• Anonym (Ledsen)

    Vill inte kyssas längre

    Hejsan, 

    Jag är just nu gravid i vecka 24 och har sedan 3 veckor tillbaka varit sängliggande på grund av förkortad cervix. Jag får gå på toa, duscha och ta mig något att äta, sedan ska jag ta det lugnt och inte vara upprätt för länge. Detta har lett till att min man får göra ett väldigt tungt jobb här hemma. 
    Jag har verkligen försökt visa min uppskattning av allt han gör och påpekat hur mycket jag önskar att jag kan hjälpa till. Han har då sagt att han förstår hur jag känner och att han vet att om jag hade kunnat så hade jag gjort det. 

    Det fysiska började avta redan innan på grund av att vi inte visste hur det skulle bli, om jag skulle bli beordrad sängläge eller inte. Jag kände av det men försökte liksom ändå hålla god tid. Den veckan vi fick reda på att jag skulle behöva ligga ner större delen av toden fick vi också reza på att jag verklogen skulle försöka att inte bli förkyld, för nysningar och host osv var kunde vara påfrestande för cervix. Min man var då snabb med att säga att vi skulle hålla oss fråm att pussas för han kände sig lite risig i halsbe. Jag godtog detta. Dock blev jag sjuk i alla fall så jag sa lite skömtsamt att nu kan vi ju mysa lite ändå varpå han svarade att vi kanske inte hade samma sjukdom. Han vill heller inte kramas lika myckey som förut och jag känner mig liksom "rädd" för att en försöka då jag hellre är utan än att få en halvdan kram liksom. Nu är vi båda skapligt friska men han vill äbdp inte. Har försökt att pussas men får en liten puss vid mungipan. 

    Jag fattar att det är jobbigt att behöva ta allt men jag har ju inte valt detta själv och varför betyder det att man inte kan visa kärlek till sin partner? 
    Vet inte varför jag skrev detta men behövde bara skriva av mig, känner mig så otroligt världelös, lat och ledsen just nu. 

  • Svar på tråden Vill inte kyssas längre
  • Anonym (Pim)
    Anonym (Ledsen) skrev 2025-10-04 12:22:25 följande:

    Imorse gjorde han också bara frukost till sig själv. Frågade när han satt sig om jag ville ha något. Så jag avböjde och det slutade med att jag fick frukost av barnen när dem fick göra åt sig själva också.

    Har frågat om barnen kan övernatta hos mina föräldrar inatt så får vi se vad som händer. 


    Ja det är verkligen anmärkningsvärt! Det är ju ert barn som du väntar! 

    Så tyvärr får jag spä på din oro för att det är något allvarligt på gång. Om han inte tidigare har uppträtt extremt omoget i olika situationer. 
  • Anonym (Ledsen)
    Anonym (Pim) skrev 2025-10-05 08:14:32 följande:
    Ja det är verkligen anmärkningsvärt! Det är ju ert barn som du väntar! 

    Så tyvärr får jag spä på din oro för att det är något allvarligt på gång. Om han inte tidigare har uppträtt extremt omoget i olika situationer. 
    Det är verkligen första gången jag känner på det här viset och tänkte att det skulle bli bättre när han sa vad det var. Men även där är det märkligt. Han har aldrig någonsin antagit att jag ska fatta vad som är fel, hans ståndpunkt t har som min varit att människor int eär tankeläsare och därför måste man berätta. 

    Men något är på riktigt fel nu. 
  • Anonym (En annan pappa.)

    Kan det vara så att han av en eller flera orsaker har börjat känna någon typ av uppgivenhet?

    Nu vill jag inte dra alltför stora växlar på att jag bara har hört den ena sidans berättelse, alltså din berättelse, men om det du säger stämmer åtminstone någorlunda så tycker jag att han uppvisar ett beteende som skulle kunna tyda på att han bär på känslor av uppgivenhet, att han har börjat känna typ "nä, nu ger jag upp...".

