Inlägg från: Anonym (M) |Visa alla inlägg
  • Anonym (M)

    Berättar allt för kollegorna

    Hej, 
    Jag och min man har levt tillsammans i 7 år och har 2 barn tillsammans. Och vi har som de flesta familjer ibland problem hemma som man försöker lösa.

    Jag upplever att min man berättar alla våra familjegrejer för sina kollegor. Oftast handlar det om våra barn om dem upofört sig illa etc. Och när han sen kommer hem berättar han det för mig och också vad kollegorna svarat typ "Näe men så gör inte mina barn". Detta börjar göra mig ledsen för det det känns som att han ska prata med mig om det här och inte bara sina kollegor och det för mig ledsen för att jag hör aldrig att han berättar något positivt om oss. Det är liksom inte en eller två gånger som han gjort såhär och det är ett par gånger i veckan. Jag själv är gansla restriktiv med vad jag berättar för mina kollegor för jag tycker att vissa saker behöver dem inte veta. 

    Jag ska prata med honom men överreagerar jag?
  • Svar på tråden Berättar allt för kollegorna
  • Anonym (M)

    Kan väl tillägga då att jag upplever det som att han jämför våra barn med sina kollegors barn. Framförallt en kollega som har barn i samma ålder. 
    För kollegornas svar på det han ska ha sagt så låter det som att han vekrligen gått in på hur fel våra barn gör etc. 

  • Anonym (M)
    Anonym (Vera) skrev 2025-10-14 11:11:17 följande:

    Att snacka barnuppfostran med sina kollegor är inget konstigt. Men problemet här verkar vara din sambos attityd till sina egna barn.

    Tänker han att han ska lyckas få era barn att bete sig bättre genom att tala om för dem att hans kollegas barn minsann sköter sig?


    Jag upplever inte att det är snack om barnuppfostran utan mer kritik och jämförelser mellan våra barn. Som kollegan med jämnåriga barn framställs som "saints" i jämförelse. Och med tanke på hur hen svarar så undrar jag hur min man framställer vårt hem.

    Han berättar inte detta för barnen utan för mig. Ocj det är inte alltid det handlar om barnen utan mina föräldrar m.m också.
  • Anonym (M)

    Absolut gör vi det. 

  • Anonym (M)
    Anonym (S) skrev 2025-10-14 12:46:09 följande:

    Min morsa berättade verkligen ALLT för sina kollegor! Fanns inte uns till minsta integritet! Motiveringen var "Jag måste väl få prata om det jag tycker är jobbigt??". Ehh, näe.... Det kunde komma fram okända kärringar på stan och fråga om min rikliga mens, om jag fått tillbaka matlusten, om jag fortfarande var osams med *Sara*, jag var med när hon glatt berättade att min syster bett henne köpa svamp-salva. Jag fick ut en ganska stor summa försäkringspengar och folk från alla håll gratulerade.
    Likadant kom hom hem och glatt berättade om kollegorna förehavanden, om de gjort något busigt eller bra eller vad som helst.
    Jag tycker alltså det är piss och skit att hänga ut sina barn på det där viset! Diskutera barnuppfostran - absolut - men att redovisa precis allt ungarna gör för random som vill lyssna, tycker det är skitskamligt!
    Det slutade med att morsan undrade varför jag aldrig berättade något, "varför har inte jag fått reda på det??". Jomen gissa två gånger.....!!

    Så sluta häng ut era ungar!!!


    Sådär var min mamma också och jag bet hur jobbigt det är. Innan min nuvarande man så var den jag var med då otrogen. Detta var natjrligtvis väldigt jobbigt och detta gick hon och pratade om på sitt jobb. Hon sade inget illa utan tyckte att jag var stark osv. Men det som blev jobbigt var att det kändes som alla visste medan jag som är selektiv av mig berättar för några få som jag tycker förtjänar att veta. Alla menande blickar på stan osv.

