Prata med mamma om min flickvän

Alla mammor tycker ju inte automatiskt att sin son gör allt rätt och flickvännen allt fel. Då är man ju inte helt mogen som förälder. De flesta mammot har förmågan att se på ett problem i relationen från två håll och kan förhoppningsvis guida sin son och komma med nya infallsvinklar. 

För man vill ju sin son väl och att han ska fungera i en relation. Och det bidrar man inte till genom att bara heja på sin son och smutskasta flickvännen. Det är ju samma som när barnen hade konflikter med kompisar under uppväxten. Föräldrarnas uppgift är då att guida sina barn att bli mer kompetenta i relationer.

Instämmer till fullo i detta. Många är fullständigt inkapabla att förstå att som förälder även till vuxna människor så vet man ganska väl barnens såväl goda som dåliga sidor. Man kan återkoppla till sin son om det är HAN som ska skärpa sig i en ev konflikt tex. Han kanske är den som ska diska per eget initiativ så hon slipper tjata eller vad det nu var man tjafsade om. Man kan alltså mycket väl backa flickvännen för man kanske som exempel vet om en egen unges utvecklingssidor. Folk här verkar tro att alla mamma - son relationer är gränslösa, symbiotiska icke navelsträngsklippta sjuka band där man utan förbehåll alltid står på sonens sida. Jag har flera gånger fungerat tolk till flickvännens favör tex. 

Gamla föräldrar KAN tro det eller ej också vara sunda vuxna personer som är kapabla att prata om relationer där gränser finns. Mina egna ungar avhandlar inte petitesser i vardagen med mig men när det väl gällt och innan en relation varit på väg att spricka tex när de varit yngre så har de kunnat komma till oss föräldrar i behov att ventilera med nån som aldrig skulle prata vidare om deras mest personliga angelägenheter och som vill det allra bästa för dem före allt annat inkl egna behov. 

Nej du har helt fel faktiskt. Du menar alltså att om en son betett sig illa mot sin gulliga tjej så skulle alla mammor till en son i det här läget per automatik backa sonen i hans felaktiga uppträdande ? Jag tror snarare man skulle få sonen att se sin del i konflikten som uppstått, ofta är man ju två som träter, han skulle tagga ner lite efter att ha fått ventilera saken och sen gått hem till tjejen och rett ut bekymret. 

Det är väl din flickvän du planerar att skapa ett nytt liv med, eller hur?

Det ÄR olika spelregler för tjejer och killar.

Det får du acceptera. Att det kanske är orättvist kommer inte att ändra på detta. Livet är orättvist och människor är sociala likväl som biologiska varelser. Det råder i praktiken ingen absolut jämställdhet när det kommer till binära relationer. Jämställdhet på arbetsmarknaden kanske. Men i relationer blir det lite komplicerat för oss killar eftersom vi hamnar i två roller som är svåra att spela ibland. Lite h ran och madonnasyndromet fast omvänt.

Tror det beror på att det behövs könsroller i en relation. Det behövs en viss spänning eller nåt och vi människor tänder på olikheter. 

Tjejer får tissla och tassla med tjejkompisarna med motiveringen att tjejer gör så bara. Du som pojkvän ska däremot ha vuxit upp och inte längre vara beroende av mamma. Lite så är det, det är lika bra du vänjer dig och slutar låtsas att det är samma spelregler för er båda. Förstå att det är så det funkar. Glöm inte att livet på många sätt är orättvist för kvinnor också. Fast på en massa andra sätt.

Det betyder inte att du ska va en toffel. Kör på ditt! Men var bara beredd på konsekvenserna. 

Tjejer är mer slipade än killar rent generellt. Det innebär att de ibland säger en sak fast de menar något helt annat. Jag t r o r att vi killar kanske inte alltid tänker på det. Vana vid en lite rakare kommunikation och vana vid att kanske säga vad vi tänker utan samma eftertanke. 

När kvinnor säger saker som att de vill ha en jämställd relation, och att de vill att mannen ska kunna visa och prata om känslor så kanske de inte ljuger direkt, men för det första handlar det om att mannen ska vara känslosam på just det sättet som passar kvinna i fråga snarare än på sitt eget vis. 

Dessutom är sällan budskapet att informera om vilken sorts partner de söker. Snarare är det primärt att framställa sig själva i bättre dager och som moraliskt högstående individer i samhället. Den absoluta ?sanningen? om vad de egentligen letar efter är lite mer sekundär så att säga. Men det är lätt som kille att svälja informationen utan särskilt mycket kritik. 

