Syrebrist!

gör en lex sara anmälam på läkaren o barnmorskan...

Det är faktiskt redan gjorts. Sjukhuset anmälde sig själva men vi har även anmält till PSR och HSAN. Men enligt de kriterier man ska uppfylla ligger vi verkligen inom ramarna. Men tack för ditt stöd.

Vad jobbigt för er! Ni måste känna en enorm ilska och vanmakt över detta.
Min son somnade in i min mage i v.39, har fortfarande inte fått svar på om något var fel. Men ingen har ju gjort fel i alla fall ( om nu inte jag gjort det)
Men att veta vem som är "skyldig" måste vara jättejobbigt.
Måste finnas många "tänk om".
Ta hand om! Lycka till i framtiden.
Kram!

jag förstår att man blir så frustrerad så man inte vet vart man ska ta vägen! men jag hoppas att du snart kan få känna lite ro i allafall. tusen kramar....

fruktansvärt att det ens kan hända.. sånthär skall uppmärksammas!!! beklagar sogen och ta hand omer.

Hej!
Jag känner igen mig.
Att vänta på besked från Socialstyrelsen ang Lex Maria är plågsamt, men nödvändigt. I vårt fall fick kliniken kritik på flera punkter. Vi har också fått utbetalt från PSR. Inga pengar i världen kan ersätta ens barn, men i alla fall inte mer än rätt att man ska slippa drabbas ekonomiskt av det.
Stora styrkekramar

Åh så tungt att bära. För oss finns ingen skyldig, ingen som kunnat göra något annorlunda för att rädda vår son, och det känns både hopplöst och skönt. Slipper i alla fall lägga skulden på någon. Måste vara fruktansvärt att tänka att om de gjort annorlunda så kanske... Stor varm kram!!!

Vad fruktansvärt. Att förutom sorgen även behöva bära ilskan och bitterheten och älta vad som hade kunnat göras och hur det borde ha slutat.

Många kramar

Vad hemskt att det var som ni trodde. Hur kunde det hända? Ni väntade en underbar liten flicka som skulle komma till världen och bli en bortskämd liten krabat och så gör sjukvården fel och så händer det mest fruktansvärda..... Lider så med dig vännen. Hoppas du känner dig bättre och bättre ju längre tiden går. KRAM

Vad hemskt och orättvist för er! Jag beklagar och är så ledsen för eran skull -För 5 1/2 år sedan var jag med om en liknande händelse, fast vi hade TUR, vår son klarade sig utan skador. I vecka 36 fick jag havandeskapsförgiftning och värdena blev sämre. Graviditenen slutade med en igångsättning i vecka 37 (och en oproffsig barnmorska) Efter några timmar fick jag kraftiga magsmärtor och plötslig känner jag ej barnet. Jag larmar och talar precis om hur det känns. Barnmorskan förklarar att det är bäst att jag sover och hon säger att även mitt barn sover, ingen koll och inget ctg. Timmarna går och det blir värre, kontaktar hela tiden barnmorskan och beklagar mig. Tillslut kollar hon med ctg och kallar efter läkare, värderna visar att barnet mår dåligt. -Jag vet att jag skrek: ta ut barnet, jag vill inte att han ska dö.
Läkaren blir mkt orolig men handlar snabbt, tio minuter senare är jag sövd och ett akutkejsarsnitt genomförs. Vår son hade 2 appgar poäng, såg ut som en blå disktrasa (ursäkta uttrycket) och hamnar i kuvös. De två först dagarna är hemska, han får kramper och allt känns oroligt. MEN.... som jag skrev vi hade TUR. En Ct-skalle röntgen görs och man ser att vår son klarat sig undan hjärnskador. Tack gode gud! Hade han varit kvar i min mage någon minut eller några få sekunder t om hade det inte gått så bra...... Läkaren kallade det för perfekt timing.
Dessa minnen känns fortfarande skrämmande. Nu är vår son över 5 år och han fick aldrig några skador eller besvär av den hemska förlossningen.
Sänder kraft och energi till dig (om det går)
Kram från godismamma

