Hur stöttar jag min dotter med ångest och självskadebeteende?

Jag var du för två år sedan. Min dotter började må väldigt dåligt efter att trauma som vi fick veta i efterhand. Vi upptäckte det genom att hon började svälta sig själv. Det var framför allt det och panikångestattacker som var hennes symptom men hon skar sig också en gång när det var som värst.

Vad man än gör så känner man sig otillräcklig som förälder, men allt du gör är superviktigt.

Vi fick jättefin hjälp genom elevhälsan. Hon tyckte det var jobbigt att prata med oss hemma om allt. Mycket för att hon inte ville göra oss ledsna. Hon blev kallad regelbundet till skolsköterskan för att prata om allt möjligt mellan himmel och jord utan att det blev så stort. Skolläkaren skrev även en remiss till Kontaktcenter för vidare hjälp. Via dem fick hon både en dietist och en psykolog på vårdcentralen (min dotter var 17, hade hon varit yngre hade det blivit BUP). 

I samband med detta diagnostiserades min dotter också på elevhälsans initiativ för dyslexi, och utredaren remitterade tillsammans med elevhälsan vidare för misstänkt adhd också. Detta har alltså missats av skola, och av oss där hemma, under så lång tid. Både dyslexin och misstänkt adhd. I väntan på adhd-utredningen har hon nu fått en arbetsterapeut på vårdcentralen som hjälper henne hantera sin energi och på så vis undvika utmattningen som kan bidra till ångest.

Som föräldrar har vi frågat henne vad hon behöver av oss och vilken typ av hjälp hon vill få och då sa hon det att hon inte ville prata så mycket med oss om det. Vi frågade henne ofta hur hon mår och höll koll på små signaler som man lärde sig läsa av när hon hade sämre dagar. Såna dagar hittade vi på kravlösa aktiviteter, typ som att sitta i soffan en hel dag tillsammans och titta på Bachelor och äta godis. Vi blev ännu bättre på att säga till henne att vi älskar henne. Samtidigt försökte vi att inte lägga allt för stort fokus på att hon mådde dåligt, så det inte blev hela hennes person och vi tjatade inte på henne att prata med oss. Huvudsaken var att hon pratade med någon, vilket hon gjorde, både med elevhälsan, vården och en nära killkompis.

Maten fick vi en plan av dietisten för. I början var det i princip, låt henne äta det som funkar för henne att få i sig under några veckors tid. Det var lättare för henne med smoothies och såna proteinshakes från Barebells. När det började gå bättre med att få in rutiner kring måltider i den formen började hon på eget initiativ att prova med mer och mer mat. 

Idag mår hon överlag bra. Hon har dippar vissa dagar men då kommer hon och säger till, det var en deal vi gjorde när hon började må bättre. Mår man sämre en dag säger man det och håller det i sig länge är vi överens om att vi ska höra av oss och få hjälp igen. Hon går fortfarande hos skolsköterskan nån gång emellanåt eftersom de också vill hålla koll men det blir mer och mer sällan.

Så slutsatsen, prata med elevhälsan. De är superduktiga på sånt här. Prata med ditt barn för att höra hur just hon vill hantera detta och respektera om hon hellre vill prata med någon annan än er. Finns där i bakgrunden och låt henne veta att det är okej att må dåligt, att ni älskar henne oavsett, men att man behöver försöka hitta en väg ut ut det och våga ta hjälp.

Lycka till!