Herregud sidan 12 är denna tråd på, nu hoppar jag bara in här så förlåt om jag missat något viktigt i konversationen här tidigare. 

Som jag ser det försöker man lösa det man har problem med med sin partner, den det berör, först och främst. Man springer inte som en liten pojke till mamma med era problem. Din flickvän har helt rätt.

Din mamma vet saker om ert förhållande, om din flickvän som din flickvän inte har fått vara delaktig i eller godkänt. Det är inte schysst mot henne. 

Din mamma är din mamma. Du kommer alltid ha högre status än vad din flickvän kommer ha. Du kan dessutom medvetet eller omedvetet ha gett din mamma en sämre bild av din flickvän än vad hon förtjänar. Din flickvän kommer aldrig kunna försvara eller förklara saker som din mamma faktiskt inte har att göra med. Din flickvän vet inte eller vet inte om hon kan lita på vad du sagt till din mamma är allt eller om där är mer du inte erkänt du tagit upp med henne och hur ska det bli i framtiden? Vad kommer du då berätta för din mamma? Hur roligt tror du det här är på en skala för din flickvän? Ska hon vara med där och låtsas vara glad sedan i er familj och låtsas som ingenting? 

Jag har själv haft problem med min man och något som heter gränser. Han har en gränslös förälder och han själv är helt gränslös när det kommer till att "tycka till" och kritisera mig inför hans familj. Han har ingen vi-känsla, den finns inte där.
Avslöjar på stora vis och på små vis. Där är inget vi och där är ingen lojalitet. Han har svikit mig när jag behövt honom som mest. Att han sedan efteråt kommer ängslig och kärleksfull räcker inte. Han har svikit där och då. Vi ska gå i terapi är det tänkt, men vi får väl se hur det blir med det. 

Jag ser honom idag som en svikare. Jag känner inte det där Vi-et längre. Jag kämpar inte för det Vi-et längre för jag har varit ensam om att vilja ha det så. Jag har varit ensam med honom hela tiden. Man måste vara överens och vilja ha det på ett speciellt vis båda två för att det ska gå bra. 

Din flickvän är som jag till 100% . Jag skulle aldrig jag springa till mamma och berätta om våra problem då det för mig handlar om respekt för min partner och för vårt liv tillsammans. Jag tänker så. Jag skyddar honom så. Jag skyddar vår relation på det sättet. På ett sätt han aldrig gjort. 

Den där vi-känslan, TS, den bygger på att man faktiskt kan och vill tänka sig in i sin partners situation. Har du tänkt dig in i din partners situation? Förstår du att din situation är mycket annorlunda från hennes situation? Förstår du vilken roll du ska spela i det här för att vara en bra partner till henne? 

Det är ni två som ska vara vuxna nog att försöka lösa era problem sinsemellan, lämna ut era föräldrar. Är du vuxen så är du. Det krävs att då agera som en vuxen i en vuxen relation, inte skifta så fort det passar dig. Då har du i mina ögon inte i en relation att göra längre, precis som min man inte har att göra i vår relation. 

Tillit och respekt är nyckelorden här. 

Det var tänkt så men om hon kräver att jag ska ta avstånd från mamma så kräver hon ju att jag tar avstånd från min bästa vän. Det är ju elakt. Jag skulle aldrig tvinga min flickvän att ta avstånd från sin bästa vän. Jag kanske får leta upp en annan tjej som är mognare.

Jag antar att min flickvän ser på mig så som du ser på din man: som en svikare och att det inte finns någon vi-känsla.

Av denna tråd att döma så är den enda anledningen till detta att det just är mamma som jag anförtror mig åt. Vilken annan person som helst kan jag prata förtroligt med, men mamma förväntas jag som man ha frigjort mig från.

Alltså behöver jag skaffa en nära vän som jag kan prata om min flickvän med, för detta är däremot helt ok. Ingen tycker ju att en kvinna inte ska få diskutera sin pojkvän med sina väninnor.

Vissa verkar dock tycka att det är ok om en kvinna pratar med mamma om sin partner men inte att en man gör det. 

Ja,exakt! Har de problem i relationen så kan ingen annan än de själva (utom möjligen en parterapeut) lösa det.

Då kanske ni ska prova med parterapi? Då kan ni får verktyg att jobba med så ni kanske kan börja prata med varandra.'
Kommunikationen är A och O för att ett förhållande ska fungera och hålla.

