Jag är näst intill alltid ensam på helgerna. Jag längtar till helgen när jag jobbar men sedan när den väl är här har jag ingen att höra av mig till :/ och ingen som hör av sig till mig.
Vart kan man träffa någon när man nästan är 40? Bor i Stockholm. Skulle ju helst vilja ha en partner men det har jag typ gett upp. Den eviga singeln...
Så många, framför allt män, vill hitta en partner för att få ett liv. Men det de egentlgien behöver göra är att skaffa sig ett liv för att hitta en partner.
Du bort i STOCKHOLM! Det finns en halv triljon saker att göra på helgerna. Om du börjar göra de sakerna så kommer du också träffa folk, och om du börjar träffa folk kommer du med tiden få bekanta, som kan bli vänner som kan bli eller leda till att du får en partner.
Nu har i princip en hel helgdag gått. Vad har du gjort TS? Suttit och väntat på att en partner ska kliva in genom dörren?
Så många, framför allt män, vill hitta en partner för att få ett liv. Men det de egentlgien behöver göra är att skaffa sig ett liv för att hitta en partner.
Du bort i STOCKHOLM! Det finns en halv triljon saker att göra på helgerna. Om du börjar göra de sakerna så kommer du också träffa folk, och om du börjar träffa folk kommer du med tiden få bekanta, som kan bli vänner som kan bli eller leda till att du får en partner.
Nu har i princip en hel helgdag gått. Vad har du gjort TS? Suttit och väntat på att en partner ska kliva in genom dörren?
Skaffa dig kompisar först.
Bra platser att träffa kompisar är exempelvis i körer. Det finns körer från de som inte kan sjunga till avancerade körer. Man kan börja i en och testa och gå vidare därifrån.
Löpargrupper vet jag också folk som hittar vänner i om man gillar att vara ute och springa. Orienteringsklubbar är också bra fortplantning för vänner har jag hört.
I samtliga sammanhang gäller det också efter ett tag att våga engagera sig lite grand så man syns. Att fixa en fika till hela gänget om det är kutym i gruppen eller styrelseuppdrag eller liknande.
Har kompisar som bott i Malmö som var med i citypolarna. De blev ett litet gäng som hittade varandra där. Vet att Citypolarna finns även i Stockholm.
Engagera dig i något. Soppkök, körsång, citypolarna - någon plats där du känner att du blir engagerad och kan hitta likasinnade. Det kommer inte bli förändring över en natt men framåt jul kanske du börjar hitta ett nytt sammanhang, en ny kompis i samma situation som dig själv att hänga med som gör att du träffar andra människor i nya situationer. Planera inte att hitta kärleken, den kommer när/om den kommer. Planera att hitta vänner i samma situation som dig.
Ang körer.
En kör som jag var med i hade "kör-öl" efter varje övning. Frivilligt att vara med och vi var flera som tog en cola eller vatten istället för att vi körde bil. Men alltid socialt och väldigt trevligt.
Många körer åker iväg på en övningshelg - det är sjukt roligt, intensivt och socialt och man lär känna varandra på många nya sätt.
Herregud, säger jag bara när jag läser denna tråd. Inte för att jag betvivlar att det verkligen finns sådana människor. Människor är verkligen ytliga och falska idag. Majoriteten i alla fall.
Varför i hela fridens namn vill man ens bemöda sig med det? Kan skatta mig lycklig som är frivillig singel.
Jag tror det är svårare när man närmar sig 40, och aldrig haft en partner. Jag ska vara lite ärlig med dig nu TS, från ett kvinnligt perspektiv. För män här kan inte svara för kvinnor och deras livsöden.
Dom flesta kvinnor i min ålder, jag är över 40. Lever oftast frivilligt som singlar. Jag har haft tidigare relationer med män , och jag har trauma i min bakgrund. Men jag har noll romantiskt intresse av män längre och kommer leva ensam tills jag dör.
Jag har god relation med båda mina föräldrar och syster. Det är viktigt, dom kommer inte finnas för evigt i alla fall. Speciellt inte mina föräldrar. Tycker det är en red flag när en man inte gör det. Om det inte handlar om om något som hänt under barndomen/som äldre etc. Att man tagit avstånd pga av det.
Jag är dessutom frivilligt barnfri och vill inte ha någon man (giftemål) Det börjar bli vanligare. Så att alla finner en livspartner är strunt. Om man ser till samhället. Skiljer/separera dom flesta och det är fullt med varannan vecka föräldrar. Det är ofta inte så rosenskimrande som det låter, det där med familj, om vi ska vara realistiska.
