Sambo gör ingenting i hushållet

Förstår ni har det tufft. Är en stor omställning med barn. Förmodligen har din sambo inte anpassat sig ännu. Hur gammalt är barnet? 

Har själv haft det liknande. Väldigt osäker om alla män går att pressa på föräldrarollen, vissa måste nog mogna in i den med tiden. För barnens bästa blev det att jag tog allt ansvar. Kan inte låta mina barn leva i ett kaos bara för att pappan ska "lära" sig ta ansvar. Men då har jag inte tid att vara en arbetarklasskvinna som ska betala hälften heller förklarade jag, så skulle jag sköta hemmet och barn heltid hade jag som motkrav på min man att giftermål och han står för exakt ALLA utgifter. Hemmet ska vara hemtrevligt då jag och barnen spenderar så mycket tid i hemmet med. I början tyckte han såklart att jag både skulle göra allt hemma och betala hälften men då blev det bättre för mig bo ensam. Både giftermål och stå för hela ekonomiska biten tog emot för honom först. Det bekvämaste för honom hade ju varit att vi var sambos, jag betalade hälften och gjorde mest hemma. 

Iallafall som vi har nu idag visade sig vara en jättebra lösning som verkligen passade oss, barnen mår jättebra och det smittar av sig på oss vuxna. Mannen börjat umgås mer med barnen ju äldre de blir och trivs riktigt bra ihop med barnen. 

Så mitt tips att fundera vad som hade kunnat passa er bäst och lägg fram förslag. Tror flesta män är ok med att bidra ekonomiskt om de inte känner de kan bidra på annat sätt. Samhällets normer att alla ska byta lika många blöjor mm kanske inte passar alla, så fundera vad som passer just er familj.

Precis så jag ser det. Gratis hemhjälp. Och det har jag full förståelse att många uppskattar, både män och kvinnor. Men det blir ju fel om "hemhjälpen" inte har intresse i vad den gör utan det mer blir som en arbetsbörda. En relation är ju ge och ta. 

Jag vet inte om det är mindre tragisk att jag går till en arbetsplats och städar eller byter blöjor på äldre/barn. Ur min synvinkel städar jag hellre toaletter i mitt eget hus än toaletter på ett kontor. Men det är ju helt klart individuellt och är ju upp till var och en att avgöra. 

Oj vilka påhopp det blev. Ser ner på min man? Kan vara tydlig med att jag inte ser ner på honom alls. Han bidrar lika mycket till hushållet men ekonomiskt vilket inte jag gör, jag bidrar genom att sköta barn/hemmet. Vi har en jämställd relation men fördelat "arbetssysslorna" som det passar oss för att kunna njuta av familjelivet ihop.

Kan tillägga att mina barn bara är nästa generation som växer upp med att "pappa betalar" eller hur man vill betona det. Jag själv är uppvuxen så. Det är ju inte så att pappan aldrig är hemma, han har ju ledigt och semester som alla andra som arbetar. Pappan och barnen får ju tid ihop. Som barn ville jag hellre att min pappa skulle leka med mig istället för att städa när han kom hem, hade han utfört hushållssysslor när han kom från jobbet tror jag inte det hade varit mer positivt för mig som barn att titta på när pappa dammsuger. Ja pojkar blir nog i regel mycket som sin pappa, det kan jag hålla med om. Jag ser det tyvärr inte som något negativt. Jag har två bröder som är otroligt driftiga och de har nog tagit efter sin far mycket.

Menar du att kvinnor inte klarar av att sköta barn för då blir det mähän? Ja då är väl jag som går hemma ett stort mähä och mina två bröder med det, vi har ju sett vår mor sköta hemmet  men då får det väl vara så då.

Kan informera om att utanför sveriges gränser är det betraktat som ett relativt normalt familjeliv som vi valt att leva. En majoritet familjer har en arbetande pappa och en mamma som sköter hemmet och jag tror de flesta som växer upp så blir normalt fungerande vuxna. Jag studerade efter skolan och därefter jobbade som vilken svensk kvinna som helst innan jag skaffade barn. Men för min del hade det varit ett mer stressat liv att återgå till jobb efter jag fått barn.

Okej, jag undrade aldrig vad du personligen ville få ut av ditt liv men tack för att du berättade det åt mig på ett anonymt forum om det var viktigt för dig  

Första steget kan väl vara att ni sätter er ner och pratar med varandra i lugn och ro? Barnet låter inte särskilt gammalt ännu och det är ju en stor omställning för er båda att blivit föräldrar. Alla hanterar det olika. Försök tänka att ni ska samarbeta för barnets skull. Din sambo vet kanske inte vad han ska göra.

Sen när man har en liten bebis, om allt inte är skinande rent hemma gör väl ingenting. Man kommer in i den vanliga vardagen eftersom. 

Släpp ditt fokus på att hålla koll på vad din sambo gör. Fokusera på barnet. Gör vad du orkar med barnet och be honom ta över när du känner att du behöver vila? Kan du inte bara säga åt honom att vet du att nu är jag jättetrött, kan du vara med barnet tills jag vilat klart?

Försök släppa all stress och ta saker för vad det är. Orkar ni inte laga mat, beställ hem pizza, thaimat vad som osv. Be din sambo hämta mat. Be han köpa nya barnkläder om ni inte orkar tvätta tex. Det går över med tiden, ni kommer komma in i vardagen senare ändå. Allt behöver inte vara perfekt första tiden. Lita på att ni klarar föräldrarollen. Vad andra säger kanske inte passar er så gå på din magkänsla.

Som sagt allt går att lösa, man tar sig igenom första tiden även om den känns tufft ett tag