• Anonym (Hjälp)

    Han är helt oförmögen till att prata. Jag blir tokig

    Hej på er. Vi har varit tillsammans i fyra år och det är väl egentligen ingenting nytt som hänt. Men i somras insåg jag att jag började bli rastlös i livet och då började jag fundera över vårt förhållande. Varje gång det varit något jag stört mig på, har jag gått undan och svalt det. Inte tagit upp det, vilket jag nu i efterhand förstår har varit helt fel taktik. Jag har nu under hösten börjat inleda konversationer och det var då jag insåg att vi inte har någon kommunikation. Vi pratar om allt roligt, vardagen, fester, semestrar etc etc. Men när jag tog upp i etapper om hur jag känner så blev det knäpptyst? ett ?jag vet inte? eller ?hur vill du göra?? Och ?jag håller inte med?. och detta är de bästa svaren, allt som oftast sitter han bara bredvid helt tyst. Jag frågar hur vi ska gå vidare men han vet inte. Jag blir helt tokig, hur i helvete ska vi gå vidare när det är jag som bollar diskussionerna antingen tyst i huvudet eller högt utan respons?

    det handlar inte längre om att jag ser mig som projektledaren i förhållandet, att jag är den som tar intiativ till städning, matlagning etc. Nu handlar det om att jag känner mig tagen för given och inte lyssnad på. Vad gör man? Jag är beredd att kämpa men jag kan väl inte ensam göra detta? Ställer man ultimatium? Hur ofta ska man ta upp samma problem och hur många gånger? hur många chanser ska personen ges? Ska jag behöva säga exakt hur jag vill att han hanterar saker? Är det helt orimligt att jag tycker att han borde förstå?

    jag känner mig avlägsnad från förhållandet och känner hur känslorna svalnar, men bortsett från kommunikationen är förhållandet bra. Med det sagt vet jag hur viktigt kommunikation är, men han är liksom en bra person? med detta sagt så förstår jag att alla mina åsikter inte är sanning eller fakta, men om han vägrar sätta emot så får jag ju ingen chans att inse att vi ser olika eller att jag är den som tänker helt fel. 
  • Svar på tråden Han är helt oförmögen till att prata. Jag blir tokig
  • Anonym (A)

    Jag tror det här egentligen är supervanligt, tyvärr. Pojkar är sedan barnsben drillade att göra saker antingen på eget bevåg eller genom att nån säger till dom saker att göra. Dom har inte fått lära sig att prata om saker, och framför allt inte känslor, sedan dom var små. 

    Min man skulle nog räknas av många som en toppenkille... Kan laga bilen, fixa allt med huset utan hjälp, laga mat mm, men när det kommer till att diskutera nåt känsligt eller prata om känslor är han, ärligt talat, helt värdelös och har varit det under hela vårt långa förhållande. Dom första åren var det helt ok för han visade hur mycket han älskade mig konstant, sen kom den stora vardagen med barn, jobb och annat som skulle tas hand om och då försvann det. Tänkte inte så mycket på det då för man hade ändå fullt upp, men nu när barnen är stora tänker jag på det ofta och funderar dagligdags på när det är dags att gå vidare med livet. Märker också på barnen att dom skulle aldrig anförtro sig åt honom för om saknar den kontakten med honom.

    Och hans s k nära kompisar skulle jag påstå att han känner väldigt dåligt. Visst, dom kan ha gjort mycket ihop, säkert festat ihop, men om någon mått dåligt på nåt sätt eller är nykär så vet han garanterat inte om det. 

  • Anonym (man51)

    Mmm... kan i viss mån känna igen mig... jag var lite lika TS sambo... den som "tystnade"... den som kanske inte hade något "svar"... eller "comeback" i en diskussion...

    Mitt ex var duktig på att "prata"... men många gånger sämre på att "lyssna". Samt hade gärna ingången i dessa "samtal" att hon visste bäst, att hennes upplevelser var sanna för oss båda.

    Som sagt, det kan handla om en massa saker. TS sambo kanske är lite "konflikträdd", kanske mer "introvert", kanske mer "analytisk" (där man måste låta saker sjunka in - man är inte lika "bra" på att ta diskussionen till vägs ände där och då...).

    Jag slår också ett slag för familjerådgivning. Att du TS stänger den dörren - mmm, kanske säger det lite om dig som person. Kanske är du för "på"..?!?

    En duktig terapeut/rådgivare/behandlare kan hjälpa din sambo att prata, och kan hjälpa dig att "lyssna". Kan styra samtalet, kan få er båda att fundera på vad man säger? hur man säger det? vilka känslor det väcker hos den andra.

