Vill inte kyssas längre

Vill inte kyssas längre

Hejsan, 

Jag är just nu gravid i vecka 24 och har sedan 3 veckor tillbaka varit sängliggande på grund av förkortad cervix. Jag får gå på toa, duscha och ta mig något att äta, sedan ska jag ta det lugnt och inte vara upprätt för länge. Detta har lett till att min man får göra ett väldigt tungt jobb här hemma. 
Jag har verkligen försökt visa min uppskattning av allt han gör och påpekat hur mycket jag önskar att jag kan hjälpa till. Han har då sagt att han förstår hur jag känner och att han vet att om jag hade kunnat så hade jag gjort det. 

Det fysiska började avta redan innan på grund av att vi inte visste hur det skulle bli, om jag skulle bli beordrad sängläge eller inte. Jag kände av det men försökte liksom ändå hålla god tid. Den veckan vi fick reda på att jag skulle behöva ligga ner större delen av toden fick vi också reza på att jag verklogen skulle försöka att inte bli förkyld, för nysningar och host osv var kunde vara påfrestande för cervix. Min man var då snabb med att säga att vi skulle hålla oss fråm att pussas för han kände sig lite risig i halsbe. Jag godtog detta. Dock blev jag sjuk i alla fall så jag sa lite skömtsamt att nu kan vi ju mysa lite ändå varpå han svarade att vi kanske inte hade samma sjukdom. Han vill heller inte kramas lika myckey som förut och jag känner mig liksom "rädd" för att en försöka då jag hellre är utan än att få en halvdan kram liksom. Nu är vi båda skapligt friska men han vill äbdp inte. Har försökt att pussas men får en liten puss vid mungipan. 

Jag fattar att det är jobbigt att behöva ta allt men jag har ju inte valt detta själv och varför betyder det att man inte kan visa kärlek till sin partner? 
Vet inte varför jag skrev detta men behövde bara skriva av mig, känner mig så otroligt världelös, lat och ledsen just nu. 

Kan säkert vara så som du säger, men förbereder man sig på det som eventuellt kommer 4 månader i förväg?

Vi har 2 barn sedan tidigare och mitt mål var ALLTID att se till att vi också fick tid för varandra. Även jag som föder barnet behövde/behöver min mans närhet och tidigare i vårt liv så har den fysiska samvaron varit en väldigt viktig del för oss båda och vi försökte alltkd att göra mysiga saker för varandra, kanske inte aöltid att det ledde till sex men visa att man fortfarande bryr sig om och längtar efter varanndra.
Detta lyckades vi med för att vi hjälptes åt med allt faktiskt och därför är det som sker nu så väldigt konstigt och det dödar mig inifrån lite varje dag.
Det är också svårt att föklara hur han beter sig och hur det är i sådan kontrast tidigare. Men som sagt jag fattar att han har mycket att tänka på, men om man då vänder på kakan när jag var mammaledig med de andra barnen så drog jag det största lasset då han jobbade. Och det gjorde mig inget för jag var ändå hemma, det flöt på och alla trivdes. Visst var man trött ibland men jag slutade inte pussa eller visa ömhetsbetyg för det. 

Jag känner mig bara som en enda stor börda och önskar jag kunde somna och vakna när det var dags. 

Som lite perspektiv, skickade ett gulligt meddelande till honom för flera timmar sedan. Det hade han läst.
Han har nu slutat jobba och får då ett meddelande och undrar om han ska handla något på vägen hem inget mer än så. 
Oavsett situation hemma hos er hade inte inte känt att något var väldigt fel? 

Då är det tyvärr inget som jag kan göra åt saken. Denna bebis var väldigt planerad av oss båda och kan säga att det var han som började snacket om ytterligare en liten. Så om han inte ville framgick intr det särskilt tydligt. 

Du upplever bl a att han har upphört med sitt varma och kärleksfulla sätt. 
Om du vill göra något åt den saken så behöver du ta reda på "-Varför då".
Och detsamma gäller för alla andra saker som du räknar upp.

Tycker du att jag har helt fel i följande?
du vet att man mycket sällan får reda på hela sanningen, vad som på djupet är sant, bara genom att ställa frågan.

Oftast, kanske alltid, krävs det mycket mer än att ställa frågan,
och det krävs mer än att välja den enkla vägen att tro på det första svaret man får
D v s OM du nu verkligen vill få reda på varför...

Jag tycker inte alls något är konstigt.
Tvärtom har jag försökt att konkret ge tips och råd hur du ska kunna finna orsaker och jag har på konstruktivt sätt försökt ge exempel på olika sätt för dig att finna ut varför.

Jag kan inte se att det skulle fylla något syfte, att det skulle kunna hjälpa dig på något enda sätt, om jag bara skulle hålla med om alla de förklaringar som du lägger fram.

Självfallet är det meningslöst att tjata eller att fortsätta fråga samma saker på samma sätt.
Men du känner honom, om du är seriöst intresserad att nå resultat så behöver du använda din begåvning och din känsla för hur du ska gå tillväga.

Jag hoppas du åtminstone har insikt om att om du fortsätter att göra lika så kan du inte förvänta dig någon förändring, kan inte förvänta dig något annat resultat än samma som du hittills har fått.

