Varför är min son såhär?

Du är väl medveten om att långtifrån alla autister dras till kriminella? En del är tvärtom extremt laglydiga, ibland så till den grad att det blir jobbigt för både dem själva och omgivningen. Och många är mer mittemellan i förhållande till lagen, men sticker ut på andra sätt.

Men jag håller med dig om att det tycks som att killen som beskrivs i trådstarten kan få en autismdiagnos om han blir utredd.

När han gapar och skriker, så försöker jag förklara för honom hur saker och ting ligger till. Jag upplever oftast att han vill ha sin vinning igenom, då han tycker att alla andra är ''idioter''.

När han kommenterar mot sin bror, så säger jag ifrån. Men då håller han ibland på ännu mer. Han kan inte ta emot kritik och jag tycker han på ett omoget sätt hanterar sina jobbiga känslor. Till exempel om han säger till sin bror att han är dum i huvudet och när jag säger åt honom att han får sluta med att trycka ner. Så kan han upprepa sina förolämpningar.

Jag tycker att han verkar vara avundsjuk mot sin lillebror, samtidigt som han ''vill läxa upp'' honom, så att han ''klarar sig i livet''. Han har även sagt vid ett tillfälle ''Jag försöker göra honom till en man''.

Jag tycker att han verkar vara relativt duktig på att träffa nya människor. Han pratar fint och tar kontakt.

Här har man skrivit om NPF diagnos och jag har väl också tippat på det. Jag har gissat mig till ADHD, men inte riktigt tänkt på autism. Kanske han har autism också?

Jag har en gång pratat med honom om BUP, men han är helt ointresserad. Jag skall ta upp den diskussionen igen med honom, när han är extra glad av sig och att man kan ta upp jobbiga saker med honom. Så jag ska vänta när han är lite extra glad, som sagt.

Jag tror han har fel tankar om BUP. Min yngsta son är till exempel diagnostiserad med tvångssyndrom och äldsta sonen har kritiserat min son för att han går dit. T.ex sa han: ''På BUP och pratar med psykologer, så går man endast dit när man är psykopat eller blivit våldtagen. Dina problem är inget för psykologer.''.

Jag har ibland blivit irriterad på min egna sons dumheter, framförallt när han säger så okunskap-saker som detta. Han säger nämligen att han vill bli socionom. Då har jag ibland tänkt, varför han vill bli det. Ibland tycker jag att han är empatilös. Bryr sig inte om någon eller förstår sig inte på andras problem.

Jag ska prata med honom om BUP igen med honom, på ett ordentligt sätt. Jag ska vänta vid rätt tillfälle!

Lite idag efter frukosten var han lugn och glad. Så någon gång idag ska jag prata med honom.