Inlägg från: Anonym (Osäker) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Osäker)

    Jag borde nog gå i terapi, men…

    Kan någon hjälpa mig med det här med känslor? Jag behöver lite tips, tankar och synsätt. Den stora frågan jag har är, hur vet jag att jag älskar honom? Vissa säger väl direkt, behöver du fråga det så är du inte. Tja, är det så enkelt? Inte för mig känner jag.


    Jag är väldigt osäker av mig när jag kommer till relationer, vet inte vad jag känner och tycker och ibland tvivlar jag till och med på mina egna tankar eller det jag sett eller tror mig ha hört tidigare. 

    Jag ska backa lite, redan när jag var liten hade jag en osäker period i mitt liv, jag har haft en bra uppväxt med fina föräldrar och syskon så jag vet inte riktigt var det startat, men jag kommer ihåg en period där jag bad om ursäkt hela tiden åt folk, sa ordet *väl* hela tiden, t.ex. ja, hon sa *väl* det. På så sätt kunde jag uttrycka mig för att om jag sa *väl* innan något jag sa så ljög jag inte. 

    Ibland syns denna problematik fortfarande i vuxen ålder, som jag tidigare nämnde, blir osäker på mig själv kring saker jag egentligen vet. Men denna osäkerhet dyker mest upp då jag kommer nära en partner eller är i relation med någon. Då blir det som extra viktigt att säga rätt och inte ljuga, medans med vänner så bryr jag mig inte sådär pass noggrannt om jag säger eller minns något fel utan jag pratar på fritt utan tankeverksamhet. 

    Nåja, vi hoppar fram flera år. Jag hamnade i 3 olika misshandlande förhållanden. Psykiskt och fysiskt? Jag behöver inte kanske gå in på allt som hänt där, även om jag inte har några problem att tala om det. Men jag ville nämna det eftersom jag tänker det också kan vara relevant till varför jag har problem med att veta vad jag känner.

    Så nu idag, jag umgås med en man som är allt jag skulle behöva i mitt liv. Vi kan väl säga att vi dejtar. Han är tryggheten och lugnet själv, blir aldrig upprörd hur mycket osäkerhet och tusen frågor jag ställer honom. Han försäkrar mig om att han vill ha mig precis som jag är och skulle aldrig bli trött på mig. Han låter mig göra och vara som jag vill och uppmuntrar mig att jag ska göra det jag vill i livet. En trygg hamn är han. Perfekt för mig.

    Men, hur vet jag att jag älskar honom? Eller att jag vill inleda en relation med honom? 


    Jag känner mig flyktig i mina känslor, ibland tycker jag om honom och ibland vill jag inte vara i relation med honom. Ibland känns det nyfiket på annat håll, osv. Men dessa känslor kan ju också vara normal när man är i ett förhållande också, eller? Berätta för mig.


    Kan något aldrig intressera eller kännas eller vara nyfiket på annat håll då man är i en relation? Tycker jag inte om honom? Jag vill vara kär i honom och ibland kommer det känslor att *jag tycker visst om honom*. Ja, jag vet ingenting och känns som jag snart borde veta något, vi kan ju inte dejta förevigt. Vi är intima och umgås jätte mycket och trivs med varandras sällskap. 


    Hjälp och tack du som orkat läsa. 


     

  • Svar på tråden Jag borde nog gå i terapi, men…
  • Anonym (Osäker)
    Anonym (Em) skrev 2025-11-27 09:28:20 följande:

    Tycker att det låter som att du tänker för mycket. Du vet redan att han är bra för dig förnuftsmässigt. För att ta reda på om du älskar honom så måste du tillåta dig själv att bara känna efter. Känslan sitter inte i huvudet utan i hjärtat och magen. Meditation kanske vore något för dig?