Jag förstår din flickvän.
Min exsambo gick ofta och pratade med en av våra tjejkompisar när vi hade någon fnurra på tråden.
Och det irriterade mig enormt.
Jag kände mig utanför och utelämnad i mitt eget förhållande.
Och det är bara en av orsakerna till att han är ett ex idag.

Nu missförstod du nog.
Det är en helt annan sak om man har så pass allvarliga problem i förhållandet så som misshandel.
Då kan man ju behöva hjälp att ta sig ur det och då är det bra att prata med någon utomstående.
Men har man mindre problem så som att man anser att ens partner har varit eller är dum så kan man ju försöka hålla det inom förhållandet.

Mina erfarenheter är att män oftare verkar ha svårt att klippa navelsträngen med sin mamma än vad kvinnor har. Därav uttrycket.
Lever man i ett förhållande och kanske har bildat en egen familj så behöver väl inte ens mamma vara inblandad i allt.

Nej, för de rigida personer som skriver i tråden är det aldrig ok att en kille talar om sin flickvän med andra. Däremot att tjejer ventilerar sin relation med vänner. Visserligen hyckleri i den högre skolan, men det är som någon skrev, sån är verkligheten och jämställdhet får inte finnas i relationer, enligt just de personerna. Istället försöker de blanda bort korten genom att föra in misshandel i bilden, det är ju en helt annan sak och givetvis ska det åtgärdas på alla tänkbara sätt.

Så du ska strunta i vad som skrivs här, du ska inte bryta med din mamma utan behålla er förtroliga relation. Och vara lika förtrolig med din flickvän, antingen det är den nuvarande eller en ny. Men tänka dig lite för när om du måste tala om din flickvän. Sånt som hon gjort tidigare och som inte påverkar er relation bör inte nämnas, om det kan tolkas negativt. Ta också till dig det som skrevs, det är absolut inte givet att din mamma alltid tar ditt parti! Det bör också flickvännen tänka på...

En mycket spännande fråga som ingen tagit upp; är det lika fel om en pojkvän talar med sin flickvän om sin mamma och nämner negativa saker? Om mamman får veta om flickvännen skadar det deras relation, sak samma borde gälla omvänt?

Ofta när man diskuterar sådant som har med män och kvinnor att göra så tar många parti för personen av samma kön. Då blir det lätt så att kvinnor vill ha jämställdhet när det gynnar dem själva, men inte om det gynnar män. Det är därför inte överraskande att kvinnor i tråden tycker så som du skriver.

Annars så vet jag inte hur mycket klokare jag blir av den här tråden. Det är så många olika åsikter. Klart att jag bara kan strunta i allt som skrivits här och vårda relationen med mamma.

Helst vill jag vara förtrolig med både mamma och flickvännen. Det är ju vanligtvis inget problem, problemet uppkommer
när jag har behov av att prata om flickvännen med mamma. Men det är tråkigt för jag tar ju inte illa upp om hon pratar om mig med sin mamma eller väninna eller någon annan. Jag skulle verkligen önska att hon inte tog illa upp om jag pratar om henne.

Du och jag tänker olika här. Jag är en sådan person som när jag är i ett förhållande så lämnar jag inte ut våra problem till andra, dvs inte till min mamma, pappa, syskon eller till vänner. Det är så jag är som individ, som kvinna. Hur vanligt eller ovanligt detta är rör inte mig då det är det jag tycker är mitt sätt att bidra med något gott i vår relation. Är problemen så stora att jag måste ha det här behovet att jag inte klarar av det själv, eller vi inte klarar av det själv, ja då är det så dags att kontakta en terapeut eller någon utomstående som är neutral i det hela, inte någon i vår familj eller umgängeskrets. 

Enda gången min familj fått veta någonting om något problem jag har haft med mitt ex var precis efter jag lämnat honom. Jag var mycket nära några familjemedlemmar men jag såg mig ändå som närmast mitt ex (när vi var ett par) och jag hade inget behov av att anförtro mig till dem om vår relation, dessutom veta att det jag sa skulle vara saker han ansåg som privata. Vad de skulle tycka eller inte tycka om det skulle inte hjälpa någon av oss. När jag sa något var det efter jag lämnat, då relationen var avslutad (vi blev aldrig tillsammans igen). 

Om du fortsätter tycka att du behöver ventilera till din mamma och be henne om råd och vad hon tänker om din partner och om era problem tänker jag att det bästa för dig är att du hittar någon som är precis som du i det här. En som gör precis likadant som du gör för då är ni lika (ill)lojala mot varandra. 

