Hopp eller ej?
Har satt mig i klistret rejält och det är fritt att hata mig.
Jag är singel, men har en äldre granne jag kärat ner mig i. Han är särbo med en kvinna sedan 25 år, men känslorna mellan honom och mig är tyvärr ömsesidiga, annars hade det nog varit enklare att släppa honom. Åldersskillnaden är stor, 20 år, och han har vuxna barn. Vi sågs första gången för cirka 15 år sedan, det var kärlek redan då men vi bröt helt innan det hann eskalera. Nu idag är det en annan sak, det känns som ödet fört oss samman igen nästan. Men trots att vi varit grannar och setts i två år så vet han fortfarande inte vad han vill, han tvekar. Jag är 40 och han är 60, jag har inga barn och vill inte ha. Jag är så fruktansvärt kär och galen i denna mannen.
Jag skrev nu för någon vecka sedan ett mail att jag inte orkade mer och ville ha en paus i några månader. Ska jag tolka hans svar positivt eller negativt, och är det ens värt att träffa honom igen? Ska jag flytta? Lägga ner helt? Vi springer dessvärre på varann ibland utanför huset men jag får verkligen försöka undvika honom nu framöver.
Mitt mail:
Det är (tyvärr) så mycket jag vill, med dig. Jag vill vara dig nära, jag vill hitta på saker med dig, jag vill få dig att må bra, jag vill vara din vän och den som får krypa ner bredvid dig på nätterna och hålla dig varm. Jag vill lyssna på alla dina problem och glädjeämnen och jag vill träffa dig och ha dig i mitt liv på något vis. Och jag vet att det skulle innebära uppoffringar och förmodligen kantas av en del problem. Jag tror vi hade fått känna oss fram väldigt långsamt och varsamt. Det känns mer och mer ohållbart för min del att känna så starkt som jag gör för dig. Jag funderar på om vi skulle kunna klara av att ta distans från varandra ett tag, så att vi båda får fundera? Förut så kände jag att det är okej, jag kommer kunna ta det lugnt och det är okej att bara ses ibland och inga förväntningar på något mer. Men så fort vi träffas är jag tillbaks på ruta ett igen, och fast jag försöker allt jag nånsin kan så märker jag att jag hoppas och känner och längtar något enormt och blir sårad. Jag tvingar undan ALLA gränser jag egentligen har för att få en stund av närhet ifrån dig. Jag bryr mig inte om konsekvenser eller att jag bara får smulor och jag tycker inte om den svaga personen jag blir när jag inte står upp för mig själv.
När det är så här starka känslor från min sida så kan jag tyvärr inte på lång sikt vara så som det känns som du vill att jag ska vara - bekymmerslös och glad och icke grubblande. Den personen blir jag när jag känner mig trygg, när personen jag älskar finns vid min sida och vill vara med mig precis lika mycket som jag vill vara med den. Du har trots det berikat mitt liv på ett helt annat plan än någon annan tidigare gjort.
När/om vi ses nästa gång så vill jag att du ska ligga i min famn och att vi pratar, länge. Jag vill att du inte lindar in något eller pratar runt saker, jag vill att du ger mig brutalt ärliga, raka och obekväma svar, vad jag än frågar dig om. Och jag vill att du ställer lika raka öppna frågor tillbaks, som du undrat/undrar över. Hade det varit okej?
Hans svar:
Förstår hur du känner och är ledsen och bekymrad av att jag satt dig i denna situation, att jag inte gör dig lycklig. Det finns ingen kraft i mig till att hålla emot mina känslor för dig vilket troligen många skulle säga vara klokt, en gång i en annan tid stötte jag bort dig från mig, den kraften att bekämpa mina känslor har jag inte längre. Vi gör en paus så du får mer ro i ditt sinne men låt mig snälla få tro att vi får kontakt igen och att jag får se dig igen, bara att se och prata med dig gör mig väldigt gott. Svårt att hitta rätt ord men det viktigaste för mig är att du inte har det jobbigt i sinnet när jag nu ställt till det så som en förnuftig man inte skulle ha gjort.
Kommer alltid att ta emot och svara dig om du som jag måste tro, kontaktar mig igen.
Det är lättare att prata med dig när det blir så här känslosamt, nu kan jag inte se hur du känner, när jag ser dig känner jag av och läser dig. Jag har inte några problem att svara ärligt på dina frågor om vi träffas. Att jag inte har några svar på allt är en annan sak. Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till dig för att göra rätt, du försöker få distans ifrån mig, och jag förstår din kamp. Är det då rätt att jag besvarar dina kärleksfulla känslor och bekänner mina känslor för dig med fina ord och meningar? Livet har fört oss samman, du och jag hör ihop, men frågan är vad vi gör med det, längtar efter att få prata med dig om det. Ta väl hand om dig nu och färsök att koppla bort de jobbiga tankarna om mig, ta vara på det vi hittills fått uppleva med varann. Jag skjuter bollen högt i det blå så får vi se var den landar om en tid.