  • Anonym (Hjälp)
    Anonym (A) skrev 2024-12-06 08:56:30 följande:

    Jag tror det här egentligen är supervanligt, tyvärr. Pojkar är sedan barnsben drillade att göra saker antingen på eget bevåg eller genom att nån säger till dom saker att göra. Dom har inte fått lära sig att prata om saker, och framför allt inte känslor, sedan dom var små. 

    Min man skulle nog räknas av många som en toppenkille... Kan laga bilen, fixa allt med huset utan hjälp, laga mat mm, men när det kommer till att diskutera nåt känsligt eller prata om känslor är han, ärligt talat, helt värdelös och har varit det under hela vårt långa förhållande. Dom första åren var det helt ok för han visade hur mycket han älskade mig konstant, sen kom den stora vardagen med barn, jobb och annat som skulle tas hand om och då försvann det. Tänkte inte så mycket på det då för man hade ändå fullt upp, men nu när barnen är stora tänker jag på det ofta och funderar dagligdags på när det är dags att gå vidare med livet. Märker också på barnen att dom skulle aldrig anförtro sig åt honom för om saknar den kontakten med honom.

    Och hans s k nära kompisar skulle jag påstå att han känner väldigt dåligt. Visst, dom kan ha gjort mycket ihop, säkert festat ihop, men om någon mått dåligt på nåt sätt eller är nykär så vet han garanterat inte om det. 


    Tack snälla för att du delar med dig. Det är ju också absolut en oro, om jag lämnar för att sedan aldrig hitta någon som kan kommunicera. För min sambo är ingen dålig person i övrigt. han kryssar i många av mina boxar; vi har roligt tillsammans, han får mig att skratta varje dag. Varje dag i fyra års tid. Han är väldigt mycket för närhet och att berätta och bekräfta att han älskar mig. även om jag nu då berättat att jag ser intiativ och actions som mer som kärlek än ord. Etc etc, han är en lugn, hemmakatt och bekväm person med noll driv till intiativ däremot. Ne han har inte heller några djupa vänrelationer. De pratar men precis som du säger aldrig om känslor. 
  • MammaTillDansband
    Anonym (Hjälp) skrev 2024-12-06 08:46:47 följande:
    har du lust att berätta mer om er situation? Det är alltid skönt att inte känn sig ensam. om du vill dela med dig så, hur länge var ni tillsammans? Var det ett genomgående problem eller insåg du det strax innan det tog slut? Hur gjorde du/ni för att försöka rädda förhållandet?
    Relationen varade totalt två år, fast i två omgångar. Andra gången var någon slags naiv förhoppning från min sida. Han hade ju faktiskt sagt att han älskade mig! En enda gång, och det var när jag gjorde slut första gången...
    Det var inte så seriöst till en början, så då var det inget problem att han inte kunde ha några djupare diskussioner, men det blev värre efterhand. Det är rätt många år sedan, så jag var betydligt yngre och visste inte så mycket om mig själv och om relationer, så det var inte så lätt att sätta fingret på vad som var fel. Men det kändes som om han inte brydde sig om mig egentligen. 
    Jag tror aldrig han försökte rädda förhållandet, annat genom att säga att han älskade mig när jag gjorde slut. Jag tror knappt han har förstått än idag varför det tog slut. Jag försökte kommunicera, prata, det ska man ju göra i en relation, det säger alla (inklusive vissa i den här tråden). Men det går inte att prata med en som inte lyssnar mer än att ljudet når in i öronen, eller för den delen fråga en som inte svarar annat än enstavigt.
  • Anonym (Hjälp)
    Anonym (man51) skrev 2024-12-06 08:57:29 följande:

    Mmm... kan i viss mån känna igen mig... jag var lite lika TS sambo... den som "tystnade"... den som kanske inte hade något "svar"... eller "comeback" i en diskussion...

    Mitt ex var duktig på att "prata"... men många gånger sämre på att "lyssna". Samt hade gärna ingången i dessa "samtal" att hon visste bäst, att hennes upplevelser var sanna för oss båda.

    Som sagt, det kan handla om en massa saker. TS sambo kanske är lite "konflikträdd", kanske mer "introvert", kanske mer "analytisk" (där man måste låta saker sjunka in - man är inte lika "bra" på att ta diskussionen till vägs ände där och då...).

    Jag slår också ett slag för familjerådgivning. Att du TS stänger den dörren - mmm, kanske säger det lite om dig som person. Kanske är du för "på"..?!?

    En duktig terapeut/rådgivare/behandlare kan hjälpa din sambo att prata, och kan hjälpa dig att "lyssna". Kan styra samtalet, kan få er båda att fundera på vad man säger? hur man säger det? vilka känslor det väcker hos den andra.


