Hur stöttar jag min dotter med ångest och självskadebeteende?

Jag har själv haft självskadebeteende som ung och för mig var det ett rop på hjälp , att bli sedd, hörd, uppmärksammad och nån som frågar hur jag mår och verkligen vill höra svaret, en förhoppning om att nån ska lösa mitt problem och att jag inte orkar kämpa själv.....samt en ventil för den ångest som rev och slet i hela kroppen. Ångest gör fysiskt så ont att man tror att kroppen ska slitas itu som en skivad Skogaholmslimpa Då kan tex skära sig vara rn form av ventil att få ångesten koncentrerad på ETT ställe och som är konkret. Jag slapp iallafall att hyperventilera om jag istället fick andas genom ett konkret sår. 

Självskadebeteende är ju också ett sätt att kontrollera sin ångest. Ätstörningar tex är ju ett annat sätt men samma sak. Oftast går det hand i hand. Jag var snubblande nära att hamna i både anorexi och ortorexi (träningshets) men min omgivning hann slå larm före det gick så långt. 

Jag fick så småningom hjälp via psykiatrin med samtal, mediciner,  inläggning en period och så småningom en NPF-diagnos. 

Jag är idag snart 50 år men bär fortfarande mina ärr på mina handleder och min ångest är alltid närvarande.  Självskadebeteende ligger latent i kroppen och kan triggas av stressigt liv, höga förväntningar eller saker som sker i min omgivning.  

Är det så att det nånstans finns en NPF-diagnos/problematik så kan majoriteten av hennes ångest bero på att hon helt enkelt inte förstår sig på sin omgivning.  Att leva med diagnos är att leva i ett parallellt universum liksom.. Många saker blir obegripligt. 
Sant att det i sig gör en utmattad. Man klarar inte av alla intryck och kraschar. Plus att ansträngningen i att försöka vara normal och passa in är hjärtskärande utmattade..   

Så vill du försöka nå henne så skulle jag säga att hon kommer ha svårt att vara specifik just för att hon förmodligen upplever allt så annorlunda.  Så kanske frågorna bör vara mer på hur hon upplever sin värld. Känner hon sig udda och annorlunda?  Är världen obegripligt?  Typ sånt...  

Jag hade starka tankar på suicid och under årens lopp flertalet gånger.  När livet gjorde för ont blev det depression och nattsvarta tankar. Jag har även försökt. 

Jag brukar förklara mitt liv med ungefär så här.. en normal människa vaknar med 100 kr varje dag som är dagens energi.. När du lägger dig har du kanske 40 kr kvar och natten fyller upp till 100 kr igen..  
Jag som har diagnos vaknar på morgonen med 70 kr och vid lunch är pengarna slut... jag lägger mig på minuskonto -25 kronor och vaknar nästa morgon med endast 50 kr ...

Jag var 20 år när jag fick min diagnos.  Aspergers syndrom/högfungerande autism  .  Jag fick äntligen ett namn på varför jag kände mig så annorlunda och fick svar på varför jag inte orkade allt som alla andra gjorde. 
Jag har haft punktinsatser under årens lopp beroende på hur jag har mått . Jag har dock alltid haft helt vanliga jobb även om jag haft viss anpassning,  jag har varit gift i många år och fött och  fostrat 3 barn så mitt liv har ändå varit ett fullt normalt liv - men med en tvist förstås eftersom jag måste anpassa mig efter min diagnos , jag har trots allt svårigheter på olika plan och dom svårigheter förändras ju vartefter åren går.  

Vad har du emot mig egentligen?  Nu handlar detta inte om mig men om du nu har koll så borde du veta att mitt första äktenskap handlade om misshandel.  Mitt andra höll i 15 år. Kom igen liksom . Skärp dig.