Anonym (En annan pappa) skrev 2025-09-25 09:05:23 följande:
Har du ens försökt göra ditt bästa för att se saken ur hans perspektiv, försökt sätta dig in i hur och vad han tycker och känner?
Vilka konkreta saker har du gjort, vad kan du göra bättre, för att på något sätt som passar allra bäst för honom, försöka ta reda på och utröna vad han känner och tycker?
Jag tycker att du fortsätter ge samma intryck av att du inte ens har funnit anledning försöka fundera och reflektera över situationen utifrån hans perspektiv.
Du verkar inte se era utmaningar som ömsesidiga, du ser inte att dessa utmaningar är er gemensamma sak, utan du strävar efter att förklara din situation, att det inte är ditt fel, det är hans sak och inte er gemensamma.
Du verkar bara ännu mer ha fokuserat på att finna förklaringar? Förklaringar som enbart utgår från ditt eget perspektiv, inte ert gemensamma, inte hans perspektiv, utan bara utifrån vad du själv känner och tycker. Alltså dina bortförklaringar.
Vad tänker du om:
Du (kanske kvinnor generellt?) verkar inte vilja förstå, och/eller vill inte ens försöka sätta dig in i hans situation, vill inte tänka på den nuvarande och framförallt inte den kommande situationen, sett ur hans perspektiv?
Du ger intryck av att väldigt tydligt ha utrett dina egna behov, önskemål och krav, och du ger intryck av att fokusera extremt starkt på allt det som du själv saknar och att fokuserar enbart på dina egna känslor.
Jag börjar bli övertygad, skulle våga slå vad om, att din beskrivning inte stämmer med hur din man skulle beskriva motsvarande, om han också skulle få chansen att fritt och med sina egna ord beskriva det, ur hans eget perspektiv.
Du säger att du inte vet något om detta, vad han känner och tycker. Varför vet du inte det?
Vad har du gjort rent konkret för att ta reda på det?
Om det inte räcker att fråga på ditt vanliga sätt, på vilket annat sätt, anpassat till honom och hans person, har du då valt att gå vidare för att bättre lyckas ta reda på dessa viktiga saker?
Håller du ens med om att detta är ömsesidigt och viktigt för er båda i er gemensamma relation?
Jag misstänker att också detta inlägg återigen triggar dig att fortsätta finna förklaringar och bortförklaringar.
I stället för att du ser det som ömsesidigt och gemensamt, i stället för att börjar intressera dig för att försöka se saker också ur hans perspektiv, att få reda på vad han egentligen känner och tycker.
Du verkar vilja prioritera finna ändlösa bortförklaringar,
du verkar prioritera att förklara att du inte har gjort något fel, om något är fel så beror det på honom,
hellre än att du konkret och konstruktivt försöker se det ömsesidigt och göra ditt allra bästa för att förbättra er gemensamma situation.
Jag förstår inte riktigt vart du vill komma. Du menar att jag själviskt ligger i sängen och låter honom göra allt utan att ens försöka förstå hur han tänker och känner? Nej du, nu får du faktiskt öppna ditt sinne lite mer än att fokusera på hur självisk du verkar tycka att jag är.
Vad tror du på riktigt att jag gör de timmar jag ligger hemma själv och faktiskt inte FÅR göra någonting? Att jag tycker att det är skönt att bara slappa?
Jag är fullt medveten om hans situation och jag vill inget hellre än att saker och ting ska bli som förut, att vi delar på saker och ting. Att han ska slippa göra allt hushållsarbete osv. Vad tycler du att jag ska kunna göra för att underlätta för honom mer än vad jag redan gör. Han ville att jag skulle planera middagar, handlingslistor etc vilket jag har gjort. Han kommer med tvätten till sängen och jag kan således vika kläder där. Jag förbereder barnens kläder för veckan så det bara är för dem att ta fram kläder och ta på sig. Barnen går själva till och från skolan. Och eftersom jag får kliva upp och tillreda något att äta så äter jag frukost tillsammans med barnen.
Dem har även egna scheman som dem går efter. Och när dem kommer hem så hjälper jag dem med deras läxor osv. Det han får göra är att han jobbar, han får handla, tvätta och laga mat. Saker som vi brukade dela på, så jag fattar och förstår att det är fruktansvärt jobbigt för honom att ta allt helt plötsligt. Men vad tycker du att jag ska göra mer för att underlätta för honom i detta läget?
Vi har släktingar som kan hjälpa till men dem jobbar också och dem hjälper när dem kan.
Jag har heller inte bara hoppat på honom och deklarerat hur jag känner och hur jag vill att det ska vara. Jag har sagt till honom hur glad jag är att ha just honom i mitt liv som ställer upp på det viset han gör, frågat hur han mår och om han känner att det är npgot som han önskar att jag gjorde mer. Men han säger att jag ska ta det lugnt att han fixar. Jag har frågat hur det är på jobbet och det är extra mycket men det verkar vara som vanligt. Har försökt prata med en man som jag levt ihop med i 10 år men han vill just nu inte prata och då är det också svårt att tvinga det ur någon. Det går inte ens lirka fram någonting utan att det blir tjatigt.
Så jag kan absolut säga att jag har försökt att avlasta, hjälpa och ta till mig hans sitation. Och jag fattar att han är orolig för vad som ska hända, för han är helt maktlös i det hela och han kan inte känna hur det känns i livmodern om och när det kickar igång uran han fpr förlita sig på att doktorn gör rätt ocv att jag känner och säger till i tid om jag känner atr något är fel. Och det ör också mentalt påfrestande. Det är oerhört läskigt även för mig. Det är fruktansvärt läskigt att inte veta från dag till dag om något kommer hända eller inte och det pratar vi om tämligen ofta.
Vi har alla under våra år tillsammans pratat om allt och vi båda har ansett att fysisk kontakt på ett eller annat sätt är viktigt så när det som på en handvändning ändras så KÄNNER JAG att det inte känns rätt och att jag är en börda för honom just nu. Och att det för att jag mår dåligt och önskar att vi kunde gå tillbaka till det som var innan. Är det så väldigt konstigt?
Och när du säger att du inte tror att min man har samma syn på vår relation och situation så får det stå för dig. Jag kan ju inte mer äk att gå på det jag och min man känt/ pratat om tidigare i livet och hur vi båda inte kan förstå hur andra inte velat ha fysisk kontakt med sin partner under r småbarnsåren, eller att man inte ens försöker ta sig tid för varandra osv. Jag talar inte för honom utan återberättar vad han själv har sagt. Jag kan ju då inte gå runt ocv förutsätta att han ljuger mig och folk rakt upp i ansiktet varenda gång han öppnar käften.
Och nej dina inlägg triggar inte mig på det sättet du vill att det ska trigga mig. Men oavsett vad jag skriver så kommer du att ta det som bortförklaringar eller att jag inte ser det från min mans perspektiv.
