6 åring bara bråkar hjälp

Ja, det är skillnad oå om man säger ifrån ordentligt  och står fast vid det man sagt,  och om man verkar tappa det helt i sin ilska. Om en vuxen verkar obalanserad blir barnet rädd. Inte så bra i längden.

Det finns en fas i 6-årsåldern då barn förstår att man kan dö på riktigt. Att mamma och pappa kan dö t.ex. Barn kan bli ängsliga och vill hålla sig i närheten av föräldrarna då, inte hälsa på hos sina lekkompisar t.ex. Har lite separationsångest.

Men det verkar inte vara det som är problemet med er son? Han verkar mer vilja ha sin vilja igenom i alla lägen. 

En del barn rullar på golvet i affären och skriker när de inte får godis/glass, det hör ofta till föräldraskapet att behöva uppleva det. Det brukar komma lite tidigare än 6-årsåldern. Sedan lär de sig att man inte allid får, t.ex. får de bara lördagsgodis.

Om man inte har varit väldigt inkonsekvent och har gett efter ibland, och ibland inte, när man är i affären. Då kan man få det riktigt besvärligt, (även om man ibland är så trött att det känns som man behöver slippa ta striden denna gång). 

Det är inte så att  ni har utmaningar i ert äktenskap just nu? Barn kan känna av sådant, och bli utagerande (bråkiga) då. 

När det gäller diagnoser och funktionsnedsättningar så brukar man ha sett tecken på det tidigare än när barnet är 6 år gammalt. Lite sådana tecken i alla fall. T.ex. ett barn som alltid radar upp sina leksaker och har svårt att klara även mindre förändringar i rutinerna och har svårt med empati. Svårt att äta olika saker. Då kan det finnas autistiska drag. Ett barn som aldrig vill vara stilla och är svårt att få att sova, eller sitter helt still och bara dagdrömner väldigt ofta, då kan det vara ADHD-drag t.ex.

Ett undantag är intellektuell funktionsnedsättning. Då är barnet bara sen i sin utveckling inom flera områden. Men kan ge fin känslomässig kontakt och kan sitta stilla en stund, utan att det behöver vara något verkligt superintressant som den tittar på.

Om det blir väldigt jobbigt för er kan ni gå till en psykolog på någon vårdcentral. Gärna en som är specialicerad på barn.

Barn går ofta igenom en känslig fas i 6-årsålder och en annan  i 9-årsåldern. Man tänker att det har att göra med att de utvecklats intellektuellt, och ser världen med lite andra ögon.

Världen blir mindre trygg och de måste hantera insikterna som följer med det.

En 9-åring har t.ex. jämfört sig lite med andra barn tidigare, men barnet ser sig själv nu ändå i ett annat perspektiv och är mer värderande. Om det t.ex.  har en funktionsnedsättning av något slag, så sörjer de över den nedsättningen på ett nytt sätt.

Så gissningsvis är detta bara en jobbig och övergående period för pojken och föräldrarna.