Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

Tack!

Det där hände ett par gånger i veckan i mitt barns förra klass. En storväxt pojke med autism och adhd skrek, slogs och kastade saker omkring sig. Tänk att ha en sån kollega och ändå förväntas leverera sina rapporter som vanligt. Ständigt på spänn. 

Mitt barn har, precis som den pojken, funktionsnedsättningar. Att tvinga in de här barnen i vanlig undervisning är som att tvinga den utan ben att hoppa längdhopp och sen lägga skulden på barnet när det inte går bra. Pojken i förra klassen reagerar utåt, mitt barn inåt. Men deras hjärnor är svaga i (ungefär) samma områden. 

Så barn med hjärnskador och allvarliga funktionsnedsättningar ska straffas? Tror du att hjärnan plötsligt får nya funktioner av det? 

Ett barn som saknar imulskontroll får inte välutvecklad sådan genom att uppfostras på något särskilt sätt.  Hen behöver en miljö där hen känner sig lugn och trygg så att den slipper bli så upprörd och istället kan koncentrera sig på sitt skolarbete. Det är grymt plågeri att sätta dessa barn i vanlig klass. 

Jag vet ett barn med autism som lyder i skolan. Högpresterar. All ångest det skapar hanterar hon genom att inte äta. Jag vet ett annat barn med adhd som också lyder. Hon tar ut sin under dagen ackumulerade ångest på sina underarmar, med rakblad. Mitt eget barn kämpade på tills det tog totalstopp och hen blev undbränd redan som mellanstadiebarn. Tre år senare kämpar hen fortfarande med de ångestproblem som det skapade. 

Jag förstår faktiskt inte hur du kan tycka att lydnad är värt detta. 

Precis! Det är det jag också menar. Men det finns ju bara på några få orter. Hos oss finns en liten friskola för barn med autism (inte adhd). Och det är kö dit. 

Mitt barn har utretts och jag håller helt med Gile. Det är helt andra saker än störande beteende i skolan som man undersöker. (Mitt barn har ju inget sånt.) Att störa i skolan är en följd av att som adhd-barn utsättas för alldeles för hård press, inte ett diagnoskriterium. 

Utredningen har innehållit begåvningstest (flera olika parametrar), undersökning av hemsituationen, barnets förmåga att hålla fokus mm. Föräldrar, barnoch lärare har fått fylla i formulär och blivit intervjuade och utredaren kontrollerar att samtliga intervjusvar och formulärsvar är samstämmiga. Man kontrollerade barnets förmåga att avläsa ansikten. Man undersöker också om det finns bakomliggande trauma som skulle kunna vara orsak till problemen och om den psykiska ohälsa som i vårt fall också finns är orsakad av funktionsnedsättningen eller om funktionsnedsättningen finns där tillfälligt på grund av den psykiska ohälsan. Man ser också på beteenden som inte är ett dugg problematiska men också en del av adhd-diagnosen och om även de funnits i barnets hela liv. Och lite till. 

Med så omfattande undersökningar har jag svårt att tro att det är annat än mycket enstaka som blir feldiagnosticerade OM det inte är som Gile skriver att det finns oseriösa aktörer som utför dåliga utredningsr mot betalning. 

Exempel på väldigt viktiga anpassningar som inte kostar några pengar att tala om är att ge instruktioner både muntligt och skriftligt, att låta ett barn gå från klassrummet tre minuter tidigare för att slippa trängsel, att erbjuda hörselkåpor, att låta ett barn sitta längst fram i klassrummet utan bänkkamrat, att låta ett barn gå ut och skutta i korridoren eller rita eller lyssna på musik en kort stund i mitten av varje lektion. Och många fler liknande småsaker. 

Men lärarna behöver kunskap för att veta att det här är vad de behöver göra. Och alla lärare behöver göra likadant, för rutin är jätteviktigt för många av de här barnen. 

Det handlar i många fall om att göra sig omak för elevens skull och utan kunskap, utan ledning och stöttning och i en stressad arbetssituation blir det inte av. Barnen med större problem kräver större resurser som tex liten grupp med specialpedagog eller enskild undervisning. Att få det utan att ha diagnosen på papper kan man fetglömma. 

Att vi har en lärare med 25 års erfarenhet i tråden som visar så låga kunskaper om npf och npf-utredningar tycker jag belyser problemet väldigt väl. 

Diagnos kan göra jättestor skillnad. Du får tex möjlighet till medicinering, habilitering, hjälpmedel och arbetsterapeut. Vården kan komma och förklara för skolan vad du behöver. Du kan också få möjlighet att söka någon av de få specialskolor som finns.

Dessutom upplever många en lättnad när de får en diagnos. Många har fått höra att de är lata och slarviga, trots att de i själva verket anstränger sig mycket mer än sina klasskompisar. Att få bekräftelse från vuxna som ser att man kämpar hårdare, men har andra möjligheter, än de andra kan vara otroligt betydelsefullt för självförtroendet och självkänslan. I synnerhet gäller det de barn som kommer från familjer som inte funkar så bra och föräldrarna därför inte kan stötta sitt barn på bästa sätt. De barnen har det ju tufft även på hemmaplan. Ibland är det ju föräldrarna också som inte förstår och som genom brist på rutiner eller att lägga allt större press och krav på barnen förvärrar situationen istället för förbättrar.