Ni med sambo och barn med NPF, hur får ni vardagen att gå ihop?

Genvägar i allt! Fem vardagsmaträtter som alla äter och som går på repeat. Köttbullar på måndagar, soppa på tisdagar, ja du fattar. Laminerad lapp i barnens ryggsäck med vad som behövs för måndag respektive tisdag onsdag osv, och det som ska packas begränsas till det absolut mest nödvändiga.

Äg minimalt med saker, detta har varit en jätteläxa för oss. Att ta sig ut genom en hall på morgonen där det dräller av femhundra omatchande fingervantar är en mardröm. Alla i familjen har ett par skor och ett par stövlar för säsong som står framme. Behöver man byta förvaras övriga skor i förrådet, och då är det byte och inte tillägg. Tappar man bort sitt enda par fingervantar som finns i hallen så finns det reservpar i förrådet så det är ingen kris, men dessa hämtas bara om det aktuella paret har försvunnit. Det underlättar så enormt mycket om man äger lite mindre än vad man har utrymme att förvara, men det är så oerhört lätt hänt att det är precis tvärtom. 

För barnens del beror det på ålder förstås, men har du provat lappar med flikar och bilder? På morgonen flik för kläder, tandborste, hårborste och när barnet fixat momentet viker de över så att de ser vad som är gjort och inte. 

Din add-man får konkreta sysslor som han får lägga in i sin rutin, exempelvis att han alltid tömmer diskmaskinen varje morgon. Efter ett tag har han byggt in det i sin rutin och då kan han ta sig an en uppgift till. Undvik frestelsen att kritisera honom allmänt för att han gör för lite, för även om det är sant så kommer han troligtvis inte kunna lyfta sig därifrån om han inte får tydligt avgränsade rutinerbaserade sysslor.

Det kommer inte alltid vara så här. Det är helt lugnt att ta genvägar i vissa perioder tills det kommer en roligare tid. 

Låter väldigt jobbigt, TS. Jag har också sambo och barn med NPF, men de funkar inte alls på samma sätt som dina verkar göra, så tyvärr har jag nog inga tips eller råd.

Svårigheter är ja...svåra att komma runt men vad gör han för att förbättra det? Appar, scheman, påminnelser i telefonen? Att strunta i att försöka fungerar inte med en familj.

Lägg in saker som diskmaskinen, starta en tvätt på en halvtimme dagligen tex. Då det är en kortare lista där han får checka av om något behövs. Lägg in planeringstid för er båda och lägg återkommande punkter som att köpa säsongskläder där och där ni gemensamt går igenom behov och fördelar uppgifter. 

Jag är ensamstående med 3 barn varav ett äldre barn och 2 yngre. Jag har autism, ADD och bipolär typ 2. Det äldre barnet har autism och ADHD. Det är så jäkla tufft att ha NPF samtidigt som man ska vara förälder. Det är en utmaning varje dag - men det går! Man måste bara vilja och kämpa med rutiner och annat. Jag lusläser veckobrev från skolan och lägger in precis ALLT i kalendern så jag inte ska glömma. Jag måste sätta timer när jag ska börja med någon ny rutin för att kunna komma in i den. Så som när barnet fick läsläxa som skulle göras varje dag, barnet gör det ju inte själv direkt med tanke på svårigheter. Eller som när ett utav dom mindre barnen fick sin första tand och man ska börja med tandborstning! Som sagt, timer på telefonen varje dag tills det sitter. Det är just med att skapa nya rutiner som är supersvårt.  

När äldsta barnet föddes så var jag odiagnosticerad och hus och hem var i en enda röra. Nu har jag min rutin när det kommer till att hålla hemmet städat och snyggt. Men avviker jag från min dagliga rutin eller tänker att ?det där gör jag imorgon? så riskerar jag att förlora hela rutinen. Med 3 barn så blir det väldigt stökigt på väldigt kort tid så det kan lätt kännas övermäktigt om det blir för stökigt. Nuförtiden så har jag dock bättre pannben när det kommer till att bara sätta igång men det var jättetufft förr om åren!

Men mitt tips är ändå till din sambo att sätta timer på mobilen för allt! 19.00 tandborstning, 16.00 hämta eller vad han kan behöva göra. 

Varför skaffar man barn med nån som inte ens kan ta hand om sig själv? 

Gör slut eller bli särbo och ha barnen på heltid.

Nu vet jag inte hur det var just i TS fall men det är rätt vanligt att personer med npf kan ta utmärkt hand om sig själva, fram tills att det kommer barn in i bilden och ökar vardagskaoset väsentligt. 

Det finns dessutom gott om föräldrar med npf som gör ett utmärkt jobb, även om deras funktionsnedsättning gör det till en större utmaning, så det är inte helt lätt att räkna ut i förväg hur det kommer att gå.

Det är dags att du börjar ställa krav. Din sambo är vuxen och ska ta samma ansvar som dig. Fixar han inte det får han ordna boendestöd eller vad som nu krävs. Blir det ingen ändring tycker jag du ska lämna jättebebisen, han är inget bra föredöme för barnen heller.