Motivera VARFÖR jag borde ge min plats i bussen åt nån gravid?

> Jag vill inte få mordiska blickar av nån gravid bara för att jag
> sitter kvar på min plats.

Nej, det vill man ju inte få från någon. Jag skulle nog idag erbjuda plats åt någon som är synligt gravid, för idag har jag gott om ork att stå, och dessutom minns jag mycket tydligt hur mycket jobbigare allt var i kroppen när jag själv vägde 20 kg mer än idag. (Jag var inte ens gravid, bara tyngre.)

Däremot så håller jag med dig just om att folk baske mig inte har rätt att bli sura på en för att man inte reser sig upp, om de inte råkar veta om precis hur ens egen sjukdomshistoria ser ut, hur man mår just då och en massa annat.

Om de som verkligen vill sitta åtminstone kan tänka sig att fråga kan man ju i alla fall berätta varför man itne fixar att stå själv, det vore mycket bättre än de där som verkar gilla att stå och glo på en istället.

(Det gäller i mitt tycke även äldre människor och andra, absolut inte bara gravida. )

Jag tycker nog ändå det är jobbigast med de som står och blir sur på en utan att ens _fråga_. Eller ska man behöva börja förklara varför man inte kan stå upp så fort någon ny människa kliver på?

Meli:

Men om de inte ens har frågat? Ska man börja dra en harang om sin överjävliga rygg så fort någon sneglar på en?

Gemensamt ansvar och ömsesidg respekt torde vara mest önskvärd, såklart...

Nja, den springande punkten tycker nog jag fortfarande är:

Om man vill sitta, varför kan man inte FRÅGA? Varför ska andra vara tankeläsare?

jag såg för övrigt en rolig scen på en buss en dag när en parant pantertant klev på bussen och en yngre tjej helt PK klev upp och sa "Varsågod!"

Den äldre damen blev både förolämpad och ledsen. Det var absolut inga fel på henne, det enda den yngres uppstuds från sätet betydde för henne var:
"Jäklar, du ser gammal ut, gumman!", ungefär!

Gislöv:

Ja, jag skulle som sagt göra det idag. Men inte förut när jag hade så ont i ryggen att jag ville gråta blod om jag var tvungen att stå upp i en buss. Det jag menar är att många står och surar över att inte andra kan förstå att de har ont, utan att tänka på att just dessa andra kanske också har det. Ett "Ursäkta, jag har hemskt ont/mår väldigt illa/whatever, kan jag få sitta ner?" _borde_ väl inte vara jobbigare än att stå och vara grinig, liksom.

(Alternativet är att jag så fort jag ser någon titta på mig - gravid, gammal, eller kanske med någon dold smärta? - genast börjar dra en harang om varför jag sitter ner. Det verkar på något vis mindre logiskt.)

Gislöv:

Jo, det är ju inte värre än att man kan ignorera det. Jag menar bara att livet vore enklare om folk slutade tro att andra kan läsa ens tankar...

Ibland märker jag inte att någon kliver på som skuölle behöva sitta, för jag är försjunken i en bok. Nuförtiden har jag bra rygg och kan mycket väl tänka mig att stå upp om någon känner sittbehov. Jag gör det gärna. Men märker jag inte att någon vill det så lär det ju inte hända... Tossigt värre!

Molnet:

Det är väl de där hatiska blickarna som svider lite, även om man vet att man behöver sitta.

Molnet:

Jo. Allt beror ju på hur ont man har.

KajsaSthlm:

Jo, jag erbjuder alltid en plats till någon som ser ut att behöva den mer än jag. Men jag är verkligen disträ nog att lätt missa det, och ibland har jag helt enkelt så ont själv att det är en dålig idé. Men jag håller med dig, alltså.

Piaf:

Men varför ska jag med ont i ryggen vara tvungen att sitta och rapa upp det så fort någon tittar på mig på ett sätt som kanske är surt, istället för att de frågar om de kan få sitta? Det är det _jag_ inte riktigt förstår.

Piaf:

Mmm. Jag hade jätteont i ryggen i närmare ett år, konstant värk, och åkte buss en och en halv timme om dagen rätt genom Göteborg under den tiden...

Kanske borde haft en bandspelare hängande runt halsen med ett evigt rullande band med: "Hej, jag har ont i ryggen och mår verkligen dåligt av att stå på en buss som rör sig. Om du vill sitta vore det bra om du frågar någon annan, annars kan vi väl slåss om vem som behöver den här platsen bäst. Tack!" om och om igen...

Piaf:

Haha! Ja, ibland är det nästan så att jag tror att folk VILL få vara sura och hittar på orsaker att hata sina medmänniskor hellre än att försöka lösa problemen!

Piaf:

Nej, absolut inte konstant. Men som sagt, svårt för mig att bedöma om någon kliver på som behöver sittplatsen, och dagligen åtminstone hörde man fnys, muttranden o.s.v. Efter ett tag kanske jag började inbilla mig också, det vet jag inte. Men jag kände ofta misstanken att jag framstod som en skurk i andras ögon, sådär!

Jag menade med min gnällberättelse om min rygg mest att förklara varför jag tyckte att det är rimligare att den som vill sitta frågar än att den som sitter frågar. (För för en del sittare skulle det bli tjatigt som tusan!)

Idawho:

Preciiiiis! *håller med helt*

Jag tycker också att alla som känner att de kan ska resa sig. Problemet är att om man nu inte ser sjuk ut, men ändå har ont, så blir man ju automatiskt förutsatt att vara en skitstövel eftersom man sitter kvar.

Varför kan folk inte bara fråga varandra?!

AHöst:

Det håller jag också med om. Men allt skulle lösa sig så bra om man bara gjorde så att man, när man vill sitta, _frågar_ om man kan få sitta. (Istället för att stå och vara trött, ledsen och förbannad...)

(Det verkar vara ett nästan fruktansvärt radikalt förslag... )

(Det sista menar jag inte riktigt, jag bara fredagskvällsgaggar nu!)

Apif:

Glöm inte att du är avundsjuk också!

mojmojmoj:
> Låt bli att ta åt er skuldkänslor för att ni inte reser er upp om
> ni själva har ont...

Ja, det vore enkelt om man bara kunde "låta bli", men eftersom vi nu är så sociala varelser som vi är bruakr ajg i alla fall sitta och "vara rädd för" eller "misstänka" att folk runt omkring tolkar mig som en skit för att jag sitter kvar, till synes bara för att jag är lat...

Jag propagerar för intsällningen att alla som vill något kan fråga om det istället för att alla ska sitta och behöva agera tankeläsare. Jag kanske är lite radikal...