Hon hatar min son

Jag tänker att din sambo har tänkt igenom sitt föräldraskap väl, och bestämt vilka regler, rutiner och förhållningssätt som funkar bra. Du har ett helt annat förhållningssätt, och för att inte ni två ska gräla konstant över detta (för det verkar inte som om du försöker haka på hennes regler, som ju har funkat bra för att göra hennes barn till lugna och fina barn) så har hon valt att ta ett kliv tillbaka när det gäller din son, och låta dig sköta honom. Det är nog för att skydda ert förhållande, hennes barn och henne själv.

Din son ljuger, slåss, svär, är uppe sent på kvällarna, missköter sig i skolan, mobbar sina syskon osv. Han bor varannan vecka hos sin mamma som dricker och knarkar, och varannan vecka hos dig som inte kan sätta gränser. Det känns inte som ett framgångsrecept, tyvärr...

Ta hjälp med en gång! Se till att få en NPF-utredning på sonen, och så länge kan du/ni gå en föräldrautbildning. Kolla vad tex. kommunen har att erbjuda. Du kan också fråga skolsköterskan om hon har någon rekommendation - de brukar ha koll.

Sedan undrar jag lite om ditt andra barn: Är hen nöjd och trygg? Din son skulle ju bli en jättebra storebror, skrev du. Är han det mot sitt syskon? Ser du till att syskonet får sina behov av trygghet, lugn, läxläsning, rutiner, högläsning vid nattningen osv?

Det är bra, men det är ju tydligen inte tillräckligt, eftersom han fortsätter att göra dumma saker! 
Om du älskar honom och vill att han ska bli en bra vuxen så måste du göra mer/annorlunda! Om man provar en sak många gånger och det inte funkar, så måste man göra på ett annat sätt. 
Alla är eniga om att barn med ADHD mår bra av tydliga rutiner och ramar. Du är den viktigaste personen i hans liv, och det är din uppgift att ge honom det! Han försöker testa sig fram till hur han ska agera och vilka regler som gäller, och eftersom du skickar helt andra signaler än skolan, samhället, syskonen och sambon, så blir det ännu jobbigare för honom. 
Förklara tydligt hur man ska uppföra sig i en viss situation, och var sedan med honom i den situationen och se till att han gör så som du har bestämt. Ge honom sedan massa beröm när han klarar det, och berätta hur du sett att de andra människorna tex. log mot honom, sa tack eller vad som nu hände. (Det är beröm och bekräftelse han behöver, inte godis, tv-spel och dyra saker)
Han har haft det jobbigt länge, och det är en tuff uppgift du har framför dig, men om du älskar honom måste du steppa upp och våga göra det! För att klara det måste du våga ta emot hjälp - tex. gå en föräldrautbildning, samarbeta med skolans personal, osv. Det ÄR läskigt att våga visa sig sårbar och erkänna att man har begått misstag, men du MÅSTE våga det, för hans skull. 
Jag tror att du känner att alla är emot honom/dig, men det är de inte - de är emot att du inte gör något åt situationen. Om en människa visar att hen verkligen vill förbättra sig är nästan alla andra stöttande och hjälpande! 
Du har visat att du vill ha hjälp genom att skriva här. Ta det ett steg längre genom att skriva om en speciell sak som du vill förändra/förbättra, om du har några idéer etc. och låt oss hjälpa dig med idéer. Sedan genomför du dem och berättar för oss hur det gick. (kanske lättare att "blotta sig" online än IRL?)

Jag håller med dig, men nu är det TS som skriver/läser här, och inte soc... För både pojkens och alla runt omkring honoms skull försöker jag nå fram till pappan. Kanske är det att gripa efter halmstrån, men de andra kommentarerna har inte nått fram, så jag ville göra ett försök. Även om vårdnaden förändras kommer antagligen pappan att ha kontakt med sonen under hans uppväxt.

Hade jag varit i en annan roll (lärare, granne, sambon etc) hade jag gjort en orosanmälan och följt upp den så många gånger som krävs...