltså flera år av samtal och tålamod från min sida som gjorde att min sambo så småningom kunde se sitt egna beteende. Sen är ju detta med störd sömn under småbarnsåren en försvårande aspekt..

Det här med att bortprioritera sig själv, att inte ta hand om sig.. jag har ingen lösning där heller. Jag har själv gjort fel gentemot mig själv och helt bortprioriterat den egna hälsan. Jag tänker att jag ska börja prioritera mig själv den dagen då våra barn är flygfärdiga. Men det gäller ju att överleva tills dess.

Du är jääätteduktig som kämpar på varje dag!!
Kram på dig <3

Åhh vännen.. försök att tänka att det finns en mening med allt detta. Det jag har märkt i mitt egna liv är att lidande och utveckling hänger ihop. Varje lidande som jag och vi har gått igenom har sen genererat ökad utveckling, nya insikter om livet. Och när våra barn är vuxna så vet jag att jag kommer att kunna vara ett mycket bättre stöd för dem, än vad jag hade kunnat vara om jag/vi inte hade behövt gå igenom detta kämpiga. Jag älskar ju våra barn, jag vill inte att dom ska behöva ha det såhär kämpigt i livet som jag och deras pappa har haft det under dom här åren. Så om dom i vuxen ålder skulle bestämma sig för att aldrig skaffa barn så har dom mitt fulla stöd i det beslutet. Tänk att det finns en mening med allt detta. <3