• isabel­lem
    Äldre 18 Nov 20:42
    4024 visningar
    5 svar
    5
    4024

    skräckslagen...

    Jag är skräckslagen....I början av den nuvarande graviditeten var jag glad och levde i ett rus av lycka, inga problem fanns självklart skulle jag klara detta galant.
    Men nu är jag skräckslagen, klarar jag detta?? Ju mer jag vet att barnet växer i min mage desto räddare blir jag.
    Var på u,l i tisdags, läkaren skulle kolla om blodtillförseln i navelsträngen såg bra ut eftersom jag fick proppar på min moderkaka när jag väntade Oliver, det såg inte fullt så bra ut och jag kommer nu börja med blodförtunnande, detta gjorde mig ännu mer rädd...kommer detta hända igen??
    minuterna innan jag skulle göra ultraljudet var fruktansvärt hela min kropp skakade och tårarna sprutade, jag ville inte höra ännu ett dåligt besked. Såhär kommer det vara varje dag och resterande u,l kommer vara hemska. 
    Jag vågar inte, hela graiditeten är ett helvete just nu, självklart är jag glad över barnet men jag vågar inte glädjas eftersom jag tror att även detta barn kommer att lämna mig alldeles för tidigt. 
    Jag längtar så mycket efter ett barn i min famn, men orkar inte gå igenom graviditeten. 

  • Svar på tråden skräckslagen...
  • Äldre 19 Nov 09:15
    #1

    Ååååå vad tungt det låter! *kramar om* Hoppas innerligt att det snart känns bättre för dig! Att du kan må bra och glädjas för din graviditet istället för att oroa dig. Men jag förstår att det inte är lätt! Jag förlorade min son i maj och vi försöker bli gravid igen med vårt "nästa barn" (ingen framgång hittills dock). Jag är säker på att nästa graviditet kommer att vara skitjobbig för mig också.

    Försök tänk på att risken att det ska hända igen är så liten! Jag har hört att blodförtunnande gör enorm skillnad om man fått proppar under tidigare graviditet. Så oroa dig inte!! (Lättare sagt än gjort men men...)

    Många varma kramar!

  • Äldre 19 Nov 10:26
    #2

    Hej, lilla du.. jag vet precis hur du känner, du får gärna höra av dig om du vill och orkar, du har kanske kvar min msn? I början de första av veckorna för oss, vågade vi inte hoppas vips var vi i 15 det gick så himla snabbt eftersom vi inte trodde det var sant, var vi gravida igen.. sen började ville sparka inne i magen. var dag oroade jag mig för blod eller för att han skulle sluta sparka. Sen kom panikångesten som ett brev på posten bara för att jag trodde han skulle sluta sparka. I slutet gick jag på kontroll varannan dag. Ultraljud flödeskontroll och Ctg kurvor. Inte ens en halv timme innan han skulle komma till oss med kejsarsnitt trodde vi att det var sant.
    Vi fick all hjälp vi ville, hur mycket kontroller ultraljud mm. När jag var i den veckan då malte dog med Ville la de in mig på förlossningen eller KK för extrakontroller. Vi gick hos Kurator under hela graviditeten. Tillsammans. det hjälpte mig lite. Hoppas att du kan få samma stöd. annars är jag säker på att vi alla här ska hjälpa dig så gott det går. många varma kramar!!

  • isabel­lem
    Äldre 19 Nov 20:58
    #3

    Tack vad ni är snälla, finner stort stöd ifrån er här på änglarum, har också en fantastisk barnmorska som stöttar mig enormt mycket...
    Kan känna mig stark i vissa stunder, men snart igen kommer ångesten..
    Mitt blodtryck ligger högt vilket inte är alls bra, jag försöker att slappna av men mitt huvud går på högvarv...
    Beskedet och chocken som kom den dagen vi fick reda på att Olivers hjärta slutat slå spelas upp i huvudet igen, den känslan man fick i kroppen vill jag inte kännas vid igen..Jag är livrädd!!!
    Starklängtan83: Min msn började krångla så jag fick byta, därför har jag inte din kvar...skickar ett mejl med min msn.

