Anonym (Från en förälder till en annan) skrev 2025-02-11 11:02:30 följande:
Vi har inte samma starka vänskapsrelation nuförtiden. Våra barn är inte lika nära vänner som innan. Tidigare när våra barn var mer med varandra hade mamman inga problem med att fråga om hjälp och jag kan med säkerhet säga att hon inte ser på oss som några skrytsamma föräldrar. Det är knappast i dom ordalagen jag använder i sociala sammanhang att "jag har en hög utbildning" . Hon vet ju att vi har det pga av våra yrken. När vi pratat om hjälp med läxor har hon sagt att det är svårt rent pedagogiskt då man ofta ryker ihop med sitt egna barn och att hon saknar själv säkerheten i vissa ämnen. I det fallet har jag sagt att vi kan hjälpa till om det skulle behövas, inte mer än så. Hon vet att mitt barn har det lätt i skolan och att vi hjälper vårt egna barn utan att vi bråkar alltför mycket.
Jag kan absolut förstå om hon drar sig undan om situationen blivit mer allvarlig än innan med respekt för dottern och jag har aldrig frågat om det. Hon har berättat själv vid vissa tillfällen och när jag uppenbart"sprungit in" i någon specifik situation. Tror som sagt att vi kommit från varandra pga att våra barn inte är närmsta vänner längre och knappt umgås på fritiden. Vi har inte samma naturliga interaktion nuförtiden helt enkelt. Mamman lider inte av någon diagnos i detta fall utan har det kämpigt rent tidsmässigt att hinna med allt som ensamstående förälder.
Med ökande ålder måste man ju vara mer och mer noga med barnets egen integritet. Och om varken ni eller era barn längre är så nära vänner så är det ju naturligt att inte anförtro svåra och känsliga saker längre.
Jag vet inte om du uppfattade att jag kallade er skrytsamma föräldrar? Det gjorde jag inte, men att du kan upplevas som dömande när du tar upp hög utbildning i förhållande till barnets skolsvårigheter. Dels för att du ju inte vet vad det är för skolsvårigheter (koncentration, dyslexi, NPF, depression eller ren kunskapsbrist), eller att just dina insatser skulle göra nån som helst skillnad för barnet.
Såklart det är lätt att hjälpa ett barn som har det lätt för sig? Men att du bara för det skulle kunna hjälpa ett barn, med för dig okända svårigheter, är ju att tänka väl ensidigt om en situation. Att du är utbildad inom matematik och naturvetenskap innebär ju inte att du har nån pedagogisk kunskap bara för det. Och om skolproblemen beror på depression eller autism så är väl knappast läxhjälp med en före detta kompis förälder ett rimligt steg?
Om du verkligen vill hjälpa så kan du satsa på att vara en vän, inte en oombedd hjälpare som kommer med förslag som säkert inte ens är på kartan vad barnet behöver.
