Hur stöttar jag min dotter med ångest och självskadebeteende?

Är det så att det nånstans finns en NPF-diagnos/problematik så kan majoriteten av hennes ångest bero på att hon helt enkelt inte förstår sig på sin omgivning.  Att leva med diagnos är att leva i ett parallellt universum liksom.. Många saker blir obegripligt. 
Sant att det i sig gör en utmattad. Man klarar inte av alla intryck och kraschar. Plus att ansträngningen i att försöka vara normal och passa in är hjärtskärande utmattade..   

Så vill du försöka nå henne så skulle jag säga att hon kommer ha svårt att vara specifik just för att hon förmodligen upplever allt så annorlunda.  Så kanske frågorna bör vara mer på hur hon upplever sin värld. Känner hon sig udda och annorlunda?  Är världen obegripligt?  Typ sånt...  

Jag hade starka tankar på suicid och under årens lopp flertalet gånger.  När livet gjorde för ont blev det depression och nattsvarta tankar. Jag har även försökt. 

Jag brukar förklara mitt liv med ungefär så här.. en normal människa vaknar med 100 kr varje dag som är dagens energi.. När du lägger dig har du kanske 40 kr kvar och natten fyller upp till 100 kr igen..  
Jag som har diagnos vaknar på morgonen med 70 kr och vid lunch är pengarna slut... jag lägger mig på minuskonto -25 kronor och vaknar nästa morgon med endast 50 kr ...

Tack för att du delar med dig och hjälper mig att förstå. Hon har ju inte fått någon diagnos men efter att psykologen frågade om detta så har jag mer och mer börjat tro att hon har någon slags autism, men så mild att vi inte har förstått det. 

 

Hur gammal var du när du fick din diagnos och hur kändes det? Fick du någon hjälp efter det?

Jag var du för två år sedan. Min dotter började må väldigt dåligt efter att trauma som vi fick veta i efterhand. Vi upptäckte det genom att hon började svälta sig själv. Det var framför allt det och panikångestattacker som var hennes symptom men hon skar sig också en gång när det var som värst.

Vad man än gör så känner man sig otillräcklig som förälder, men allt du gör är superviktigt.

Vi fick jättefin hjälp genom elevhälsan. Hon tyckte det var jobbigt att prata med oss hemma om allt. Mycket för att hon inte ville göra oss ledsna. Hon blev kallad regelbundet till skolsköterskan för att prata om allt möjligt mellan himmel och jord utan att det blev så stort. Skolläkaren skrev även en remiss till Kontaktcenter för vidare hjälp. Via dem fick hon både en dietist och en psykolog på vårdcentralen (min dotter var 17, hade hon varit yngre hade det blivit BUP). 

I samband med detta diagnostiserades min dotter också på elevhälsans initiativ för dyslexi, och utredaren remitterade tillsammans med elevhälsan vidare för misstänkt adhd också. Detta har alltså missats av skola, och av oss där hemma, under så lång tid. Både dyslexin och misstänkt adhd. I väntan på adhd-utredningen har hon nu fått en arbetsterapeut på vårdcentralen som hjälper henne hantera sin energi och på så vis undvika utmattningen som kan bidra till ångest.

Som föräldrar har vi frågat henne vad hon behöver av oss och vilken typ av hjälp hon vill få och då sa hon det att hon inte ville prata så mycket med oss om det. Vi frågade henne ofta hur hon mår och höll koll på små signaler som man lärde sig läsa av när hon hade sämre dagar. Såna dagar hittade vi på kravlösa aktiviteter, typ som att sitta i soffan en hel dag tillsammans och titta på Bachelor och äta godis. Vi blev ännu bättre på att säga till henne att vi älskar henne. Samtidigt försökte vi att inte lägga allt för stort fokus på att hon mådde dåligt, så det inte blev hela hennes person och vi tjatade inte på henne att prata med oss. Huvudsaken var att hon pratade med någon, vilket hon gjorde, både med elevhälsan, vården och en nära killkompis.

