Jag har ett fåtal vänner kvar sedan tonåren, inga sedan barndomen. Och de från tonåren bor alla i olika delar av landet så vi har bara lite kontakt på telefon ibland.
Just att flytta mycket upplever jag gör att man tappar vänner. Det har passerat en massa människor som jag kallat kompisar genom mitt liv. Vissa fanns där något år, andra längre.
Så kan man ju se det. Jag ser det inte bara som en yta utan att vi valt väldigt olika saker i livet, vi har olika scheman, olika ekonomiska förutsättningar. .
Det här har en bekant till mig erfarenhet av. Hon var välbeställd efter att ha jobbat hårt (enkelt uttryckt) och umgicks med andra välbeställda. Sen drabbades hon av sjukdom och kunde inte ha kvar huset eller sina dyra vanor längre. Hon klarade inte längre jobb med så högt tempo utan bytte efter sjukskrivningen till annat, mer normalbetalt. Det tog inte lång tid innan de hon trodde var hennes vänner slutade höra av sig. När hon inte längre hade råd att golfa tex var hon inte intressant för dem. De välbeställda vännerna ville inte ta en fika i köket, de ville till Barbados, spela golf och äta hummer.
Känner ytterligare en vars gamla kompisgäng alla har valt yrken med hög lön. Det gänget håller fortfarande ihop, men den som jag känner har det jobbigt för rätt ofta föreslår de aktiviteter som är på tok för dyra. De tänker inte på att en person med medelinkomst kanske inte vill lägga 2000 kr på ett restauranbesök en vanlig lördag tex. Jag tror att vänskapen i det fallet räddas av att de lärde känna varandra innan de andra drog iväg i lön - de har haft ett lågbudgetumgänge tillsammans även tidigare.
Men ekonomiska förutsättningar kan verkligen spela roll.