Hur vanligt är det att man växer ifrån varandra?

Jag tänker att det handlar lite om hur man vill leva. Vissa personer umgås jag absolut med från tonåren Exempelvis. 

Men det kan ha blivit för stora skillnader. Exempelvis en kompis som jag var riktigt nära då bor idag i en liten hyresrätt, arbetar med sophantering och har inte barn eller partner.

Jag själv driver företag, jag och min man bor i ett stort hus, sjöutsikt och har städpersonal m.m hemma. 

I vårt hem finns båda matsal, bibliotek, bastu, musikrum och en poddcaststudio till barnen. Kontrasterna tycker jag blir för stora. Jag upplever ofta en viss avundsjuka hos människor jag umgåtts med i barndomen. Eller så finns det lite att prata om. 

När jag var yngre träffade jag en man när jag var 20, jag var otroligt inspirerad av honom, han var 40 då och jag ville lära mig allt av honom. Sedan vid 26 hade jag gått om honom i karriären. Han stampade på samma plats i livet medan jag sprang förbi honom, min största inspiration i livet var inte så inspirerande tillslut. Han ville fortsätta prata med mig som när jag var 20, såg mig som den lilla. Han blev mycket sorgsen den dagen jag köpte hus och fick egen familj. Och det var uppenbart, jag hade uppnått något han inte hade. Idag frågar han mig om råd istället?. 

Jag ser det mer som att min man krampaktigt håller fast vid kompisar från lekis, personer som är väldigt jobbiga, som han inte har någon utbyte med och så vidare. Personer som mest av allt hoppas att allt går åt helvete för honom. De ringer ofta och pratar. Men när det väl kommer till att finnas på riktigt, då ser jag inte röken av dessa individer. Mina vänner jag har har känt varandra i 15-10 år istället men de finns alltid när jag behöver dom. Vi förstår varandra, pratar om saker som inte enbart är ytliga, tar promenader. Min mans vänner vill helst ses när de vill ha sällskap när det ska supa sig redlösa?. Innan min man hunnit komma så har många i sällskapet redan hunnit somna då de börjat dricka klockan 7 på morgonen?. Så kommer han till 12 så sover många av dom. Om jag då ifrågasätter vad han ska ha dessa så kallade vänner till så handlar det då om deras historia. Men ja, jag har inte tid att hänga med idioter?. Jag har fått min man att skala ner på vissa umgängen faktiskt och helt ärligt, det ger honom mer. 

Jag kan ta ett exempel till då. Jag var innan jag träffade min man på en dejt med en trevlig man. Han frågade var jag bodde, jag svarade glatt och han fråga då hur stor min lägenhet var. Han stirrade, den va inte jättestor, bara 60 kvadrat för bara mig då. Men han muttrade något om att den måste varit dyr och typ sa sen något i stil med hur jag hade haft råd med den. 

Däremot hängde vi med varandra ett tag.Vi var väldigt olika men han var otroligt attraktiv Och han hade många fina kvaliteter. Men ständigt var det olika ifrågasättanden av saker jag hade eller gjorde. Om jag var på fest hos några vänner i en viss stadsdel så ville han inte komma. Han blev sur, undrade hur stor lägenheten var, något jag inte ens tänkt på, jag sa att det var en etagelägenhet och sedan vilken adress, då blev han ännu tjurigare. Jag fattade ingenting. Han hade ju själv en bostadsrätt i ett fint område men på 40 kvadrat, men den va ju jättefin?.