Jag beklagar verkligen sorgen för alla som har förlorat sitt barn...Jag är väldigt lycklig lottad som har kvar alla mina 4...Men det är förskräckligt att man måste stå på sig man vill ju tro att dom vet vad dom gör...Med min lilla tjej så är jag igångsatt...men efter två dagar med dropp satte jag stopp och sa att nu får ni göra något det här är inte bra för någon av oss....Jag drog ur droppet ur armen och sa att jag skulle gå därifrån...Dom snittade mig dagen efter...5300 gram vägde hon med ett jätte stort huvud och hon hade inte kommit ut den vanliga vägen...Hur kan det vara så att dom inte har den kollen....Det är ju våra liv det handlar om...Förlåt alla men det gör mig så arg att höra om sånt slarv:(

Hej!

Österstad: BRA gjort att du drog ut droppet ur armen och sa att du skulle gå!!!!!!!
På något sätt kanske man känner på sig när något är fel! Det gjorde jag i samband med mitt akuta snitt!

Det är synd och tråkigt att man måste stå på sig när man känner att nåt är fel...Jag hade turen att jag hade tre förlossningar innan så att jag kunde stå på mig..jag visste att det inte var som det skulle.....Även morgonen efter tänkte dom sätta igång mig...Läkaren sa Huvudet ligger nere nu jag känner det här...hon kände flera gånger....jag sa Nej huvudet är inte där huvudet är här uppe...Hon kollade med ultraljud...och självklart var huvudet kvar där uppe....Två läkare testade att vända henne igen men det gick inte...Sen sa jag Ni Rör inte min mage igen den är som ett stort blåmärke....Då tog hon beslutet att snitta....Dom hade ingen koll på mig heller under dagarna jag låg inne fast jag andra dagen påpekade att dom hade lovat att kolla till mig...andra dagen sa jag till dom 4 gånger innan jag drog ur droppet....Tror att jag hade sex olika läkare under dom dagarna jag låg inne men ingen ville snitta....Tyvärr var det ett tvilling par som föddes där för ett tag sedan och bara den ena överlevde:( Fattar inte varför det ska vara så svårt att snitta...Ibland måste man faktiskt....Det här är ändå ett av landets bästa sjukhus....

Godismamma vilken otrolig tur ni hade...Men det var definitivit inte rätt timing...Då skulle dom ha lyssnat på dig från början....Det är väl bara efter våra erfarenheter att säga...KÄNNS NÅGOT FEL SÅ ÄR NÅGOT FEL....Vi alla måste visst stå på oss för vi känner ju trots allt våra kroppar bäst....

Östersstad: Måste bara skriva att jag rös när du skrev det där om tvillingarna...... Sådant får bara inte hända, det är ju katastrof!!!

Jag har själv varit tvillig gravid där den ena tvilligen dog i min mage i vecka 31-32, den andra tvillingen mådde hela tiden toppen och jag fick vänta med planerat snitt till vecka 34+4. (de var enäggstvillingar och när den ena dör så blir den andra skör och måste vara kvar i magen och stabilisera sig ) Elias föddes frisk och kry och i dag är han 10 , 5 månader och helt underbar! ( Hannes dog av PSD i min mage)
Vi är såå glada och tacksamma att vi fick honom och såå ledsna att vi inte fick brorsan! Det är en krock mellan glädje och sorg.....

Asfyxi är fruktansvärt. Och ännu mer fruktansvärt om det händer pga misstag. Tyvärr händer det flera gånger redan inne i magen innan förlossningen dragit i gång av olika orsaker.

En av mina bästa vänner fick sin lilla son efter fullgången tid och han drabbades av asfyxi pga läkarslarv och är nu CP-skadad