Ja.
Du kanske missade att jag skrev:
Oftast, kanske alltid, krävs det mycket mer än att ställa frågan,
och det krävs mer än att välja den enkla vägen

Jag vet inte vad som driver dig, men det verkar som att du strävar efter att få till en diskussion som hamnar väldigt långt från ämnet?

Du är självfallet fri att känna, tycka och tro precis vad du vill.
Det gäller för dig liksom för TS, för mig, och för alla medlemmar.

Jag har försökt att besvara trådstarten och TS, jag har på seriöst sätt försökt vidga perspektiven och öppna för fler alternativ att se på den problematik som TS beskriver i trådstarten och i flera inlägg.
Jag hoppas och tror att på det sätt jag har försökt göra detta har varit till nytta för diskussioner i tråden och till nytta för TS.

Hoppas du känner och tycker att det du har skrivit också har varit till nytta för TS och för diskussioner i tråden?

Sedan hur du känner och tycker gällande det jag har skrivit, det spelar givetvis ingen som helst roll i sammanhanget, det är inte till någon nytta vare sig för tråden eller för den problematik som TS beskriver.

Vill du verkligen, önskar du för din egen skull, uppnå ett annat resultat?

Om svaret är ja (?)
hur ska du då se på saken, hur ska du då agera för att uppnå det resultat du önskar dig?

Jag är ganska övertygad att det kan finnas något annat än elakhet som den bakomliggande orsaken.
Är du säker på att jag har fel?
Är du säker på att det finns ingen annan bakomliggande orsak, ingen annan än elakhet?

Den intressanta frågeställningen för dig borde väl mer vara vilket resultat du vill ha, sett ur ditt eget perspektiv?
Skulle du vilja, är det din önskan, att uppnå ett annat resultat,
Ja eller nej?

Om du önskar dig det och om du vill uppnå ett annat resultat,
hur ska du då för din egen skull välja att se på saken för att uppnå det resultat du önskar dig?
Hur ska du då agera för att uppnå det resultat du önskar dig?

Jag förespråkar självfallet inga av de exempel du ger.
Varför väljer du att dra upp dessa exempel?
Dina exempel speglar självfallet din syn på saken.
Varför gör du ditt val att ha denna syn?
På vilket sätt tycker du att det hjälper dig att uppnå det resultat du önskar dig?

Notera att jag absolut inte tar hans parti.
Men det är självfallet lönlöst för mig att rikta mina råd till honom, eller att kritisera honom. Det borde vara uppenbart för dig och för alla i tråden att det är fullkomligt meningslöst, det hjälper inte dig det minsta, att diskutera honom och det han gör.
Det är omöjligt att hjälpa dig uppnå det du vill och det du önskar dig genom att diskutera honom.
Jag har tyvärr ingen som helst möjlighet att kommunicera med honom.
Jag hoppas att du och alla i tråden åtminstone klarar inse att jag inte har någon som helst möjlighet påverka honom och genom det  hjälpa dig uppnå ett annat resultat. Det är omöjligt.

Däremot är jag övertygad att om du verkligen vill så har du möjlighet få ett annat resultat om du ändrar fokus och genom det börjar agera på ett annat sätt.

En liten uppdatering!

Jag har igen försökt få fram vad det är och först så svarade han bara att det är inget, att han är trött osv. Så blev jag faktiskt sur och frågade på skarpen ocv dp blev han sur för jag ska tydligen veta och förstå varför han är som han är. Ocv blev förvånad över att jag inte visste. Så jag frågade om han själv har utvecklat tankeläsning för det har minsann inte jag.

Visade sig att han var sur för att ena barnet lekte med en kompis som han fick hämta och lämna mitt i allt. Fine det var väl jobbigt och tröttsamt men jag frågade honom om det gick bra och frågade även innan dottern fick ett ja. Så om han säger att det går bra hur ska jag då kunna veta att det var såpass illa att all form av närhet m.m skulle försvinna?

Det har fortfarande inte blivit sp myclet öndrat. Han sover med ryggen emot, kramar eller pussar inte nör han kommer hem eller när vi ska sova. Och blir det något så är det stelt och "rövhålspussar" som jag vrukar kalla det. En snabb och torr puss på munnen. Ingen könsla. Så tror inte jag har fått hela sanningen, men det är ju en start. 

Jag har också tänkt på detta och det han gör just nu stämmer ju in på beskrivningen. Det som är spännande är ju att han dolt detta i 10 års tid för vi har liksom inte haft problem på den nivåm att någon av oss ska bli såhär. Vi har alltid pratat om saker och ting. 

Ja men inte på samma nivå. Tycker också att det blir värre. Är liksom fåordig när jag frågar om hans dag varit bra osv. Berättar liksom inget om sina kollegor som han brukade göra etc. Han går runt o suckar och viskar saker medan han grejar som att han vill att man ska höra men ändå inte. Vilket gör mig väldigt ledsen för det är som pikar små pikar hela tiden fast han vet hur jag känner och att jag inte vill något hellre än att kunna hjälpa till.
Han börjar också bli tjurig mot barnen, har liksom inget tålamod med dem på samma sätt längre.

Imorse gjorde han också bara frukost till sig själv. Frågade när han satt sig om jag ville ha något. Så jag avböjde och det slutade med att jag fick frukost av barnen när dem fick göra åt sig själva också.

Har frågat om barnen kan övernatta hos mina föräldrar inatt så får vi se vad som händer.