En man kommer svara dig att dom flesta lever ihop utan romantisk kärlek och av praktiska skäl. Det finns det säkert. Men dom flesta kvinnor väljer med omsorg och för att dom är kära. Vi befinner oss inte i någon vilda västern på 1800-talet, där kvinnor faktiskt tvingades att gifta sig av praktiska skäl.
Kan även trösta dig med att SCB har statistik som visar att allt fler kvinnor runt 30-års åldern lever som singlar. Sverige är också det land med högst singelhushåll. Så nog finns det människor som lever frivilligt ensamma. Alla är det inte ofrivilligt.
Oftast är 99% män och som skriver dess trådar om ofrivilligt ensamhet. Mitt enda förslag är att du engagerar dig i aktiviteter och hobbies med andra människor. Möjligt att du kan träffa någon där. Men jag är en sådan kvinna, och vi söker oftast inte.
På en hockeymatch träffar man väl inte nya kompisar? Det är bara en massa människor på samma ställe. Kompisar träffar man i sammanhang där man har möjlighet att göra saker tillsammans och prata lite. En kör, en brädspelsklubb, ett handbollslag, mopedmekarklubb, fågelskådarförening mm.
Är du lite rädd för såna ställen, där du tvingas prata med folk du inte känner? I så fall är det övning som gäller. Kanske med ett samtalsstöd från vården som kan stötta och peppa.
Släpp det här med att stöta på tjejer! Du behöver i första ett socialt liv med relationer till bekanta, kanske släktingar om de är vettiga och några vänner. Leta efter kompisar. Av båda könen. Se kvinnor du möter som potentiella polare, inte som potentiella flickvänner.
Ytterst få kvinnor vill vara sin mans enda sociala kontakt. Det är en skittung börda. Jag hade aldrig ställt upp på det - att vara någons sociala livboj. Och när relationen är slut är du ju ensam igen. Du behöver inte primärt en kärleksrelation - du behöver umgås med folk.
Vägen ut ur ensamhet är inte genom att skaffa partner. Det är att bygga upp ett socialt umgänge.
så fundera på vad du söker hos vänner, vad du vill göra tillsammans osv.
gå med i citypolarna, threads och gå på events som passar dig och dina intressen. Det finns massor av vuxna människor där som söker nya vänner och umgänge. Att bygga en social tillvaro och skaffa vänner kommer bygga upp din självkänsla igen och vem vet, kanske så småningom så snubblar du över kärleken när du inte letar.
Skaffa dig kompisar först.
På en hockeymatch träffar man väl inte nya kompisar? Det är bara en massa människor på samma ställe. Kompisar träffar man i sammanhang där man har möjlighet att göra saker tillsammans och prata lite. En kör, en brädspelsklubb, ett handbollslag, mopedmekarklubb, fågelskådarförening mm.
Är du lite rädd för såna ställen, där du tvingas prata med folk du inte känner? I så fall är det övning som gäller. Kanske med ett samtalsstöd från vården som kan stötta och peppa.
Släpp det här med att stöta på tjejer! Du behöver i första ett socialt liv med relationer till bekanta, kanske släktingar om de är vettiga och några vänner. Leta efter kompisar. Av båda könen. Se kvinnor du möter som potentiella polare, inte som potentiella flickvänner.
Ytterst få kvinnor vill vara sin mans enda sociala kontakt. Det är en skittung börda. Jag hade aldrig ställt upp på det - att vara någons sociala livboj. Och när relationen är slut är du ju ensam igen. Du behöver inte primärt en kärleksrelation - du behöver umgås med folk.
Du behöver inte vara ensam!! 🚑
Jag gissar på att du har social ångest, annars skulle du ju inte vara ensam. Att bryta social ångest är möjligt. Det kräver dock hårt arbete, mycket granskning av dina Tankar som ställer till det för dig, för att ifrågasätta dem tankarna och hitta alternativa tolkningar. Om du ex tror att du kan läsa andras tankar och tror att dem inte gillar att du är nervös, vad har du för bevis på att det på att det faktiskt påverkar dem? Dem kan ha roligt fastän du är nervös. Social ångest kräver att du anstränger dig, ifrågasätter alla dina problematiska tankar, ja alla, övar otroligt mycket, undviker säkerhetsbetenden, etc. Men det är väldigt möjligt att bryta social ångest även om du haft det sen barnsben. Jag skulle rekommendera att gå i behandling för det. Men undvik SSRI då SSRI har ofantligt många farliga biverkningar. Jag fick tinnitus av det, för jag testade det själv mot social ångest.