    Tack för dina svar. Du lugnar mig, tycker du prickar rätt att jag kanske tänker för mycket eller för djupt kring detta. Det är (ibland tyvärr) min specialite.. Kanske jag ska försöka fokusera mera på det jag vet, att han är bra för mig, och på känslan att jag faktiskt gillar att umgås med honom och såna saker? Istället för att försöka hitta svar på , i huvudet, på om jag älskar honom?

    och tack för du säger att dedär känslorna man kan känna utåt, till andra, ibland också kan vara normala. 
  • Anonym (Osäker)
    Anonym (Em) skrev 2025-11-27 10:49:24 följande:
    Jag hade försökt hitta svaret i det känslomässiga istället. Leta på andra ställen i kroppen än i huvudet, t ex med hjälp av meditation. Älskar du honom så kommer du stt finna känslan om du letar, tror jag.
    Ja, jag får försöka utreda det på annat sätt än via huvudet, för jag gör det nog för komplicerat. Jag tror jag har en bild av att Kärlek skall vara som på film och att man ska *bara veta* som så många säger.. Men kanske det inte behöver vara så självklart alltid. Tack för tipset om att meditera. 
  • Anonym (Osäker)
    KimLinnefeldt skrev 2025-11-27 11:29:22 följande:

    En amatörpsykologisk gissning:

    Du har tidigare sökt dig till dominanta, lite farliga män. Alltför farliga, uppenbarligen.

    Nu har du träffat en trygg och lugn man, som inte utmanar dig eller skrämmer dig på samma sätt. Det känns bra, men kanske finns det en del inne i dig som saknar det där lite farliga och utmanande. 

    Om du tror att det kan ligga något i det, så berätta för mannen precis vilka tankar och känslor du har, att du skulle behöva mer spänning och "farlighet". Han kanske skulle gilla att spela lite rollspel, att vara dominant i vardagen och i sängen? Utan att släppa det där varma och trygga i grunden.


    Du har en gnutta rätt i att jag varit och känt på känslan att han är så lugn, men jag har snabbt insett att det är trygghet. Han är trygghet. Så nej, jag tycker inte att jag saknar kaoset och utmanandet. Det känns så tryggt för mig att veta att han inte blir less på mig och att han inte kommer brusa upp om jag frågar mycket, jag behöver inte tassa på tå som jag är tyvärr van med. 


    Mitt problem är nog att jag tror inte jag helt enkelt vet vad kärlek är, det är det jag skulle behöva ha någon att berätta för mig. Att få höra hur kärlek kan ge sig i uttryck, vad som är ok att känna i kärleksförhållanden. Hur vet man om/att det är kärlek jag känner?

  • Anonym (Osäker)
    Anonym (Y) skrev 2025-11-27 12:57:58 följande:
    Kär är du nog inte, då brukar man se att andra män är fina, men man blir inte intresserad. Å andra sidan kan man få en fin och stabil relation med någon utan att ha gått igenom någon förälskelse-fas.

    I dysfunktionella relationer har man ofta större känslokast, från väldigt starka positiva känslor till stark förtvivlan. De relationernas känslor kan du nog inte jämföra med en vanlig relations känslor. 

    Ja, du behöver nog gå i terapi för du verkar ha svårt att lita på dina egna tankar och känslor. I och med att du har varit i 3 dysfunktionella relationer och dessutom  fortfarande kan bli osäker på sådant. Nu är det ju så att alla kan bli osäkra någon gång, men du verkar ha det som ett mönster. Kanske KBT kan vara något?
    Anonym (Y) skrev 2025-11-27 13:13:38 följande:
    När man vill vara i en relation med någon så brukar de positiva känslorna för relationen dominera starkt. Om man inte är i en akut kris i relationen. 

    Man brukar inte särskilt ofta fundera på om relationen är rätt, trots att man kan bli väldigt irriterad på den andra ibland. Kan hända att man gör det någon gång om man upptäcker en stor olikhet eller om det är något som ofta småirriterar. 

    Är man i en ny relation så kan man så klart fråga sig om det är rätt ibland.

    Viktiga saker att checka av:
    Tycker jag att min partner är en hygglig person, mot mig själv och andra? 
    Har vi ganska lika värderingar?
    Vill jag att han ska ta på mig? 
    Har jag trevligt ihop med honom?
    Tycker jag att vårt sexliv är bra? 
    Kan vi samtala om lite jobbigare saker?
    Kan vi gräla utan att sabla ner och förödmjuka varandra mycket?
    Har vi samma mål i livet?

    Sedan får du ställa dig frågan om du egentligen längtar efter ett annat förhållande, om du inte längre trivs i förhållandet.


    Jag ska försöka beskriva vad det är jag någongång känt så får du avgöra vad du tycker om det är normalt eller om det indikerar på att jag inte tycker om min dejt tillräckligt mycket.


    Såhär: Jag tyckte någon hade stora och attraherande händer och blev lite blyg och börja fundera lite på honom men insåg att jag tror inte personen är bättre än min dejt. sedan när det gått en stund och jag lämnat situationen så behöver jag inte ha honom. Jag väljer att fortsätta med min dejt som jag har. 

