Jag har alltid tänkt att jag vill ha barn. Lite oklart i vilken utsträckning det handlat om normer och/eller egen vilja från början (dvs under uppväxten). Sen växte det till konkret vilja och barnlängtan. Såg väl fram emot att få barn från 22 eller så, men tror det var vid 27 jag ansåg att allt fanns på plats för att vara redo, sen tog det ett tag med diskussioner med sambon. Fick första några månader innan jag fyllde 29.
Jag vet vad du menar, men jag säger bara att barnlängtan inte är en grundkänsla. När man tar bort skydd är man ju medveten om det eventuella utfallet, och ställer in sig på det. Jag ville bara ha sagt att känslan av längtan inte var inblandad, och tror att just det vi kallar längtan ofta är ett symptom på nått annat!
Att det är så tror jag beror på att man kan inte riktigt längta efter något man inte upplevt in first person, så vi är snarare byggda så att man skaffar barn på instinkt. I retrospektiv är det svårt att beskriva vad som egentligen låg bakom att vi slutade med skydd och skaffade barn, det kom bara som en naturlig fas i relationen