Lär mig att ljuga ??

De ljuger om att de inte minns, de ljuger om saker för att dra fördelar "ex familjen äger det och det" osv, de ljuger om att de ska fixa saker och sedan inte gör det, de ljuger genom att ge löften de inte håller, De ljuger om att de inte varit otrogna.

Men jag håller min löften, jag är inte otrogen, jag minns nästan allt, jag fixar det jag har sagt att jag ska göra. 

Hela grejen handlar om att jag inte ens "ser" att "vänta nu här ska jag ljuga". Och "detta ska jag säga".

Men visst har jag snappat upp om hur man kanske ska bete sig, tack vare en chef som ljög mig rätt upp i ansiktet. 

Va avslappnad, ha armarna ner längs sidorna, Våga titta personen i ögonen och le och bekräfta personen så att du får dennes tillit. 

Men jag kan inte göra så mot någon. Hur klara man att stå och vara falsk mot någon överhuvudtaget? Jag förstår inte hela grejen. 

Har misstänkt emellanåt att jag har någon svag form av autism. 
Men det varken syns eller märks på mig. 

Ja, folk uppfattar mig som udda. För att jag oftast är tyst och verkar deprimerad konstant, vilket jag i princip är. Jag undviker det sociala. Eller 10 minuter med okända fungerar jättebra, men helst inte längre än så. Och har inga relationer med någon helst för är för känslig och känner mig sviken i mångt och mycket. 

"Sociala samspelet" nej tack. Jag undviker och flyr situationerna genom att gå och arbeta. Hatar sitta i lunchrum med andra människor.

Jag kan vara brysk av mig om man ljuger eller behandlar mig dåligt. Är inte rädd för att säga ifrån med en rejäl utskällning. (Även att jag önskar att jag inte blev så känslomässigt upprörd och skäller ut dom). Men som sagt ,de måste ha gjort något innan och sedan leker som ingenting därefter, för att jag ska reagera så.

Så det är inte så att jag flyger på folk muntligt för ingenting. Även om min gräns verkar vara mycket kortare än alla andras. Men jag undviker helst. Tills jag brister. 

Säger inte att jag aldrig har ljugit. Har gjort det, av misstag, när jag kan ha svarat fel på någonting och senare kommit på att men varför sa jag så? Det stämde ju inte. Mer åt det tröga hållet alltså. Men har aldrig gjort det "planerat" eller av illvilja eller för att tjäna på det själv. Utan det kan handla om att jag har sagt fel datum eller tid. 

Jag har aldrig känt att jag har behövt ljuga för någon som söker bekräftelse. Utan jag säger vad jag faktiskt tycker och det uppskattar de. Kan se det fina hos alla människor, så länge de inte ljuger eller är falska av sig. 

För att de råkar försäga sig själva veckan därpå. 

Till barnet hade jag sagt att jag plockade ur batterierna för ni bara bråkar annars. Jag sätter tillbaka batterierna om ni inte bråkar mer. Börjar dom bråka ändå igen så tar jag bort batterierna i några dagar. typ 2. Om jag hade haft barn.

Ang frisyren, jag ger inte en komplimang om jag inte menar det.

Jag vill kunna ljuga om saker för jag är för ärlig och jag inser det alltid efteråt och att folk lätt kan ställa problem för mig. Jag är för ärlig om mig själv.

Exempelvis om någon okänd men som kan ge mig problem i andra lägen frågar om jag ska flytta till en hyres eller bostadsrätt. Gjorde bort mig idag och först efteråt insåg jag hur illa det samtalet var. Personen jag pratade med ville mig inte väl alls och grävde efter flera saker om mig fast vi aldrig har träffats. Jag trög i huvudet som jag är svarade ärligt på alla frågor. Ångrar mig grovt nu i efterhand.

DU är precis som en sådan person jag lätt skulle kunna skälla ut Molly. Du har inte tillfört tråden någonting. Du kommer med konstant kritik, påhopp och nu självutnämnd psykolog som bara äter precis allt jag delar med mig av. Du har inte klarat av att hålla dig sak mässigt till trådens huvudfråga överhuvudtaget, du har inte bidragit med någonting och du är på mig konstant fast man inte är intresserad överhuvudtaget av vad du skriver då du inte bidrar med någonting överhuvudtaget! Så FÖRSVINN! 

Jag tror du har någon diagnos med Molly, så sök hjälp du med då du verkar endast leta fel kontant hos de som ansr att du beter dig fel, uppenbarligen då du skrev i denna tråd och uppenbarligen kände dig träffad över att du ljuger så mycket att du bara var tvungen att komma in och göra allt vad du kan för att tala ner mig. Snacka om att kasta sten i glashus av dig. 

Återigen, försvinn då du inte har något konkret att komma md utifrån trådens huvudfråga! 

Jag tänkte göra rätt för mig opch skulle ringa och fråga om tillstånd över en grej. Det slutade med att personen sa åt mig att jag inte skulle flytta "dit", att jag skulle byta arbete och höll på negativt om 2 andra saker till som den inte hade med att göra överhuvudtaget. På det så frågade den mig ytterligare om jag skulle flytta in bland bostadsrätterna eller hyresrätterna. Jag delade med mig av en extra grej än huvudfrågan då jag försökte få personen att förstå att det var jätteviktigt för mig. 

Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag har inte ens stoppknappen du pratar om. Varför är jag så fruktansvärd Naiv ? Jag tror att folk är bättre än vad jag är (eller åtminstone är mer värda än vad jag någonsin kommer att vara) Så jag svarar i tron om att jag måste. Trotts att jag är "omgiven" av folk som bara ljuger för mig.

Ändå finner jag ingen spärr i att vara tyst när någon frågar mig. Fattar det inte själv. Är annars en smart person. Som fattar saker och är problemlösare på alla olika sätt, ofta även långt utöver de vad andra är kapabla till. Men när det kommer till att prata med någon så är jag totalt blåst.