    Åh vad fint att få höra. är det något du reflekterat över att du vill göra annorlunda i framtida relationer?

    jag förstår absolut att det kan framstå som att jag har alla rätt. Det är något jag bollat med mig själv och också en anledning till varför jag inte velat ta upp saker med honom. För vad händer om allt han hör är ?bla bla bla du gör fel jag vill göra slut?. När jag säger att jag vill ha en framtid med dig, men inte en utan kommunikation. Jag har sagt att så länge han inte kontrar så är min version den enda rätta för mig för jag har inte kunnat bolla situationen med någon annan än med mig själv. Jag har sagt att jag vill att han ska säga ifrån, säga att mitt synsätt är fel, att jag inte sitter på alla rätt och att han absolut inte enbart gör fel. Jag har sagt att jag vet att jag gör saker som gör honom tokig men om han inte berättar de för mig, hur ska jag då kunna ändras? Jag känner att jag formulerat och omformulerat men han säger ingenting. Och säga inget säger kanske allt
  • Anonym (Hjälp)
    MammaTillDansband skrev 2024-12-06 09:06:19 följande:
    Relationen varade totalt två år, fast i två omgångar. Andra gången var någon slags naiv förhoppning från min sida. Han hade ju faktiskt sagt att han älskade mig! En enda gång, och det var när jag gjorde slut första gången...
    Det var inte så seriöst till en början, så då var det inget problem att han inte kunde ha några djupare diskussioner, men det blev värre efterhand. Det är rätt många år sedan, så jag var betydligt yngre och visste inte så mycket om mig själv och om relationer, så det var inte så lätt att sätta fingret på vad som var fel. Men det kändes som om han inte brydde sig om mig egentligen. 
    Jag tror aldrig han försökte rädda förhållandet, annat genom att säga att han älskade mig när jag gjorde slut. Jag tror knappt han har förstått än idag varför det tog slut. Jag försökte kommunicera, prata, det ska man ju göra i en relation, det säger alla (inklusive vissa i den här tråden). Men det går inte att prata med en som inte lyssnar mer än att ljudet når in i öronen, eller för den delen fråga en som inte svarar annat än enstavigt.
    Tack snälla det betyder massor!
  • MammaTillDansband
    Räkan77 skrev 2024-12-06 08:47:32 följande:
    Fast så nattsvart behöver det ju inte vara för TS sambo. Det här är ju ett relativt vanligt problem som många par kan jobba sig igenom med hjälp av familjerådgivning, självhjälpsböcker mm. Men det krävs ju att båda är öppen för förändring och prova nytt tillsammans.
    Av det TS skriver i sina inlägg är det precis så nattsvart imho. Tror du på riktigt att om TS sambo vore en känslomässigt tillgänglig och kommunikativ typ innerst inne, att han inte hade varit sådan åtminstone i början på relationen? Det är ju då  han borde ha visat sig från sin bästa sida.

    Av det TS skriver låter han inte öppen för förändring, och det verkar heller inte som om han vill prova på det här med att öppna upp sig känslomässigt inför sin älskade sambo. TS har gett honom alla chanser, och han har inte tagit dem.

    Jag lever idag i en fantastisk relation med en kärleksfull man som det går att prata med om allt mellan himmel och jord. Vi är varandras närmaste människor i livet Hjärta . Han står också nära sina barn, både vårt gemensamma och hans äldre barn. De kommer till sin pappa om det är något! 
    Men jag hade aldrig kunnat leva tillsammans med min underbara man om jag inte gjort slut på tidigare, sämre relationer. En relation som kräver att den ena parten ska ändras i grunden för att det ska fungera är ingenting att jobba på. Kärlek ska vara gött, inte en ändlös vandring i motvind och uppförsbacke och spöregn.
  • MammaTillDansband
    Anonym (Hjälp) skrev 2024-12-06 09:11:06 följande:
    Tack snälla det betyder massor!
    Glad att kunna vara till lite hjälp! Du är, som du ser, inte ensam!
  • Anonym (man51)
    Anonym (Hjälp) skrev 2024-12-06 09:08:57 följande:
    Åh vad fint att få höra. är det något du reflekterat över att du vill göra annorlunda i framtida relationer?

    jag förstår absolut att det kan framstå som att jag har alla rätt. Det är något jag bollat med mig själv och också en anledning till varför jag inte velat ta upp saker med honom. För vad händer om allt han hör är ?bla bla bla du gör fel jag vill göra slut?. När jag säger att jag vill ha en framtid med dig, men inte en utan kommunikation. Jag har sagt att så länge han inte kontrar så är min version den enda rätta för mig för jag har inte kunnat bolla situationen med någon annan än med mig själv. Jag har sagt att jag vill att han ska säga ifrån, säga att mitt synsätt är fel, att jag inte sitter på alla rätt och att han absolut inte enbart gör fel. Jag har sagt att jag vet att jag gör saker som gör honom tokig men om han inte berättar de för mig, hur ska jag då kunna ändras? Jag känner att jag formulerat och omformulerat men han säger ingenting. Och säga inget säger kanske allt
    Jag brukade dela in min och mitt ex relation i "de första 10 åren och de sista 10åren". Vi levde tillsammans i 22år... 

