Hur stöttar jag min dotter med ångest och självskadebeteende?
Jag har ett barn som är äldre (22 år) och numera mår bättre. Men som mådde riktigt dåligt under högstadietiden och även gymnasietiden. När jag ser tillbaka så kan jag se både bra och dåliga saker jag gjorde.
Det sämsta jag gjorde var att tro att bup (eller första linjen som vi hamnade hos först) skulle vilja och kunna hjälpa mitt barn. De var enbart intresserade av att få fram en diagnos, och när det inte fanns någon grund för en npf-diagnos var de helt ointresserade av att hjälpa. Vad borde jag ha gjort istället? Hm, kanske läsa på själv och hitta andra sammanhang som kunde vara hjälpsamma för barnets mående. Jag borde också insett att jag var ensam i det här. Jag försökte klänga mig fast vid hoppet att någon expert skulle hjälpa mig och blev mer och mer desperat när det inte fanns någon som brydde sig. Tror att det påverkade mitt barn negativt. Det är viktigt att inse att för de flesta kommer det inte någon hjälp utifrån.
En annan dålig sak jag gjorde var att tro att mitt barn skulle få hjälp av vården utan att behöva anstränga sig galet mycket på egen hand. Men det de gör är ju att de typ säger att barnet måste ändra sig. I slutändan är det barnet självt som måste göra allt jobb med att må bättre och jag hade konstigt nog inte förstått det. Jag trodde på något vis att när man träffar psykolog så pratar den med en utifrån någon slags metod och att det hjälper en att ändra sina tankar utan att man själv är riktigt medveten om det. Ja, nu i efterhand förstår jag hur knäppt jag tänkte. Men jag var förvirrad och desperat av att se mitt barn må så dåligt så länge.
En bra sak som jag gjorde var att söka närhet till barnet på andra sätt än att prata om allt jobbigt. Vi hittade nya fritidsintressen som vi utövade tillsammans och det gjorde att vi blev väldigt nära varandra känslomässigt. Vi kunde prata om allt. Tror det var bra att ha positiva gemensamma samtalsämnen och aktiviteter som vägde upp det jobbiga. Plus att barnet inte kunde skada sig när vi gjorde positiva saker ihop.
En annan bra sak jag gjorde var att ha stenkoll på grundpelarna för att må bra. Tillräckligt med sömn på bra tider, bra mat på regelbundna tider, vara utomhus i dagsljus och röra på sig. Alla dessa delar var svåra att genomföra i perioder, men vi pratade om dem och jag gjorde mitt allra bästa för att få de här delarna att fungera. Mitt barn var hemmasittare under flera år, jag lagade matlådor med tillhörande sallad/grönsaker varje dag och gjorde listor med uppgifter som hen skulle göra hemma så att hen aktiverade sig medan jag var på jobbet. När hen mådde som sämst vägrade hen äta annat än Findus frysta matlådor en period. Då fick hen det...(vilket vården var arg på mig för). Jag lade mig aldrig före barnet utan vi lade oss samtidigt. Jag var vaken tills jag visste att hen hade somnat. När hen mådde som sämst sov hen hos mig - trygghet för hen och jag hade koll. Vi gick ut på promenader ihop varje dag.
Mitt barn fick aldrig mediciner. Det var inte tal om det eftersom hen aldrig gjorde något allvarligt menat självmordsförsök och eftersom hen var så smart och hade insikt i sitt eget mående som de sa.
Så, i korthet hade jag skippat Första linjen/bup direkt när de inte ville hjälpa. Hade ägnat mig åt att skapa närhet på positivt sätt med barnet. Hade haft mer tålamod och insett att tiden och barnets utveckling är ens bästa vän. Hade insett att det inte är någon större skada skedd om barnet missar endel i grundskolan /gymnasiet eftersom det viktigaste är hur man mår och skolan går att ta igen.
Jag ägnade hela min arbetsfria tid till barnet och tappade allt eget, alla vänner försvann. Men det var värt det, barnet mår helt ok idag och läser på universitetet och även om jag fortfarande är kontant milt orolig för barnet så börjar jag kunna släppa koll på mobilen nu och göra annat.