    Om det skulle ligga något i detta:
    - Varför? Alltså, varför har han börjat känna så...
    - Vad är den bakomliggande orsaken? (i så fall sannolikt flera orsaker..?)

    Och det viktigaste:
    - Vad kan du i så fall bidra med för att lindra eller ta bort dessa känslor? Vad kan du göra för att ni tillsammans ska kunna minska eller ta bort hans känsla av uppgivenhet?

    Jag förstår att om han känner uppgivenhet, eller känner något liknande, så kan detta vara hans eget fel, och självfallet förstår jag att han själv borde göra något åt det.
    Men jag har inte möjlighet nå honom med min kommunikation.
    Frågan är då om du föredrar välja att konstatera att det är hans fel, det är hans ansvar att göra något åt det?
    Eller om du för din egen skull och för er gemensamma skull vill ha ett annat utfall och att du i så fall vill göra något åt det?
    Vilka möjligheter har du att påverka detta, med vad och hur kan du agera för att få ett annat utfall?
    (Om du nu önskar dig ett annat utfall?)

  • Anonym
    Anonym (Ledsen) skrev 2025-10-05 09:38:46 följande:
    Det är verkligen första gången jag känner på det här viset och tänkte att det skulle bli bättre när han sa vad det var. Men även där är det märkligt. Han har aldrig någonsin antagit att jag ska fatta vad som är fel, hans ståndpunkt t har som min varit att människor int eär tankeläsare och därför måste man berätta. 

    Men något är på riktigt fel nu. 
    Inte alls samma situation men ändå, jag var inte gravid och vi hade inga gemensamma barn. Levde ihop sedan 13 år med min halvvuxna son boende hos oss.

    Från att ha varit väldigt kärleksfull och generös, hjälpsam på alla vis. God allt igenom så förändrades han bit för bit.

    Han började köpa nya kläder, som han sällan gjorde innan. Började träna, i smyg mer eller mindre.
    Slutade vara "han" helt enkelt.

    En dag låg hans mobil med skärmen uppåt på köksbordet, den lyste upp när jag satt där. 
    Då fick jag svaret.
    Han hade en relation med en kollega som inte bara var gift utan också väldigt svartsjuk på mig. Det kom det ena meddelandet efter det andra och där satt jag och läste.
    Har aldrig snokat, hade inte lösen till hans mobil. Hade aldrig ens tanken på att snoka.

    Nåväl, sanningen kom iaf fram och ett par månader senare lämnade jag vårt gemensamma hem för en nystart i ett nytt.
    Ett år senare fick de en gemensam unge, så hur länge det pågått vete gudarna.

    Jag var iofs inte ledsen över uppbrottet, snarare tvärtom. Kärleken från min sida var död sedan länge och jag hade planer på att dra oavsett.
  • Anonym (XXX)
    Anonym skrev 2025-10-06 05:11:31 följande:
    Inte alls samma situation men ändå, jag var inte gravid och vi hade inga gemensamma barn. Levde ihop sedan 13 år med min halvvuxna son boende hos oss.

    Från att ha varit väldigt kärleksfull och generös, hjälpsam på alla vis. God allt igenom så förändrades han bit för bit.

    Han började köpa nya kläder, som han sällan gjorde innan. Började träna, i smyg mer eller mindre.
    Slutade vara "han" helt enkelt.

    En dag låg hans mobil med skärmen uppåt på köksbordet, den lyste upp när jag satt där. 
    Då fick jag svaret.
    Han hade en relation med en kollega som inte bara var gift utan också väldigt svartsjuk på mig. Det kom det ena meddelandet efter det andra och där satt jag och läste.
    Har aldrig snokat, hade inte lösen till hans mobil. Hade aldrig ens tanken på att snoka.

    Nåväl, sanningen kom iaf fram och ett par månader senare lämnade jag vårt gemensamma hem för en nystart i ett nytt.
    Ett år senare fick de en gemensam unge, så hur länge det pågått vete gudarna.

