Anonym (TS) skrev 2025-10-22 21:48:38 följande:
Det du fetade betyder inte att hon fått som hon velat, utan uttrycker det. T ex att hon tycker att hon kan få ha TV då hon är hemma så sällan. Det innebär inte att det blivit så i praktiken. Däremot med pottan utanför toaletten, där var vi tvungen ta till den lösningen då lillebror inte kunde vänta på att man skulle diskutera med henne kring vad som är lämpligt eller inte. Att duscha ok, då förstår man att hon inte vill släppa in någon. Men att sminka sig, då får man lämna för att lillebror ska kunna kissa. Men precis i början kunde han ju inte hålla sig utan när han var kissnödig så var han tvungen kissa direkt. Det finns tillfällen när jag stått och borstat tänderna och hon helt sonika gått in i badrummet och nästan smällt upp badrumsskåpsdörren i ansiktet på mig och sagt att "Jag ska sminka mig". Det innebär inte att jag gått ut ur badrummet och tillåtit det.
Men ja, till viss del försöker vi foga oss efter henne. Hon får välja mat oftare än syskonen, välja aktiviteter, film osv oftare. Undermedvetet gör vi nog generellt mer för henne. Hämtar henne från kompis t ex medan syskonen kan få ta bussen när de ska hem. Men de frågar inte heller om skjuts i samma utsträckning, men vi säger nog nej oftare till dem än henne generellt. Förmodligen för att det finns en undermedveten rädsla om att hon ska dra sig bort från familjen än mer.
Och det blir ett svårt dilemma också. Vi kan såklart sitta ner med henne och ta ett ordentligt snack kring uppförande, hur man pratar med sina syskon osv trots att vi punktmarkerar också. Men det finns en rädsla om att hon ska misstrivas ännu mer om vi blir strängare.
Hon är genrellt elak mot alla inom familjen. När vi tog ett ordentligt snack om en väldigt allvarlig grej hon gjort blev hon väldigt upprörd. Sa att detta är droppen för vad hon klarar av hemma hos oss, att hon valt bort oss som föräldrar för längesen och att hon väntar tills hon blir 18 år så hon kan flytta. Sen åkte hon hemifrån till pojkvännen i tre dagar och pratade inte med oss när hon kom hem.
Hon är generellt otrevlig. Säger sällan hej fast man hälsar på henne när hon kommer, dumpar sin disk på köksbordet för oss att plocka bort. När man säger att hon får sätta i diskmaskinen så hinner hon inte för hon ska iväg och springer ut genom dörren. När vi pratar om sånt här med henne sitter hon mest tyst.
Vi försöker trots detta uppmuntra henne. Säga att vi älskar henne, att vi saknar henne när hon är borta, visa stolthet över henne osv för att hon ska känna sig älskad. Vi har ju trots allt fler barn i tonåren som blivit väluppfostrade, trevliga, hjälpsamma, tacksamma och snälla individer trots sina svårigheter och att de alla har samma lillebror och vuxit upp under samma tak. Därför har jag svårt att se att detta endast skulle handla om brister hos oss som föräldrar. Men något gör vi uppenbarligen fel eftersom hon verkligen avskyr oss.
Jaha, då har jag missförstod hur du menade, du får vara tydligare. Men bra att ni inte ger efter för henne hela tiden.
Men sedan skriver du ju också att ni oftast gör som hon vill. Jag tänker såhär: visst älskar man sina barn och vill att de ska trivas hemma och spenderar lite tid med en. MEN sedan behöver man också funderar på vilket pris man är villig att betala för det. Nu är priset för att dottern är hos er i alla fall ibland att hon är elak mot alla i familjen (om jag har förstått det rätt är ni totalt 6 personer i familjen?) och trakasserar den yngsta. Ni har försökt att få till en ändring, men det funkar uppenbarligen inte. Så nu får ni fundera om att locka en elak 16 åring att vara med er är värt att förstöra den psykiska hälsan hos en 7 åring.
Om jag hade varit i er sits, skulle hon få en - EN - chans att ändra sitt beteende, annars hade jag kontaktat socialen och förklarat att hon inte kan bo hos er längre. Om valet står mellan att dalta med mitt 16 åriga barn som utöver upprepad psykisk våld mot min 7 åring, skulle jag välja att skydda offret.