    Tack för att ni finns// kramar 

  • golla2­8
    Äldre 20 Nov 15:57
    #4

    Hej!

    Jag vet precis hur du känner dig. Ju längre graviditeten gick desto jobbigare blev det. I början tänkte jag att sker det något nu så är det ledsamt men jag klarar mig. Men ju längre tiden gick desto räddare blev jag och det spelade ingen roll att omgivningen peppade mig med ord som att det kan inte hända två gånger, det är klart att det går bra. Jag var så jäkla rädd att trilla på mållinjen igen. Jag fick väldigt bra stöd att min barnmorska och jag fick gå på många ultraljud som lugnade mig lite grann. Jag blev inlagd den sista månaden ( låg inne v 33 till 36+6) av olika orsaker och då gjorde de ctg tre gånger om dagen. Sedan krävde jag att han skulle få komma ut i v 36+6 med planerat kejsarsnitt och det gick de med på.

    Jag hoppas att du snart mår lite bättre och att du får det stöd du behöver. Att känna panik och ångest kan gå i perioder. Vissa veckor bara rann på medan andra kändes som att de stod stilla. Att du får blodförtunnande är jättebra för det är ju alltid ett skydd. Jag fick blodförtunnande hela graviditeten.

    Jag håller alla tummar och tänk på att risken att det ska hända igen är försvinnande liten. Men som sagt, jag vet hur det är...

  • Amis
    Äldre 25 Nov 10:34
    #5

    Hej. Här är en till som vet vad du går igenom.
    Vi förlorade sonen i mars 2008 och gick därefter igenom 2 IVF försök innan vi blev spontant gravida förra året. Vi vågade inte glädjas och var mycket mycket oroliga. Det gjorde inte saken bättre att jag hade blödningar från v. 6 - 18. Jag var sjukskriven hela denna period och var mer eller mindre sängliggande. Eftersom vi varit ofrivilligt barnlösa i så många år kände jag att det här nog var vår enda chans till ett biologiskt barn. Det gjorde inte stressen mindre.

    Vi blev ganska tidigt remitterade till special mvc och där fick vi fantastik hjälp. Så många ul och läkarbesök som vi ville, täta kontroller och alla möjliga prover togs vid varje besök. När vi kommit så långt i graviditeten att bebisen började sparka började en ny omgång oro. Jag blev besatt av rörelsen i magen, räknade hur många ggr jag kände bebisen röra sig. I samband med det började jag jobba igen och då hade jag inte lika mycket tid att känna efter men det gjorde mig bara mer orolig för jag kände bara hans rörelser på kvällarna så många gånger var jag övertygad att nu hade det hänt något eftersom jag inte kände några sparkar på dagen.

    I början av graviditeten tog vi en dag i taget. När vi passerat v. 20 kunde vi tänka åtminstone en vecka i taget. Vi vägrade att prata om graviditeten, inte ens jag och min man pratade om det såvida det inte var om oron vi kände. Vi berättade för bara de allra närmsta i vår omgivning och undvek att träffa kompisar under hela gravideten för att de inte ska veta att vi väntar barn och börja fråga. Vi var väldigt "sjuka" och "upptagna" hela tiden

    Vi köpte inte en enda sak innan bebisen föddes. Vi beställde vagn men hämtade inte ut den förrän efter förlossningen. Min mamma och bästa vän köpte bebiskläder, tvättade dem och hade dem hemma hos sig tills förlossningen. Dagarna efter vi kommit hem med en livslevande pojke åkte min man fram och tillbaka till olika affärer och handlade allt bebben behövde.

    Mitt råd är att ta en dag/vecka i taget. Stressa inte upp över att du inte kan njuta av graviditeten. SJÄLVKLART kan du INTE göra det, inget konstigt alls med det. Önska UL eller lyssna på hjärtljuden med jämna mellanrum så du får lugn i åtminstone några dagar.

    Du får gärna inboxa mig om du behöver prata.
    Lycka till och många kramar

Svar på tråden skräckslagen...