    Jag var iofs inte ledsen över uppbrottet, snarare tvärtom. Kärleken från min sida var död sedan länge och jag hade planer på att dra oavsett.
    Ligger nog något i din misstanke skulle jag tro.
  • Anonym (Ledsen)
    Anonym skrev 2025-10-06 05:11:31 följande:
    Inte alls samma situation men ändå, jag var inte gravid och vi hade inga gemensamma barn. Levde ihop sedan 13 år med min halvvuxna son boende hos oss.

    Från att ha varit väldigt kärleksfull och generös, hjälpsam på alla vis. God allt igenom så förändrades han bit för bit.

    Han började köpa nya kläder, som han sällan gjorde innan. Började träna, i smyg mer eller mindre.
    Slutade vara "han" helt enkelt.

    En dag låg hans mobil med skärmen uppåt på köksbordet, den lyste upp när jag satt där. 
    Då fick jag svaret.
    Han hade en relation med en kollega som inte bara var gift utan också väldigt svartsjuk på mig. Det kom det ena meddelandet efter det andra och där satt jag och läste.
    Har aldrig snokat, hade inte lösen till hans mobil. Hade aldrig ens tanken på att snoka.

    Nåväl, sanningen kom iaf fram och ett par månader senare lämnade jag vårt gemensamma hem för en nystart i ett nytt.
    Ett år senare fick de en gemensam unge, så hur länge det pågått vete gudarna.

    Jag var iofs inte ledsen över uppbrottet, snarare tvärtom. Kärleken från min sida var död sedan länge och jag hade planer på att dra oavsett.
    Tankarna har ju naturligtvis gått åt det hållet och det vore inte helt omöjllgt heller. Behöver ju inte vara full fysisk affär utan en betuttning som gjort vaedagen mysig
    Dock är han likadan med utseendet, träning och annat sedan innan. Upplever ingen ökad telefontrafik etc. Men vissa har ju hela relationen på jobbet. Så kanske hänt något där då. 
    Min man har aldrig smugit med telefonen och har ingen kod till den heller, har dock aldrig ens tänkt tanken att snoka. Vet inte ens om jag skulle våga, skulle vara för rädd för att bli upptäkt. 
  • Anonym (Lars-Åke)

    Jag tror inte att ni kan lösa det här på egen hand, ni skulle ha god hjälp av familjerådgivning/parterapi. De är ofta skickliga, det är billigt och den extra parten i rummet kan ställa rätt frågor.

    Jag har själv problem med relationen till min vuxna dotter, och går själv i familjerådgivning. Han är fantastisk, jag får nya insikter hela tiden, utvecklar mitt beteende.

    Här på FL är ofta standarsvaret: Skilj dig. Men man är skyldigt partnern, barnen och sig själv att göra ett allvarligt försöka att verkligen lyfta problemet och göra det pratbart. Det kan bli början till något mycket bra.

  • Anonym (Pim)

    Jag har för mig att socialtjänstens "frivilliga" del erbjuder familjeterapi till par där det finns barn i familjen.

    Men har din partner någon hemlig agenda så kommer han inte att vilja följa med. 

  • Anonym (En annan pappa.)

    Kan det vara så att han av en eller flera orsaker har börjat känna någon typ av uppgivenhet?

    Att han har börjat känna typ "nä, nu ger jag upp..."?

    Om så skulle kunna vara fallet:
    - Varför? Alltså, varför har han börjat känna så...
    - Vad är den bakomliggande orsaken? 
    (i så fall sannolikt flera orsaker..?)