Det jag ser i min mans familj är att hans föräldrar är som två skilda individer där de kan tala illa om varandra till varandra så alla hör och också till andra när den andre inte hör och alla kan bråka öppet framför alla. Man kan misstolka och tro att personer som är så öppna om vad de tycker är fel hos den andre eller de problem de går igenom att de är nära, men saken är den att de är inte nära, det har motsatt effekt. Alla skyddar till slut sig själva och skyddar sig från sin partner. Då får man inte den där nära, intima känslan som kommer från tillit och respekt.

Du får vara och tycka som du vill, självklart, men då får du också ha en partner som är som du är. Det är den enda lösningen jag kan hitta åt dig om du inte vill se det här från din flickväns perspektiv. Så länge du håller på så här är du inte rätt kille för henne och hon är inte rätt tjej för dig. Någon av er måste anamma den andres synsätt och jag som såklart är som din tjej tycker inte det ska vara hon för jag vet vad som står på spel här och det är det här förtroliga som du verkar uppskatta så mycket med din mamma, det ska du sträva efter och uppskatta hos din partner, vad du gör är att du kastar bort den tilliten, förtroendet mellan dig och din tjej, och istället får det med din mamma. Du vårdar inte relationen med din tjej. Din mamma behöver du inte vårda din relation med när det kommer till din flickvän, ni kan vara förtroliga ändå, om annat. De flesta föräldrar jag känner förstår detta att det här är de bästa spelreglerna deras vuxna barn går efter. 

Någon ovan jämförde det med att mammor då ska tillrättavisa och vara stöd för sina barn när de är i konflikter med sina kompisar. Jag tänker som så att de åren formas barnen, de är fortfarande barn och kan då behöva den stöttningen. Den stöttningen ska du inte behöva som vuxen i en normal relation som möter på normala problem, det ska i så fall vara något väldigt speciellt utöver det normala såsom misshandel, då kan man behöva annan hjälp än ett samtal med sin mamma. 

TS. 

Det är betydligt fler än jag här, som påtalat i våra kommentarer att man inte springer runt och hänger ut sin relation i detalj och talar bakom ryggen på sin partner till vare sig sin mamma. Pappa. Syskon. Kusiner. Andra släktingar. Vänner. Eller bekanta. Annat än i mer allvarliga lägen, där man mår dåligt av sin relation och behöver få perspektiv på relationsproblem man inte lyckas lösa med sin partner. 

Men du läser likt en fågel som plockar russin ur en kaka. 

Att ta avstånd ifrån din mor skall du givetvis inte göra, men du måste någonstans försöka förstå varför din flickvän reagerar negativt på att du pratar frikostigt OM henne, och om ER relation. Till andra. I detta fallet din mor, en person hon egentligen gärna bör ha en bra egen relation till. Men som nu blir oerhört svårt att få till. Pga ditt val av agerande. Dom går inte in i relationsbildandet på lika villkor, utan din flickvän är i ett underläge och kommer känna sig utsatt. 

Hon kan inte känna sig bekväm helt enkelt. Med din mor.

För hon vet att du läcker information till henne som ett durkslag läcker vatten. Det är aldrig en trevlig känsla att veta att sådant man upplever och anser vara privat inom relationen, och/eller om sig själv, blir allmän kännedom hos svärföräldrarna (eller andra för den delen, som man skall umgås med). 

Du kommer få problem med det här även i framtida relationer, om du inte lär dig att balansera det bättre. Att vara lojal till sin partner, och det som är ett NI. Går alldeles utmärkt att hålla separerat ifrån övriga som ej ingår i eran kärleksrelations innersta sfär, utan att det då skulle betyda att man slutar vara förtrolig med sin mamma, pappa, vän. Whatever. Man säger inte exakt allting bara. 

Bara läst TS och första sidorna.
TS, varför i satan berättade för din flickvän att du diskuterar henne med din mamma??? Det var väl helt otroligt klumpigt och hur trodde du att hon skulle reagera?? Hon är självklart skitobekväm tillsammans med din mamma nu när hon vet att hon "vet" en massa saker om henne!
Jag kan mycket väl förstå hur hon känner! Jag har tråkiga armar och min dåvarande pojkväns mamma frågade oblygt vad jag gjort! "Rensat hallonbuskar!". Sen kommer idioten till ex hem senare och BERÄTTAR att "Mamma frågade vad du gjort på armarna och jag sa att du mår dåligt och skär dig ibland och har försökt ta livet av dig och så!". Hur avslappnad relation tror du jag hade till hans föräldrar sen????????