Anonym (Osäker) skrev 2025-11-27 12:48:19 följande:
Du har en gnutta rätt i att jag varit och känt på känslan att han är så lugn, men jag har snabbt insett att det är trygghet. Han är trygghet. Så nej, jag tycker inte att jag saknar kaoset och utmanandet. Det känns så tryggt för mig att veta att han inte blir less på mig och att han inte kommer brusa upp om jag frågar mycket, jag behöver inte tassa på tå som jag är tyvärr van med.
Mitt problem är nog att jag tror inte jag helt enkelt vet vad kärlek är, det är det jag skulle behöva ha någon att berätta för mig. Att få höra hur kärlek kan ge sig i uttryck, vad som är ok att känna i kärleksförhållanden. Hur vet man om/att det är kärlek jag känner?
En stor och svår fråga. Kanske tar ett helt liv att svara på.
En väg är skönlitteratur och fiction. Även en romantisk film kan ha något svar. Och kärleksromaner med kvalitet.
Och poesi:
Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.
Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.
(Nils Ferlin)
Den där raden om rosor som slår ut ur hård mark, som sol över mörka gärden, är den vackraste jag vet. Jag ryser när jag läser den.