  • Anonym
    Anonym (XXX) skrev 2025-10-06 05:36:11 följande:
    Ligger nog något i din misstanke skulle jag tro.
    Ja, beteendet är inte helt olikt.
    Mitt ex blev frånvarande på¨ett sätt jag aldrig under alla år tidigare varit med om
    Han blev väldigt disträ.
    Anonym (Ledsen) skrev 2025-10-06 06:45:24 följande:
    Tankarna har ju naturligtvis gått åt det hållet och det vore inte helt omöjllgt heller. Behöver ju inte vara full fysisk affär utan en betuttning som gjort vaedagen mysig
    Dock är han likadan med utseendet, träning och annat sedan innan. Upplever ingen ökad telefontrafik etc. Men vissa har ju hela relationen på jobbet. Så kanske hänt något där då. 
    Min man har aldrig smugit med telefonen och har ingen kod till den heller, har dock aldrig ens tänkt tanken att snoka. Vet inte ens om jag skulle våga, skulle vara för rädd för att bli upptäkt. 

    Jag hoppas att jag har fel men det känns som att jag nog, dessvärre, inte har det.

    "Glöm" datorn framme med tråden läsbar väl?
  • Anonym (Ledsen)
    Anonym (En annan pappa.) skrev 2025-10-07 21:16:14 följande:

    Kan det vara så att han av en eller flera orsaker har börjat känna någon typ av uppgivenhet?

    Att han har börjat känna typ "nä, nu ger jag upp..."?

    Om så skulle kunna vara fallet:
    - Varför? Alltså, varför har han börjat känna så...
    - Vad är den bakomliggande orsaken? 
    (i så fall sannolikt flera orsaker..?)


    Som vuxen människa borde man klara av i alla fall 3 veckor av fullt ansvar för hemmet kan jag tänka. Visst man blir trött men inte till den grad att man ger upp. Han var ju inte sådan innan allt hände.

    Sedan har jag gjort vad jag kunnat. Är som sagt ganska låst i min sits och det jag kan göra är att prata med honom. Och som jag sagt innna sp ska man inte behöva lirka fram vad som är fel fåen en person man levt med i 10 års tid. Jag har bett om hjälp av utomstående att hjälpa på dagarna vilket dem gör när dem kan, vilket då ska underlätta för honom. Den bakomliggand orsaken vill han ju inte berätta och då är det svårt komma någonstans. Därför känns det som att orsaken är värre än vad jag tänk från början. 
  • Anonym (Ledsen)
    Anonym (Pim) skrev 2025-10-07 15:31:04 följande:

    Jag har för mig att socialtjänstens "frivilliga" del erbjuder familjeterapi till par där det finns barn i familjen.

    Men har din partner någon hemlig agenda så kommer han inte att vilja följa med. 


    Jag jar gett det som förslag men han menade att det fick vänta då eftersom jag inte får röra mig. 
  • Anonym (Ledsen)
    Anonym skrev 2025-10-08 05:33:35 följande:
    Ja, beteendet är inte helt olikt.
    Mitt ex blev frånvarande på¨ett sätt jag aldrig under alla år tidigare varit med om
    Han blev väldigt disträ.
    Anonym (Ledsen) skrev 2025-10-06 06:45:24 följande:
    Tankarna har ju naturligtvis gått åt det hållet och det vore inte helt omöjllgt heller. Behöver ju inte vara full fysisk affär utan en betuttning som gjort vaedagen mysig
    Dock är han likadan med utseendet, träning och annat sedan innan. Upplever ingen ökad telefontrafik etc. Men vissa har ju hela relationen på jobbet. Så kanske hänt något där då. 
    Min man har aldrig smugit med telefonen och har ingen kod till den heller, har dock aldrig ens tänkt tanken att snoka. Vet inte ens om jag skulle våga, skulle vara för rädd för att bli upptäkt. 

    Jag hoppas att jag har fel men det känns som att jag nog, dessvärre, inte har det.

    "Glöm" datorn framme med tråden läsbar väl?
    Ja det skulle jag kunna göra, du menar så att han skulle läsa? 
  • Anonym (Pim)

    Är det inte otrohet så kanske han är deprimerad. Eller bara omogen och inte klarar en tuff period i livet. 

Svar på tråden Vill inte kyssas längre