Igår var vi på 40-årskalas med långbord.
Jag blev placerad längst ut, längst bort.
Min man satt till höger om mig, men han hade ju flera att prata med medans jag hade han och en bekant diagonalt.
Min dåliga självkänsla startar igång.. Sätter man inte ?oviktiga? personer på såna värdelösa platser?!
Eller hur tänker man när man placerar personer på de sämsta platserna, vilket kanterna ändå är.
Nej det var inte en hastig grej, placeringarna var klara för 2v sedan.
Men kanterna är ju helt värdelöst dåliga, på en fest med 150pers så satt jag längst nere i hörnet vid ett fönster.
Absolut, men jag tänker mer från då som skapade placeringarna. Min plats vill INGEN ha, så tog dom mig.
Är det inte konstigt att jag blev lite ledsen
Vem är du i förhållande till värdparet, och vem tycker du borde suttit där du satt?
Ja men jag tror många skulle känna som mig när man får festens sämsta placering
Närmsta familj och nära vänner sitter oftast närmst de som ordnar festen. Sedan har jag alltid försökt tänka på vilka som kan tänkas ha gemensamma saker att prata om med andra och försökt bygga små klungor utifrån det. Är det någon som jag känner bidrar till att samtal stannar av eller dör Ut ofta så kanske jag placerar dem lite längre ut mot kanterna. Samma sak om det är någon jag känner klarar av att hålla lättsamma samtal med andra som normalt är svåra att placera. Då kanske de blir en liten ö Där alla har trevligt trots allt. Om jag bjuder in någon på fest så betyder de mycket för mig och oavsett var de sitter så är de viktiga för mig. någon måste helt enkelt få kantplatsen. Det betyder inte att man är oviktig.