Hur hantera barnets förälder?

Det jag vill säga är att mitt barn kopplar ihop det dom sägs är inte det som görs. När jag säger "räkna inte med lek" så blir leken som utlovas. När jag säger "det var något hon sa för att X vart så ledsen när hon skulle gå hem". Så kan mamman säga när de ska åka iväg. Vi ska ju åka till X, men ni kan leka imorgon (när hennes barn kommer över för att leka utan mammans vetskap) och det sker utan skrik och gnäll och så blir det ingen lek morgonen efter. Jag har hittat på otaliga saker som gjorde att de inte blev någon lek. Vilket jag får äta upp sen när mitt barn får veta sanningen.... X var inte alls på förskolan (på en lördag 😉) hon var på köpcentrum 🤣. Hon var inte hos sin pappa, de var hos sin mammas kompis och hälsa på.... Ja, ni fattar. Men det kanske finns något universalt som går att använda som jag inte kommit på än 🤔😃

Vill poängtera för dig och även för vissa andra i denna tråd som verkar tro att jag inte tillåter att mitt barn blir besviken att det blir hon många gånger i alla möjliga sammanhang och det tycker jag är nyttigt. Men (detta är min åsikt). Ett beteendemönster där man "ljuger" som får konsekvensen att någon blir besviken (för att underlätta för sig själv) är inget jag står bakom och är inget jag vill att mitt barn ska acceptera eller utöva när hon sen får egna barn. Där har vi olika syn på vad man tycker är ok och sådant är livet, man tycker olika. Det finns två anledningar till att hon inte bara får gå dit och ringa på. Den största anledningen är ju att mamman lovar lek senare som inte blir, mitt barn blir ledsen och besviken (vilket hela tråden handlar om). Tankarna har även gått att då det utlovas lek senare men som inte blir av, att mamman inte vill att de ska leka och då kanske initiativ till lek vara från mammans sida. Mitt barn (liksom hennes) kan leka med andra barn.