Maten fick vi en plan av dietisten för. I början var det i princip, låt henne äta det som funkar för henne att få i sig under några veckors tid. Det var lättare för henne med smoothies och såna proteinshakes från Barebells. När det började gå bättre med att få in rutiner kring måltider i den formen började hon på eget initiativ att prova med mer och mer mat. 

Idag mår hon överlag bra. Hon har dippar vissa dagar men då kommer hon och säger till, det var en deal vi gjorde när hon började må bättre. Mår man sämre en dag säger man det och håller det i sig länge är vi överens om att vi ska höra av oss och få hjälp igen. Hon går fortfarande hos skolsköterskan nån gång emellanåt eftersom de också vill hålla koll men det blir mer och mer sällan.

Så slutsatsen, prata med elevhälsan. De är superduktiga på sånt här. Prata med ditt barn för att höra hur just hon vill hantera detta och respektera om hon hellre vill prata med någon annan än er. Finns där i bakgrunden och låt henne veta att det är okej att må dåligt, att ni älskar henne oavsett, men att man behöver försöka hitta en väg ut ut det och våga ta hjälp.

Lycka till!

Jag var 20 år när jag fick min diagnos.  Aspergers syndrom/högfungerande autism  .  Jag fick äntligen ett namn på varför jag kände mig så annorlunda och fick svar på varför jag inte orkade allt som alla andra gjorde. 
Jag har haft punktinsatser under årens lopp beroende på hur jag har mått . Jag har dock alltid haft helt vanliga jobb även om jag haft viss anpassning,  jag har varit gift i många år och fött och  fostrat 3 barn så mitt liv har ändå varit ett fullt normalt liv - men med en tvist förstås eftersom jag måste anpassa mig efter min diagnos , jag har trots allt svårigheter på olika plan och dom svårigheter förändras ju vartefter åren går.  

Det finns en väldigt bra bok om självskadebeteende som heter: "För att överleva" av Sofia Åkerman

Tyvärr finns den bara som ljudbok som ny på Adlibris, men den finns att köpa i pappersupplaga på second hand-antikvariat på nätet. 

Man kan nog låna den genom biblioteket också.
Kan verklugen rekommendera den. 

Fokus behöver vara på att hantera ångesten, men det hoppas jag att dottern talar med psykologen om.

Sedan är det bra att tala med dottern om att det finns många sätt att finna sin väg i livet. Man behöver inte gå den direkta vägen genom gymnasiet och sedan till utbildning efter det. Ofta kan unga som har gjort det ångra sig lite, man har många år på sig att hitta rätt. Så att flickan inte känner sig stressad över att hon mår dåligt just nu. 

Sedan när blev två barn inte något att räkna med? Mycket konstigt resonemang!

Personen har dessutom arbetat i hela sitt liv. 

Krävs det ett nobelpris och inga skilsmässor för att vissa ska bli nöjda? (Dessutom är det viktigaste att man själv är nöjd med sitt liv).

Har erfarenheter från både och dels som självskadandeung person dels som förälder till en sådan. Vi båda blev hjälpta av DBT. Det är jätteviktigt att du ser till att du har stöd! Det är fruktansvärt jobbigt att gå igenom att se sitt barn så här och tyvärr kan det ta ett par år innan det blir bättre. För min del hjälpte att jag hade egen erfarenhet eftersom jag på något sätt kunde avgöra skadans grad av allvarlighet, men sen hade min dotter också perioder med allvarliga vid suicidförsök. Jag skaffade en smart klocka så att hon kunde ringa mig när som helst och tidvis var jag hemma och vaktade henne när det var som värst. Vi var också inlagda på BUP i omgångar. Nu hoppas jag verkligen att du slipper en sån utveckling, men vänd dig omedelbart till människor som kan hjälpa till att stötta dig. Du kommer verkligen behöva det.