Hjälp mig förstå min partners tystnad

Nej inte innan. Men det är flera år fram i tiden och jag kan inte sätta livet på paus nu för att det ska bli bättre sen. Dessutom förutsätter ett samboskap i min värld att mina barn ingår som en naturlig del även om de är vuxna och jag tycker inte de ska ses som ett problem vi behöver ta os igenom för att få ett bättre liv. 

första gången vi flyttade ihop gick det alldeles för fort

Ärligt?.så vet jag inte. Vi har det fint och bra när det bara är vi. Han har många fina sidor också. Sen är jag mest feg och vill inte såra honom Tror jag. Och vågar inte ta steget att helt bryta. 

men jag inser att det är nog det jag behöver göra

Problemet löst, han ringde precis och avslutade relationen. Tyckte mitt samtal häromdagen mest var ett sätt för mig att berätta vilken idiot han är. 

Han tycker att han måste få drömma och prata om det hur han vill. Han tyckte inte ens att jag försökte få relationen att fungera, jag ville ju inte ens planera för framtiden. 

allt handlade om honom och hans behov, precis Allt. Jag kastade bara skit på honom. och nu orkade han inte mer. 

och kanske är det så. men det har Aldrig varit min tanke, jag försökte bara sätta en gräns för mig själv och vara tydlig med vad JAG kände. 

Hur ska man någonsin våga lita på kärlek igen? Jag verkar dras till den här personlighetstypen. Den som bara kan se till de egna behoven och som inte har någon som helst mentaliseringsförmåga. 

nu, efter ett par dagar, då är det så tydligt. Han frågade inte en gång hur jag mår, alltså på riktigt Och genuint. Inte en enda gång. Allt handlade om att bilden av honom som perfekt, föll samman. Han hade lika gärna kunnat ge mig en örfil. Mina känslor kring hans beteende skulle sldrig Kommit fram, jag skulle fortsatt spela med k charaden så att HAN kunde fortsätta drömma, kontrollera och styra mig rätt. I en fart som gjorde att jag bara hängde med. 

enough is enough.