Tappat livslusten

Ja jag är lite deppig. Men samtidigt har jag åstadkommit en hel del i mitt privatliv tycker jag. Men singellivet börjar jag bli lite less på.Skulle du vilja leva ett helt liv utan fysisk närhet? Och att alltid ha gjort det?Jag vill ha en stadig partner. Men ett ligg hade inte varit helt fel det heller till att börja med. Men just sexet är inget jag gråter över, det är den fysiska närheten. Mysa, kramas och allt sånt.

Du måste kontakta fler då helt enkelt. Hur många kvinnor har du bjudit ut det senaste decenniet?

Att få kvinnor handlar nästan enbart om att ta mod till sig och fråga 

Skitsnack! Han behöver tro på sig själv.

I nödfall åker han till Indonesien eller nåt men i första han ska han försöka på hemmaplan.

Förstår du inte vad jag skriver? Här landar du i ett rundgångsresonemang igen. Varför klipper du ut det jag skriver egentligen?

Du lever ett liv utan fysisk partner. Vad är det som hindrar dig att ta ett egenansvar och hitta lyckan i det? Det är orimligt att hänga upp sitt välmående på en fiktiv flickvän. Fullständigt orimligt. Det är enbart ursäkter du använder för att slippa ta det här egenansvaret du behöver ta för att må bättre. En annan människa vill inte fungera som någons förälder och ansvarig för en annans välmående. Dina förväntningar på den här människan är orimlig.

Det är klart man kan finna lyckan med att vara ensam. Men jag saknar ändå denna närheten enormt och jag känner att jag mår dåligt psykiskt av det. Det är känt att ensamhet är farligare än rökning.

Nej, det viktiga är inte en massa pengar, precis som du säger. Människor med helt vanliga eller låga löner kan hitta någon. 

Men att ha arbete och vara självförsörjande (inte ha en massa skulder för konstiga saker som spelskulder eller annat).  Och inte bruka alkohol i stora mängder eller ägna sig åt droger, det är en stor fördel.

Sedan finns det en bok som heter "Ut ur ensamheten". Jag tror författaren heter Bennich, hon är psykolog i alla fall. Läs den och fundera på om något i den kan vara till hjälp och som du kan börja göra. Det finns ytterligare en bok om ensamhet, men jag kommer tyvärr inte ihåg vad den heter. 

Jag tycker också att du ska pröva samtalsterapi, du har nog mycket sorg som du kan behöva tala med någon om. Välj en person som du känner dig hyfsat bekväm med. Man behöver inte gilla terapeuten jättemycket, men det behöver vara en hygglig match. Kolla upp att personen är legitimerad terapeut, yrkestiteln är inte skyddad. 

Börja inte tappa vanor som håller dig frisk, de vanorna hjälper mot depression också. Det handlar om hyfsat nyttig mat, lite rörelse varje dag, fasta sovtider och komma ut en stund i dagsljus på dagen. En c-vitaminrik frukt om dagen. Det låter lite för enkelt, men forskning har visat att det påverkar psykiskt mående till det bättre.

Har ni depressioner som har gått genom flera generationer i er släkt? I så fall behöver du tala med en läkare, för du kan ha benägenhet för depression och kan behöva medicinering, (men även samtalskontakt).
Vårdcentralerna har ofta någon legitimerad terapeut. Nackdelen är att man sällan får mer än 8 samtal. 

Känner du att du har svårt att förstå dig på andra människor? Blir det ofta missförstånd? Och har det alltid varit så? Har du intressen som du är väldigt uppslukad av och har du svårt att ändra en planering. Tycker inte om att prova något som du inte är säker på att du behärskar t.ex (man behöver inte uppfylla allt, man kan bara ha drag av det.)

I så fall skulle du kunna ha det som man tidigare kallade Asbergers syndrom. Om du skulle ha det, så kan du hitta likasinnade genom föreningen Attentions hemsida. Det är oftare lättare att bli vän med andra med samma svårighet där. OBS! jag säger inte att du har Asbergers syndrom, jag bara radar upp olika möjligheter till varför det är svårt för dig. Jag har ingen aning.

Sen är det de vanliga råden. Hitta föreningar och Facebookgrupper som delar ditt intresse och gå med i dem. Så att du börjat med någon form av sociala kontakter. 

Återknyt kontakten till naturen genom att promenera i fin natur, om du inte redan gör det.

Tvivlar du på att du vill leva ska du söka vård, direkt. Någon gång kan alla tycka att det är svårt att leva, men man ska inte behöva gå runt och tycka det ofta. Då är man deprimerad. 

Det finns telefonnunner på 1177 som man kan ringa till om det känns akut. 

Tänk så här, det finns många former av närhet, till vänner, till en kärlek, till naturen eller till ett djur. Alla de har ett värde. Man kan till och med känna gemenskap med ett fotbollslag, säger de 😊

Sedan, när du känner att du har lite mer fast mark under fötterna, kan du gå en danskurs eller börja dejta. Mötesplatsen är en hyfsat seriös detingsajt, men ganska få tjejer svarar på meddelanden Det får man ta. Man behöver ju faktiskt bara träffa en!

Lycka till framöver!

Vanlig klassisk massage kan vara bra. Kroppen mår bättre när någon rör vid en och man slappnar av då. Motverkar depression. Eller Rosenterapi.

Gå till något seriöst ställe, så slipper du konstiga överraskningar.

Något har gått för långt när du tänker ta livet av dig för att du inte får det du vill ha. Jag tror att det är din attityd till det hela som måste förändras. 

Jämför med ett skrikande barn som får tv-spelet den skriker över i affären. Det lär barnet att om jag mår psykiskt dåligt/ uppvisar ångest så får jag det jag vill ha. Barnet förknippar ett negativt beteende med belöning. Du uppvisar ett negativt beteende för att du omedvetet tror att du kommer att få det du vill ha.

Det är fullständigt orimligt att lägga över ansvaret på ditt mående på en fiktiv flickvän (eller människor på familjeliv för den delen) 

Det är det här mönstret du behöver aktivt bryta. Det leder dig till fördärvet. Du behöver acceptera att ditt mående är ditt ansvar, ingen annans, det finns hjälp att få, men du vet säkert vad saken handlar om innerst inne så du undviker den.

Javisst har man ett ansvar för sitt eget mående! Men de flesta stöttar sig på människor som de tycker om. Vi är helt enkelt gjorda för gemenskap. Det kan vara släktingar, vänner, bekanta,  grannar, partner, arbetskamrater eller föreningskompisar. (eller tom ett husdjur).Det är helt orimligt att begära av en människa att den ska vara psykiskt helt självförsörjande. Människan är ett flockdjur.

"He had no mother and he had no father, he was a selfmade man"

Nej vi behöver närhet till andra i olika former. Människor som hamnar i isoleringscell börjar snabbt må mycket dåligt. 

Men visst finns det bättre ställen att söka stöd på än FL.

Det var många råd som jag gav på en gång.

Ett sista råd: Testa bara ett av råden till att börja med! Man kan inte göra allt på en gång!