    En annan gång då jag var onykter så kände jag känslan av att vilja vara singel. 


    En annan gång, också onykter, gillade jag att vara nära en annan kille men då man var nykter igen så är det återigen ingen jag behöver eller ens vill ha i mitt liv, är inte ens attraherad av personen egentligen. 


    Här är var några exempel. Vad tycker du?

    Jag tror jag tänker så långt på det här med att starta en relation, jag tänker att jag är så gammal så jag tänker i banor att är detta en föralltid relation nu då, men sånt kan man ju heller inte veta. 


    Listan du nämnde kunde jag svara JA på allt utan större tankeverksamhet. 

  • Anonym (Osäker)
    Anonym (P) skrev 2025-11-27 13:10:58 följande:
    Du kanske inte saknar det medvetet, men i relationer som du beskriver att du har haft tidigare (stormigare) upplevs känslor ofta starkare. Kanske inte alltid för att de är det rent objektivt, men jämför med vädret. Samma temperatur upplevs på helt olika sätt om den kommer efter en period med kyla, än om den kommer efter en period med värme. Och trygghet kan verkligen kännas "platt" om man är van vid kaos.

    Jag tänker att din fråga om kärlek just nu är fel fråga att ställa. Jag tror inte att du kan tänka eller känna dig fram till rätt svar. Fokusera på beteenden istället. Kärlek är mindre känslor än vi tror - låt beteendet komma först. Gör saker ihop, skratta, titta på tv, ät middag, ha sex, gå på bio, eller precis vad ni vill. Ge det en tidsperiod under vilken du inte måste bestämma något om framtiden eller liknande, och bara var tillsammans. Försök att INTE fokusera på hur du känner, utan rikta ditt fokus utåt, på vad ni gör. Låt känslan komma organiskt. 

    Jag kan bara tillägga att jag har varit tillsammans med min man i tretton år. Känner jag alltid starkt för honom? Nej, absolut inte. Det pendlar dagligen. Men jag mår bättre med honom än utan honom, jag känner mig trygg med honom, och vår relation är något jag mår bra av. Han är den första jag vill berätta saker för, och den jag får stöd av när det händer jobbiga saker. Är det kärlek? Jag tror det, men det kan jag aldrig veta. 

    Ja, när du sa *platt* så kände jag igen något. Men jag skulle nog ändå vilja påstå att jag kommit så långt från de dåliga relationerna att jag idag vet vad som är bra och hur man ska bete sig så att jag ser när en person är bra och inte visar dåliga tecken. 


    Det du beskriver att jag ska försöka göra, det har vi redan gjort, vi har umgåtts jätte mycket under ett halvt år åtminstone, mer. Ändå är vi inte tillsammans, vi har dock flyttat oss längre fram mot att bli tillsammans. T.ex. Gör vi inget med någon annan och vi beter oss som om vi vore ett par även om vi faktiskt inte är ett, egentligen..

    Skönt att höra från någon annan att känslorna går upp och ner även för andra, från dag till dag. För det är precis så jag har det, ibland vill jag och ibland är det nej men sedan svänger nej till ja igen.. Tack. Känner liknande som du säger med min dejt.

  • Anonym (Osäker)
    Anonym (Maria) skrev 2025-11-27 13:57:19 följande:

    Utan att veta något om dig så kan jag säga att har man en gång varit i ett förhållande med många starka känslor - rädsla, kärlek, stora gräl, försoning mm mm så kommer ett vanligt förhållande att kännas lite blekt i jämförelse. Det tar tid att vänja sig vid att en normal relation är lugn och inte rör upp enorma känslor hela tiden. Att allt är mer på en jämnare och lugnare nivå.

    Alla skulle nog må bra av terapi vid någon tidpunkt i livet. Varför inte nu? 


     


    Mjo, du har säkert rätt. Jag trivs i min dejts sällskap. Älskar att han är lugn och fin mot mig, men jag tolkar mycket saker fel. Jag tolkar saker negativt. Månne det också bottna i de dåliga relationerna, att man blivit hånad, psykiskt misshandlad.. eller dålig självkänsla. Men det fina med min dejt då är att han förklarar, säger, försäkrar mig, bekräftar, inte blir arg. 


    Så är det nog. 

Svar på tråden Jag borde nog gå i terapi, men…