    De första tio åren var jag dålig på att "prata", "diskutera", "lösa konflikter". Jag var mer den som knöt näven i fickan och tänkte att det löser sig, det blir nog bättre, är det värt att tjafsa om.

    För det är klart att även jag hade sjutusen saker som jag kunde "störa mig på" gällande mitt ex. Men jag var inte lika snabb (som mitt ex!) att lyfta dessa saker i ett samtal. 

    Jag skrev "konflikträdd" ovan. Jag är inte rädd för konflikter, räds inte konflikter. Men jag gillar inte konflikter, jag söker inte konflikter. 

    De sista 10-12åren så svängde skutan lite. Jag var den som började prata mer, förklarade hur jag kände, hur jag upplevde saker i vår relation, i vårt Familjen AB. 

    Men mitt ex ingång många gånger var att hennes upplevelser var mer "rätt", mer "sanna" (än mina) och det gjorde många gånger att vi körde fast i våra samtal. Det blev tjafsigt, irriterat, konfliktartat. Och många gånger så fanns det inte en bra grogrund för att just föra ett "samtal". Mitt ex kände säkert (lite som du) att jag "tystnade", att jag svarade "enstavigt" ("jag vet inte!?") och jag kände att mitt ex inte lyssnade, och att det var hennes väg or the high way... och jag kände mig skuldbelagd, förminskad...

    Och ja, vi gick i familjerådgivning ett par omgångar. Och ja, jag var livrädd första gången, tänk om vi kommer fram till att vi inte älskar varandra längre? Men så vart det inte. Tvärtom. Det var nyttigt, för oss båda skulle jag säga. Båda fick komma till tals, den som är mer "tyst" måste prata, den som är mer "pratig" måste vara tyst och lyssna. Cool ...sen är det tufft, jobbigt, för går man in med öppna ögon och man vill hitta lösningar (och inte bara pliktskyldigt följer med, sitter av tiden) så tar det väldigt mycket energi... Men många gånger värt det! Både som individ, och som "par".

    Jag är i en ny relation sedan knappt ett år. Ja, jag brukar säga att man kanske inte kan förändras i grund. Man är den man är. Men man kan utvecklas (!).

    Jag är betydligt mer "talför" idag, mer i kontakt med mina känslor. Vad jag vill, vad jag är ok med, vad som är viktigt för mig. Mer öppen, mer sårbar. Men det kräver ju att man har en partner som man känner sig trygg med, att det är ok att vara så i relationen. Men det har jag och min flickvän varit öppna med sedan dag 1.

    Kanske blir man visare med åldern... Cool
  • Räkan77
    Anonym (Hjälp) skrev 2024-12-06 08:51:20 följande:
    Jag vill verkligen att han ska vara den rätta för mig så missförstå mig inte och tro inte att jag enbart söker bekräftelse i att vi är fel. MEN. Det blir liksom ett ytterligare exempel på att det är min roll att vara intiativtagande, att det är upp till mig att vi löser detta. Att det är jag som ska komma med lösningar som i detta fallet då är familjerådgivning/parterapi. När du säger att vi inte är ensamma, tror du då att rådgivningen kommer att resultera i att vi kommer kunna diskutera allt framöver? Eller kommer vi behöva ta till en tredje person vid varje ny diskussion som kommer uppstå från min sida då han inte nämner något. Det finns flera saker i förhållandet som jag vet att han är missnöjd med, han har aldrig nämnt det men jag vet liksom. Och det är inte aspekter jag tar upp just för att om han är missnöjd får väl han diskutera det med mig... eller så är jag bara bitter vem vet
    Vart ni till slut hamnar vet ju ingen. Men att gå i parrådgivning är aldrig bortkastad tid. Det du kommer att upptäcka och lära dig om dig själv (om du är öppen för att utvecklas) har du med dig för resten av livet, oavsett vilken relation du kommer att vara i.
Svar på tråden Han är helt oförmögen till att prata. Jag blir tokig