    Men jag upplever inte att han hänger ut våra barn på det viset. Utan det är liksom kritik som jag tycker att han överdriver som får hans kollega/or att svara på ett sätt som får våra barn att låta som monster men deras som änglar.
  • Anonym (M)
    Anonym (Hmmm..,,) skrev 2025-10-14 12:56:41 följande:
    Men jösses,  det där låter ju helt fruktansvärt. Herregud vet inte vad jag kan säga mer än förstår dig, hemskt ju.

    Nu är ts barn så små så de drabbas nog inte på samma sätt som du gjorde.

    Ts, jag tror din man på sitt sätt försöker få "hjälp" att hantera era barn så de också blir änglar. Skämt åsido, jag förstår dig och jag tycker du ska förklara för din man att det finns en personlig gräns/sfär gällande vad man berättar för kreti och pleti på jobbet. Säg att han kan berätta gulliga saker som barnen gör, positiva saker alternativt rent allmänt om barnuppfostran. 
    Men våra barn är liksom inte värre än någon annans barn. ( På riktigt). Men det är som du säger det känns som övertramp och fine ibland behöver man prata av sig. Men kollegornas svar på det han ska ha sagt rimmar liksom illa och man undrar ju vad dem tänker om dem aldrig får höra något positivt om dem. 
  • Anonym (M)
    Anonym (Sila) skrev 2025-10-15 19:42:01 följande:

    Jag tycker inte man gör så. Visst att man behöver prata av sig med någon ibland eller få ur sig litet frustration, gärna med någon annan som bryr sig om barnen eller en nära vän, men ni är en familj och barnen är försvarslösa. De ska väl kunna vara de de är och lita på att ingen som borde stå dem närmast i världen och beskydda dem snackar skit bakom ryggen på dem? Jag fick lära mig av min egen mamma att man säger inte kränkande saker om barn bakom deras ryggar. Och av mina lärare fick jag lära mig att pratar med människor, inte om. Visst att man kan smågnälla litet eller som sagt ventilera något som varit extra tufft eller få råd från andra, så länge man är den första att prisa sina barn vid andra tillfällen! Det blir ju aldrig rättvist heller att jämföra med vad andra säger om sina barn för de flesta ser sina barn med kärleksglasögonen på. Allt handlar om perspektiv. Tänker alltid det om min sambo berättar något som någon kollega sagt om sitt barn, att det är 90% perspektiv eller dagsform. Jag ser mina barn i ett rosa skimmer 90% av tiden och frågar någon då så är de det bästa som finns. Försöker inte prata om barnen för mycket på jobbet för skulle bara skryta. och alla barn borde få bli betraktade så.


    Precis så tänker jag. Man ska inte häva hur sog för mycket om sitt privatliv. Givetvis får man prata men det finns gränser. Jag känner fortfarande att det är någon sorts tävling.
    Igår skulle barnen fixa lite mellanmål i form av nudlar till sig själva. Detta har dem gjort förut men det var ett tag sedan och dem frågade om det skulle bubbla mycket eller lite och om man lade i kryddan direkt eller efter att nudlarna kokat. Då får dem ett spydigt svar att det borde dem ha lärt sig nu.
    På kvällen fick jag höra saker om kollegans barn som gör si och så. Vad hen är intresserad av osv. 
    Jag tänkte att det är väl bra att dem frågar om dem blir osäkra?! 

    Idag blev det suck och pust för att ena dottern råkade spilla soppa på duken som jag sa att vi kunde ta bort nör vi ska äta middag. Men den ska tydligen kunna ligga kvar... 

    Fick påminna om en sak vid middagsbordet och då sa andra dottern att hon inte hade hört men då var det fel på dem om del inte kunde komma ihåg. 

    Jag har så ont i mammahjärtat just nu. Barnen har lagt sig nu så får höra vad han har att säga om koölegans barn idag. 

    Funderar på att säga att han kan flytta dit om det är så mycket bättre där. 
Svar på tråden Berättar allt för kollegorna