Dotter trivs inte hemma pga lillebror

Jag hade en lugn och bra familj men var inte heller intresserad av att hänga med mina föräldrar i den åldern. Reste ofta bort på helgen, hängde med kompisar och kom sen hem och sov. Jag skulle säga att mycket hör den åldern till. 

Jag blir lite ledsen när det skrivs att lillebror skulle vara dåligt uppfostrad. Han har en funktionsnedsättning och vid adhd finns en tumregel att man kan förvänta sig mognad motsvarande ett tre år yngre barn ungefär (information vi fått från BUP). Att en fyraåring har svårt att sitta still och se på film eller stör sitt syskon är betydligt lättare att ha förståelse för. 

Man får ju också då behandla sin sjuåring som en fyraåring i de situationerna. Har syrran kompisar hemma får man själv vara aktiv och leka med lillebror, ta ut honom tex. Det här är en del av adhd som jag tycker att det pratas för lite om - den senare mognaden. Man kan inte vänta sig att en sjuåring med adhd klarar samma sak som andra sjuåringar. Tre år yngre är en tumregel. Jag antar att det betyder att en del snarare ligger fyra år bakom vad gäller teximpulsivitet. Då har ts en pojke med en treårings förmåga till impulsstyrning, känsloreglering och konsekvensanalys, men han har samma behov - oftast större - av intellektuell och fysisk stimulans som sina jämnåriga. Det är en jätteutmaning för föräldrarna (och skolan!). 

Så TS, ta det inte personligt att dottern prioriterar vänerna, men fortsätt erbjuda umgänge och mysiga saker med er så att hon vet att ni finns där hon behöver er. 

Och fortsätt känpa på med sonen. Ni har säkert full koll redan på det här med fasta rutiner, förutsägbarhet och förberedelse. Man får jobba på med det. Är det på fasta dagar och tider han är med släktingar? Om inte är kanske det en bra idé för båda barnens skull. Då vet er dotter att varje torsdag är det lugnt hemma, tex. Hon kommer säkert inte vara hemma varje torsdag för det. Men hon vet att möjligheten finns. 

Npf är ju ofta ärftligt. Det kan kanske vara så att storasyster har drag av det som gör att hon är ovanligt känslig för störningar från lillebror. Det är en tuff situation för hela familjen. 

Och idén om kortis som redan framkommit låter himla bra. Kolla upp det med kommunen! Jag tror att man får det genom LSS. 

Kom plötsligt på en grej. Jag hade en kompis (vuxen alltså) vars grannbarn ofta kom in till henne för att det var stökigt hemma. När familjens sockontalt fick veta det styrde hon upp så att min kompis blev stödfamilj åt barnet och de fick en liten slant att hitta på saker för. Kan det vara en möjlighet för pojkvännens mamma? 

Bekräftar ni barnens, kanske främst dotterns, känslor så att hon känner att ni förstår henne? Min erfarenhet är att det krävs övertydlig och upprepad bekräftelse. Och att samtalen där man bekräftar de känslorna inte kombineras med samtal om att ni vill att hon ändrar beteende. Jag tänker att hon kan behöva samtal där hennes känslor tillåts ta all plats och ni lyssnar, frågar och kanske tröstar.Utan att värdera eller tjata om hur hon behöver förändra sig. 

Jag frågar eftersom jag själv är dålig på detta. 

Hur kommer brodern in i hennes rum? Kan hon inte låsa dörren? 

Shit vad ni kämpar, TS! 
Jag tycker att ni verkar göra väldigt mycket rätt. Men precis som att ett barn med IF inte blir skitsmart av rätt stimulans och träning får inte ett barn med svår adhd en massa impulskontroll mm bara för att man sätter gränser och är tydlig. Om förutsättningarna inte finns där så gör de inte det. Men som förälder gör man ju så klart allt man orkar för att ens barn ska bli så självständig och välfungerande som det är möjligt inom dess medfödda förutsättningar. 

Det är konstigt att så många utan problem accepterar att dyslektiker lär sig läsa sent, att barn med IF har svårare att lära sig och att barn med Tourettes har tics. Men att barn med adhd har problem med tex impulskontroll och känsloreglering verkar vara så mycket svårare att begripa.