Elisand skrev 2025-10-04 18:20:59 följande:
Känner mig så känslosam idag och behöver bara få skriva till någon.. Det närmar sig ägglossning närmsta dagarna för mig och jag brukar vara pepp och uppåt vid den här tiden i cykeln annars, men nu känns allt så dubbelt. Jag längtar såå efter att få bli mamma, och ena stunden känns allt så hoppfullt och jag kan drömma om barnnamn med mannen och så andra stunden känns det bara skit och som att det inte är värt att ens tänka tanken att vi kommer bli föräldrar. Har precis flyttat till en ny stad och börjat nytt jobb och frågan kommer ju naturligt oftare då om inte jag har några barn osv. Det smärtar så mycket att behöva svara nej på det :( Var ska jag hitta styrkan att fortsätta försöka i väntan på fertilitetsutredning? Det känns som att det ofta landar i någon sorts giftig positivitet när jag försöker, som bara skambelägger alla negativa känslor. Hur gör ni? <3 Pratar självklart mycket med min man och det är svårt, han tycker också det är så jobbigt att det inte hänt ännu för oss och vi stöttar varandra så gott det går.
Jag håller med dig Elisand, det är ibland väldigt jobbigt att prata om, särskilt när personer i ens omgivning närmar sig barnfrågan på ett märkligt sätt. Jag fick frågan Varför har du inte barn? härom veckan. Varför? Blev så paff samtligt och det såklart smärtar inombords. Ville både skrika och gråta på samma gång men istället sansade jag mig, log och sa: Det kommer nog en vacker dag.
Den här resan är en berg och dalbana. Vissa månader är lättare än andra. Det är helt naturligt att känna hopplöshet emellanåt. Sen lyckas man ladda om och hitta drivkraft framåt igen. Vi alla har samma mål men vägen dit ser olika ut.
Ett tips är att se vägen till fertilitetsutredningen som ett delmål, utredningen som ett annat. Jag och min partner har firat varje steg. Tid bokad, första besöket, prover tagna osv. Det har hjälp oss. Vi firar att vi kommer ett steg närmre resans slut även om vi inte vet hur lång resan blir😊
