Jag tog två väskor och resten tillbaka till Sverige. Lämnade allt, hus, bilar, pengar, golfklubbor, datorer, kläder, allt.
Så illa som hon gjorde mej, det kommer jag aldrig att låta ske igen.
Jag gav det finaste jag hade, och hon valde att kasta bort det otroligt lättvindigt, så helt klart var jag inte värd mer än så ändå.
Har ändå varit vänner i mer än 20 år, på var sin kontinent, men nu vet jag var jag har henne, och skulle aldrig göra om samma misstag igen.
Vi båda både stormade och sedan resonerade och lyssnade vi på varandra. Och efter bearbetning och diskuterande bestämde vi att ta hjälp av terapi.
Vi gick grundligt tillväga och valde en omvittnat god och kompetent terapeut.
Vi bestämde oss för att ta kostnaden, för det var en liten ekonomisk investering i relation till vad en skilsmässa skulle kosta, såväl ekonomiskt som i övrigt.
Terapin var till mycket god hjälp för oss, såväl parterapi som enskild terapi.
Bl a kom i fram till att det inte gick att kräva eller leverera en fullkomlig förlåtelse. Men under bearbetning kunde vi gemensamt komma fram till att förlåta eller inte förlåta inte var den enda eller den viktigaste saken.
Vidare också att det kan vara möjligt förlåta personen även om man aldrig vill eller kan förlåta handlingen.
Det är viktigt, inte bara vid en sådan händelse utan genom hela livet, att skaffa sig själv förmåga att skilja på person och handling.
Vi använde våra nya insikter, och vår personliga utveckling, till att gå vidare på ett alldeles utmärkt sätt.
Vår relation kom ganska snart vara mycket bättre än någonsin innan. Detta efter otroheten, men självfallet inte tack vare otroheten.
Vår kärlek blev djupare, med mycket mera ömsesidig öppenhet, förståelse och en mycket stabilare gemensam grund.
Vårt äktenskap såväl som vi som individer kom att bli mycket gladare, lyckligare , både känna och ge så mycket mer äkta kärlek, och med så mycket mer tacksamhet för livet och för varandra än tidigare.
Och så har det förblivit i nu 15 lyckliga år sedan den där otroheten skedde.
Mitt syfte är att förstå. Terapi, par o enskild, det fattar jag att det hjälper.
Förlåta personen, det förstår jag.
Det jag inte förstår och hoppades få lite mer förklaring runt var att skilja på person och handling?
Hur frikopplar man en medveten handling från personen?
Jag fattar att man i lagens ögon kan anses som inte ansvarig för sina handlingar, om man har sinnessjukdom, eller liknande, men om det inte finns med i algoritmen, hur gör man det?
Okay, jag fattar.
Dalai Lama och Moder Teresa kan hugga en kniv i ryggen på Jesus, och fortfarande vara god.
Tack för förklaringen.
Du skrev "Jag gör mitt eget val att avstå från att delta i den diskussionen med dig."
Du får naturligtvis gör vilka val du vill, likaså din partner och alla andra, som likt Jesus, som nyss fått en kniv ryggen av Dalai Lama och Moder Teresa.
Det som är svårt att förstå, är hur man kan skilja på vad man gör medvetet som är fel och skadar sin partner, men ändå anser sej vara en god människa?
Men helt klart, du har rätt till sin åsikt, även om du inte kan förklara den.
Jag är glad att du är trygg i ditt val och att du nu har en kärlek till din partner du inte hade innan otroheten, och att du hittat ett sätt att förlika dej med din otrohet.
Jättebra att ni är lyckliga och stärkta av otroheten, och nu hittade en väg förlåta.
Händer det igen, så har du nu ett recept på hur det går att fixa ännu en gång. Skilj person från handling, öven om den är medveten och vald helt frivilligt.
Jag önskar er all lycka, och att du klarar av att inte vara otrogen igen, bättre än du avstår från diskutera på FL om en ren sakfråga.
"Jag gör mitt eget val att avstå från att delta i den diskussionen med dig."
Ha det.
Många verkar tro att partners utan omdöme eller konsekvenstänk, eller ryggrad plötsligt kan ändra sej?
Jag tror att kognitiv dissonans är låååångt mer vanligt, Man intalar sej själv helt enkelt att otroheten beror på någon yttre faktor, dvs. Nån annans fel, eller som ovan att allt blev bättre tack vare,eller helt enkelt att det inte har hänt.
Och var det hänt, så finns det ursäkter som i princip leder till att det var helt naturligt, och ok egentligen.
Att skilja det egna jaget från handlingen, som ovan, är väl ett exempel på kognitiv dissonans?
Jag var otrogen, fullt medveten och ansvarig för mina handlingar, men det jag gjorde representerar inte vem jag är, då jag skiljer på vad jag gjort och vem jag är.
Att man kan landa i nya insikter efter att ha omvärderat sina värderingar och självbild är väll en väg ur dissonansen, likväl som förnekelse av att otroheten hände, är väll några vägar som löser glappet mellan själv bild och vad man gjort.
Men hur förklarar man efteråt att den personen, det jaget som var otrogen innan, inte är den personen man är nu?
Ställer man sej på sidan och tänker, att det där var inte jag, utan någon annan? Dvs. Skiljer det egna jaget just nu från dej jaget man var då?
Jag håller med om att det är otroligt intressant, jag försöker förstå hur man kan i sin inre dialog kan samtidigt vara medveten om att man gör fel eller har gjort fel, ändå då ihop det i slutändan.
Lika så dom som.förlåter får ihop det dom inte kan förlåta.
Den som är utsatt för otroheten, hur tänker dom?
Är det så att man accepterar det oacceptabla när det väl hänt?
Så hur resonerar man med sej själv, för att kunna skilja på person och handling?
Förutsatt att personerna är vid sina sinnes fulla bruk?
Hur rationaliserar men detta med en tidigare oförlåtligt handling?
Skulle vilja lyssna på tankegångarna hos någon som kommer fram till fördömande av handling och förlåtelse av personen, med stärkt förtroende i slutändan.
Varför känner du att du inte kan förlåta dej själv?