Hur hanterar ni åldrande föräldrar?

Jag känner tyvärr mindre och mindre för mina föräldrar. De är nästan 80 år men superpigga, bor i sitt hus och har tusen saker för sig (mycket mer energiska än vad jag är) men det är som att deras riktiga åsikter kommer fram nu.

Pappa som är kristen fördömer tydligt homosexuella och tror inte på miljökrisen, han tycker att Trump är en okej ledare och ber bordsbön varje måltid så det är svårt att sitta bredvid och inte protestera bara för att han är gammal. Det blir ocharmigt och tröttsamt och jag måste dölja hur illa jag tycker om religion för att inte bråka och vår relation blir ju därför inte särskilt äkta. Mamma är mjukare och håller inte med om allt men protesterar inte heller.

De frågar aldrig frågor om mina barn eller om mig, det frågar inte om hur vi mår eller hur livet ser ut utan de vill bara ha oss där som någon sorts sällskap (men bara för några timmar, sen måste de titta på nyheterna eller ut och kratta i trädgården9.

Jag kanske kommer sakna dom när de dör men jag vet inte faktiskt, religionen har ett sådant fast grepp om dom att vi inte kan mötas på riktigt. Vi är inte osams och min barndom var bra men de är människor jag inte skulle velat ha en relation med om vi inte var släkt.

Min pappa skriver själv en bok om sin barndom, historier han berättat massor av gånger och som var spännande när jag var barn men inte sen. Det negativa runt boken kanske också förstärks av att han inte alls frågar oss om vår barndom, mer än om semestrar han själv var med på och betalade och det till slut handlar om honom ändå.

Han skulle bli otroligt ledsen om han läste det här men det är verkligen sant, han är ointresserad av oss och sina barnbarn även om han vill att vi ska ha det bra i livet och att han älskar oss. Detta är heller inget nytt, han har varit sådan här hela livet men det är inte förrän jag själv fick barn som jag har insett hur ointresserad han är.