Om ungdomen har instabil personlighetsstörning så minskar terapimetoden DBT oftast just självskador. Det finns forskning som stöder det. Den innehåller direkta råd för att stå emot och göra annat.
Men metoden är beforskad utifrån just diagnosen instabil personlighetsstörning, så det finns inga garantier för att den hjälper personer som har andra svårigheter.
Metoden är rätt personalintensiv, med både gruppundervisning/träning och en personlig kontakt med en terapeut. Kanske är det därför den inte används så mycket i psykiatrin. Men det finns delar i den som går bra att praktisera helt på egen hand, t.ex. alternativa beteenden istället för att skada sig.
I övrigt så är ju alla insatser bra som stabiliserar personen, så att ångest ej så lätt uppkommer. Det är just kärnan, att hjälpa personen att uppnå kroppslig balans (sömn, mat, dagsljus, dygnsrytm, viss rörelse o.s.v.) samt att klara att stå ut med svåra känslor (klara ångestvågen utan att t.ex. skära sig) som hjälper.
Att ungdomen förstår att ångest inte är farligt, men väldigt utmattande och extremt obehagligt i sin värsta form. Då förstår ungdomen att det är bra att bara försöka ta sig igenom ångestvågen.
Metoden Tapping kan ibland hjälpa en del för att få ner stress. Finns enkla instruktioner på internet. Den används för att hjälpa personer med höga ångestnivåer efter övergrepp t.ex. Alltså mot PTSD. Den tar ner kroppens stress.
Sedan finns det allmänna metoder för att minska stress, som yoga och Qi gong. Vanliga lite längre promenader får också ner kortisolet (en stersshormon) en del, liksom lugn jogging.
Ja det går att ta igen förlorad skoltid i högstadiet/gymnasiet i uppsamlingsår före gymnasiet och på KomVux.
Om ungdomen är helt söndertrasad av ångest som kommer tätt i vågor och inte kan sova t.ex., så kan medicinering under en period med antidepressiv medicin lugna ner lite. Men på längre sikt är det bra om personen lär sig egna sätt att ta sig igenom när ångesten kommer. Och att hålla kroppen i lite balans för att bli motståndskraftigare.
