Min väns son

Tack för ditt stöd. Jag har verkligen försökt att förebygga. Sagt ifrån och varit tydlig. Men det kvittar ju när inte min kompis (mamman) är med på tåget. I vintras va han här och ville ut i garaget. Jag sa tydligt att nej, vi är inte i garaget och leker men han skulle promt in där och hämta en grej. Han står på sig och min kompis säger liksom inget. Det är inte sonens fel
 Det är hennes. Ett nej är inte ett nej för varken henne eller sonen. Det är påfrestande. 

Jag vet precis hur bio situationen hade blivit för detta har inträffat förr. Hennes son tar uppmärksamhet ifrån min son och vill ha med honom på bus. Jag har pratat med min son om detta men han tycker också det är jobbigt. Han missar ju filmen och vill min väns son sitta breve min så ser liksom hans mamma till att det blir så
Kvittar ju vad jag säger. 

Det börjar bli inf3kterat mellan mig och henne. Inte frön hennes håll. Hon ser nog inte problemet och jag har försökt prata lite snyggt om det men det går inte in. 

Så just avstånd är nog vad jag måste ta tyvärr

Förrådet sitter ihop med huset och det är en dörr i.ellan som går att låsa inifrån huset. Han han alltså låsa upp den och gå ut där. Jag kan inte byta lås. 

Jag förväntar mig tråkigt nog att man som förälder uppfostrar sina barn och att det är hon som ska ha koll på sin son inte jag. Det är lite här det brister. Visst jag kan vara en hök när dom kommer men det ligger inte hos mig utan hos henne. Jag har sagt ifrån på alla tänkbara sätt. Har t.o.m ringt upp henne i efterhand ibland när något gått sönder osv. Det som krockar här är ju att hon har en slapp inställning till allt. Ligger knappast hos mig att styra upp så hennes son kan vara i möblerade rum. Det är därför jag känner att jag inte orkar umgås med henne ihop med barnen längre. Jag hjärter att hon inte tar till sig när jag säger "Nej dom går inte vara i förrådet. Punkt" jag jag på toa eller nått så är han ute och hon tillåter.