Anonym (Hypokondri är en allvarlig sjukdom) skrev 2025-04-21 22:50:47 följande:
Jag känner två hypokondriker, jag brukade dels skratta åt dem och dels irritera mig på dem. Men efter att åren gått har jag insett hur handikappande hypokondri är, alla vårdkontakter, bråk med myndigheter om sjukersättning osv osv. Det är en allvarlig sjukdom i sig. Jag har känt döende människor leva värdigare och mindre begränsade liv än speciellt den ena hypokondrikern.
Hon kan inte ens höra om en sjukdom eller någon som är sjuk utan att drabbas av liknande symptom eller bli sjukare än den som är sjuk. Och alla som stör sig på en ovanpå det, den sociala kostnaden av hypokondri på jobbet, med vänner, familj och partner. Efter 30 ungefär är en hypokondriker så gott som ensam i livet. Maken pallar inte mer, inte familjen eller vänner heller :(
Är som att toleransen från omgivningen tar slut när åldern börjar på 3 istället för 2 för dem.
Ja, du har rätt. Oerhört handikappande för personen.
I just detta fall har jag sett mellan fingrarna med mycket just för att jag tyckt synd om henne. I några år trodde jag att hon var ovanligt otursdrabbad. Sedan har jag tänkt att hon är hypokondrisk och tyckt synd om henne för det. Nu börjar jag känna mig tveksam till om det verkligen är hypokondri - funderar över om hon verkligen själv tror att hon är sjuk eller om hon faktiskt är medveten om att hon simulerar.
Hon kan t ex skriva och beklaga sig över sena provsvar en måndag. När jag sen ringer på tisdagen berättar hon att hon ffått åka ambulans dagen innan. När jag då frågar när det skedde eftersom hon ju messat mig samma dag så får hon lätt panik och måste kolla historiken för att se när hon messat mig och först därefter kan hon säga att det blev ambulans någon timma efter det.
det är ju iofs OCKSÅ hemskt att ha det så.
