Hur hanterar ni åldrande föräldrar?
Jag känner tyvärr mindre och mindre för mina föräldrar. De är nästan 80 år men superpigga, bor i sitt hus och har tusen saker för sig (mycket mer energiska än vad jag är) men det är som att deras riktiga åsikter kommer fram nu.
Pappa som är kristen fördömer tydligt homosexuella och tror inte på miljökrisen, han tycker att Trump är en okej ledare och ber bordsbön varje måltid så det är svårt att sitta bredvid och inte protestera bara för att han är gammal. Det blir ocharmigt och tröttsamt och jag måste dölja hur illa jag tycker om religion för att inte bråka och vår relation blir ju därför inte särskilt äkta. Mamma är mjukare och håller inte med om allt men protesterar inte heller.
De frågar aldrig frågor om mina barn eller om mig, det frågar inte om hur vi mår eller hur livet ser ut utan de vill bara ha oss där som någon sorts sällskap (men bara för några timmar, sen måste de titta på nyheterna eller ut och kratta i trädgården9.
Jag kanske kommer sakna dom när de dör men jag vet inte faktiskt, religionen har ett sådant fast grepp om dom att vi inte kan mötas på riktigt. Vi är inte osams och min barndom var bra men de är människor jag inte skulle velat ha en relation med om vi inte var släkt.
Att de är ego är dock något att döma dem för. Den här äldre gruppen som inte bryr sig om den yngre generationen är bara för mycket imo. Jag träffar mina föräldrar fortfarande med jämna mellanrum men har det mest som en antites för hur jag själv vill bli när jag blir gammal.
Barn och barnbarnen är det viktigaste vi har. Det förstod våra föräldrars föräldrar men det har gått många av 40-talisterna förbi.