Fråga om perspektiv på mina tankar och känslor

Om hon ska bemötande dig nånstans på mitten kräver su ju att du själv kan möta henne på samma ställe. Vad kan DU ändra på för att hon ska vilja kliva fram och stötta dig? 

Av det du beskriver så låter det faktiskt som att du stöter bort henne och inte släpper in henne . 

Kanske du är allt för djup, analytisk och kritisk så att känslor helt enkelt inte får plats . Hon får ingen chans att hitta och ge  tröst och stöttning för du har pratat sönder den möjligheten.   Och därmed också sårat henne och stängt ut henne. Kanske också inte tar åt dig der hon eventuellt säger utan fastnar i kritik och ältande? 
Sä lyssnar du på henne? Bjuder du verkligen in henne i dina känslor? Accepterar du henne och det hon försöker eller har du ett negativt bemötande?

Nu vet jag inte vad dessa diskussioner handlar om men om hon bemöter dig som du beskriver är min följdfråga också om det du delar med dig av är ett konkret problem som existerar och har verklighetsförankring eller är det ett ältande hon faktiskt lessnat på eftersom hon hört det 300 gånger redan?