Hjälp inför skiljsmässa

Jag är precis mitt i det. Mycket är väldigt likt det du skriver - men jag är kvinnan (vilket eg inte borde vara relevant men med tanke på svaret ovan skriver jag det ändå)

Skilsmässan är i vårt fall mitt initiativ. Min man vill inte. Jag är elak och hemsk och förstör hans liv och så varvas det med att han går runt och visslar och låtsas som ingenting.

Tyvärr vill han inte bo kvar i huset. Hade varit så mycket enklare så. Då hade jag kunnat skaffa mig nåt och flytta ut. Nu ska jag istället få ut han som inte vill. Ekonomin är dock i vårt fall precis som ert inte hindret. Bara beslutsförmåga och driv.

Barnen tog det förhållandevis bra. Jag låtsades inte ens att det var ett gemensamt beslut utan sa att det var jag som inte ville mer. De har frågat om varför och jag har försökt förklara så gott jag kan. Den som tog det hårdast var våran 19-åring. Det förvånade mig. Han känns väldigt mogen och nästan vuxen men där och då insåg jag att han fortfarande i det här primärt är barn och vi föräldrar.

Han tyckte det var hemskt att vi aldrig skulle kunna åka hem till vänner ihop längre (vi har umgåtts som familjer med framförallt 2 andra familjer) och jag sa att det kan vi visst. Vi hatar inte varandra. Klart vi kan äta middag ihop även framöver. Och hans svar på det var i princip att då är det ju helt onödigt att ens skilja sig om det går bra. 

Men det är 1.5 månad sen vi berättade. De har landat. Sen kommer det säkert ett nytt bakslag när det väl finns en lägenhet och mannen flyttar ut. 

Jag trodde någonstans att folk skulle bli chockade men de som känner oss båda har inte blivit det. En av våra närmaste vänner sa t ex: Jag kan egentligen inte säga att jag är så förvånad. Ni verkar inte ha roligt ihop bara ni.

Och nej det har vi inte. Vi vill inte samma saker, vi gör inte saker tillsammans. Vi har varit bra på att rodda familjen AB och nu börjar barnen vara stora och man sitter i var sitt hörn i soffan och tänker: Jaha, nu då.

Det är inte människan jag vill leva med. Det bara är så. Jag värdesätter honom som förälder men det är det.

Huruvida man behåller kontakten med barnen tror jag det helt och hållet har att göra med vilken kontakt man haft innan. Jag är inte alls orolig för egen del. Det hade jag inte varit även om det varit jag som flyttat.

Kan svara för mig. Egentligen är vi väldigt olika. 

Men när vi träffades var vi båda unga. Jag hade inte ens fyllt 20. Där och då märktes inte våra olikheter så mycket. Min man är i grunden lugn, vill inte ha mycket bollar i luften och ska han göra något måste liksom alla stjärnor stå rätt och han ska dessutom känna för att göra det.

Jag är fart och fläkt och optimerar och får in hur mycket som helst och blir otålig om inte saker vi bestämt görs.

Innan barn och måste så hade vi en hel dag på oss att göra det vi tänkt. Både ihop och var för sig. Med barn och familj och jobb så hinner jag alltid träna det jag vill jag tar vilken lucka som helst. Mannen hinner aldrig träna för antingen har han inte lust när det skulle funka eller så har han inte ätit nog långt innan eller så känns det för stressigt. Han blir sur och grinig över att han inte får tid att träna och jag kan inte relatera för herregud gör som jag. Typ så och översätt det i allt vardagligt mer eller mindre.

Jag ser alltid glaset som halvfullt, en utmaning ska övervinnas och min man ser alltid glaset halvtomt och en utmaning ska väntas ut så den försvinner. Men har livet inte så mycket utmaningar så märks det inte så tydligt.

Vi är dem vi är och man utvecklas oftast i riktning av sin grundpersonlighet över tid. Så ja, vi har gått igenom mycket ihop, vi har fostrat ett antal barn och det har naturligtvis inte varit bara dåligt. Men vi har heller i princip inte gjort något ihop för vi har aldrig kunnat enas. Mina föräldrar erbjöd sig att passa våra barn för 13 år sen så vi fick resa någonstans ihop. Men det blev aldrig av. För så kul har vi inte med varandra och vi vill inte till samma ställen. Jag har i säkert 10-12 år vetat att jag kommer nog inte vilja det här i längden. 

När jag sa att jag ville skiljas sa min man - Finns det något jag kan göra för att få dig att ändra uppfattning så livet blir så mycket mer praktiskt.

Det var rätt talande. Hans största bekymmer är inte att jag försvinner utan att livet blir opraktiskt och mindre ekonomiskt. Men jag är inte rädd för ett opraktiskt liv. Jag är rädd för att inte leva mitt liv.